Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

I spåkulan

Menlo Park Svensk-amerikanska Handelskammaren i San Francisco/Bay Area (SACC-SF/SV) har en lång historia. Sedan 1948 har man arbetat för att förmedla kunskap och affärsmöjligheter mellan Sverige och norra Kalifornien. Min egen historia med SACC-SF/SV började förra veckan, när jag valdes in som styrelseledamot.

Ikväll samlades advisory board, styrelse och andra medlemmar i "SACC-familjen" på Ericsson Experience Center i Santa Clara för att förutspå trender för 2017. Under ledning av moderator Adiba Barney tittade en erfaren och namnkunnig panel in i spåkulan, inför oss i publiken. 

  • Man pratade om Virtual Reality (VR) såklart. Fortfarande är tekniken ganska ny och outvekcklad, men den kommer ganska att slå igenom på många fält. Inom spelindustrin, förstås, och entertainment, men också inom industrin och hälsovården. I kombination med 5G teknik kommer det vara möjligt att stå vid i en "simulator" i Australien på dagtid och operera akut i Sverige mitt i natten, eller att sitta på ett kontor i Stockholm och avverka skog på andra sidan jorden.
  • Även för utbildning kommer VR få betydelse. Och bra utbildning kommer bli nödvändigt i en framtid där vi sannolikt kommer växla karriärer flera gånger under ett yrkesliv. Hur ser man till att utbildning blir tillgänglig och enkelt tillämpbar? Det som gäller idag gäller inte imorgon - det är det enda vi vet - och då gäller det att snabbt kunna anpassa sig och lära sig nya saker. 
  • Så pratade man om Artificial Intelligence. Man trodde att 2017 kommer att bli ett "breaktrough year", där digitala assistenter som Alexa och Siri blir bättre på att faktiskt "förstå" vad du menar. Internet of Things gör att vi ganska snart faktiskt ser smarta hem, där kylen beställer hem frukostmat åt dig när den förstår på din mobils färddata att du är på väg hem från semestern.
  • Den kylskåpsbeställda maten kanske levereras till ditt smarta hem av en drönare. Fast det dröjer nog några år, om vi får tro panelen. Automative and transportation disruption står visserligen för dörren - alltså bl.a. självkörande bilar och tåg, och för den delen drönarleveranser - men kanske inte på väg in riktigt än. Det är mycket som ska lösas först - inte bara teknologin utan också säkerhetsfrågor måste regleras. Frukostmaten får inte hamna i en flygplansmotor, eller i huvudet på ett litet barn. Och med självkörande bilar uppstår vissa etiska frågor som måste regleras: Vad händer om den självkörande bilen måste välja mellan att köra på ett barn på övergångsstället eller en äldre man i bilen till vänster? Hur ska bilen vara programmerad att välja då?
  • Man trodde också att det kommer hända mycket inom health tech, inte minst med möjligheter att tidigt diagnosticera sjukdomar och skräddarsy behandlingar tack vare bl.a. big data och wearable devices. De senare kommer inte bara mäta puls och antalet steg som idag, utan kan analysera saliv och annan kroppsvätska, och kanske läsa av hur mycket frukostmat du äter ur din intelligenta kyl.
  • På investmentsidan var 2016 ett mellanår, långt sämre än rekordåret 2015. De flesta verkar tro att 2017 kommer bli händelserikare. Kanske var det den politisk osäkerheten som skapade en försiktighet bland investerarna under 2016, resonerade man. Imorgon installeras en ny president i USA och det är förstås svårt att veta vad det innebär för Silicon Valley och tech (särskilt svårt, eftersom presidenten i fråga är totalt oberäknelig och oförutsebar). Kanske kan det innebära skattesänkningar och avregleringar, som gynnar affärerna. Att räntorna är på väg upp står i alla fall klart, och dollarn verkar fortsätta gå starkt.

Det var spännande diskussioner, och det är svindlande när man inser att det i princip bara är fantasin som sätter gränser för vad vi kan åstadkomma. 

Diskussionerna handlade mest om tech, men jag tror också att mellanmänskliga relationer kommer (behöva) komma i fokus ganska snart. När vi jobbar distribuerat, med världen som vår arbetsplats och med Skype och Slack istället för möten IRL, då tror jag vi blir friare och kanske därmed också lyckligare. Men jag tror också vi behöver hitta sätt för att kompensera för den minskade fysiska interaktionen. Vi behöver hitta ett sätt att skapa nära och tillitsfulla relationer på, även när vi lever i en digitaliserad värld, eftersom vi människor är ganska lika de människor vi var för flera tusen år sedan, även om tekniken omkring oss har ändrats. 

En annan sak som man inte tog upp i panelen, men som alltid svävar som ett moln över diskussioner om machine learning, IoT och AI, är hur man ser till att all information som samlas in inte hamnar i orätta händer. Och hur långt kan man egentligen använda informationen utan att det blir oetiskt? Ska en arbetsgivare få be den arbetssökande om hans hälsodata från hans Apple watch, eller ett försäkringsbolag be att den som tecknar en hälsoförsäkring först scannas av med försäkringsmäklarens mobil?

Den som lever får se. Vi börjar med att överleva Inauguration Day imorgon - den är inte minst spännande den.

Bild från Ericssons interaktiva Experience Center:

Om Tiden

Brisbane, Australien Vi har just firat nyår. Ja, inte bara en gång utan tre gånger faktiskt. Första gången på tolvslaget enligt australiensisk tid, med hämtpizza (eftersom vi just kommit hem från en längre resa) och fyrverkerierna från Sydney på TV:n i bakgrunden. Andra gången på tolvslaget enligt svensk tid (kl 9 på morgonen här i Brisbane), med en rejäl brunch och med nyårsfirandet på Skansen på SVT Play i bakgrunden. Tredje gången på tolvslaget enligt kalifornisk tid (kl 18 här i Brisbane) – då ”på riktigt” med hummer, oxfilé och champagne i spetsiga glas.

Jag blev alldeles snurrig till slut. På sociala medier blandades nyårsförberedelser med nyårslöften och dagen-efter-bilder huller om buller och omvartannat. Jag höll på att av misstag ringa mina vänner i Sverige mitt i natten, för jag räknade fel på tidsskillnaden.

Ring, klocka, ring! Men tiden är ju bara en social konstruktion, eller hur? Ett sätt för att vi ska kunna planera vår samvaro med andra och uppnå önskade resultat. Här i Queensland fick man till exempel för sig helt plötsligt att man skulle bojkotta vintertiden. Det fick till följd att man har en helt egen tidszon, som inte stämmer överens med resten av Australien och faktiskt inte heller särskilt väl med solens bana över himlen. Men det fyller funktionen att man vet när flyget som ska ta oss tillbaka till San Francisco lyfter från startbanan. 

Min man skämtar ibland att jag lever i egen tidszon, någonstans mittemellan Kalifornien och Sverige. Mina första Skypemöten med Sverige börjar ofta redan 5 på morgonen och med i genomsnitt en sverigeresa var sjätte vecka har jag nästa alltid jetlag, eller är på väg att strax få det igen. 

Slitsamt för kroppen att jobba mot flera kontinenter och i flera tidszoner? Kanske. Men på plussidan står att jag har stor flexibilitet i mina arbetstider – sitter jag i styrelsemöten med Sverige hela natten (som faktiskt händer ibland) får jag en ledig dag nästa dag, då jag kan gå på gymmet eller mataffären på dagtid, utan att behöva trängas med så många andra.

Jag vet att många stressforskare avråder från att vara ständigt uppkopplad. Själv har jag alltid låtit fritiden flyta ihop med mitt jobb – kanske beror det till viss del på att jag har rätt svårt att säga nej, men jag tror den största orsaken är att jag haft turen att få jobba med sånt jag älskar och där arbetet blir mer som en livsstil än ett jobb. Det jag har lärt mig är att det funkar bra, men bara om 1) man har pratat ihop sig inom familjen när och hur det är ok att kolla mail eller jobba på helger och semestrar, så att det inte blir något ”skåpjobbande” bakom låst dörr på sommarstugetoaletten (skåpjobbande är en garanterad källa till irritation); och 2) man ser till att också boka in stunder då man faktiskt tar helt ledigt från jobbet – och dom stunderna behöver bokas in lika nogsamt som jobbmötena. ”Slapptid” eller ”egentid” är nämligen inget som bara ”händer” utan det måste planeras in precis som allt annat.

Jag har ibland svårt att unna mig den typen av egentid (och det är inget jag är stolt över), men det brukar gå lättare om jag tänker att den återhämtningen är helt nödvändig för att jag ska kunna leverera bra resultat när jag väl jobbar – med det synsättet känns det plötsligt helt ok att bara slappa, även för en prestationsmänniska som jag, eftersom slappandet så att säga lägger grunden för framtida prestationer.

För att kunna jobba på distans och i olika tidszoner krävs det förstås bra verktyg och arbetssätt för det. Själv överlever jag tack vare Slack (internkommunikation), Hansofts egen molntjänst Favro (projekthantering och work flow management) och Skype (videosamtal). Slack och Favro funkar jättebra, men låt mig säga så här vad gäller Skype: Jag tror jag snart kan jobba i supporten för Skype eftersom jag vid det här laget lär ha upplevt och löst i princip varje tänkbart tekniskt fel som kan uppstå. Och ändå tycker jag det funkar så pass bra att jag envisas med att fortsätta använda det.

I mellandagarna var jag förresten helt nedkopplad från mail och sociala medier i tre dagar. Då bodde jag på en ö mitt ute i Stora barriärrevet utan internetuppkoppling. Det gick bra det med. Inte så att jag fick en aha-upplevelse av radiotystnaden eller mersmak för att logga ut ibland, men inte heller så att jag saknade internet särskilt mycket.

Nå, det är väl med tid och tidshantering som med allt annat: Vi är alla olika, och det som passar bra för mig kanske inte passar lika bra för dig. Helt klart är det dock att vi lever i en tid där bilköer och stigande huspriser i städerna gör att alltfler vill jobba hemifrån, åtminstone en eller ett par dagar i veckan, och där globaliseringen gör att kunder och spetskompetens sitter utspridda över hela världen och kräver arbetssätt som fungerar för distribuerade team. Trenden sägs också gå mot en ”gig economy” där vi arbetar alltmer som konsulter, på tillfälliga gig, snarare än som anställda på långtidsanställning. Digitalisering och frihetstörstande och individualistiska millenials sägs ha drivit den utvecklingen, läs mer på http://whatis.techtarget.com/definition/gig-economy.

Personligen tror jag inte vi kan sträva mot den här utvecklingen – och det tycker jag inte vi ska göra heller. Jag tycker vi ska omfamna den, för den för med sig många positiva effekter och möjligheter, som att vara närvarande för sina barn på ”deras” tider, eller kunna jobba med rätt saker på rätt tid, när man är som mest effektiv för just den uppgiften. Men om det ska fungera måste vi förstås hitta verktygen och formerna för att få det att fungera i praktiken. Då tänker jag inte bara på de rätta arbetsverktygen, utan minst lika viktigt är ett modernt ledarskap som förmår att motivera medarbetarna på annat sätt än genom personlig närvaro, och som klarar av att sätta upp tydliga och mätbara mål där prestationen mäts i annat än nedlagd tid.

För vad är tiden som sagt - annat än en social konstruktion. Kanske är det dags att vi frigör oss från tiden som måttstock och istället pratar mer om människorna, målen och om sättet vi lever, upplever och åstadkommer saker på?

 

 

Julafton

På ett flygplan över Stilla Havet Det finns de, som bara kan fira julafton på ett enda sätt. Julbordet ska ätas på ett visst klockslag och innehålla vissa förutbestämda rätter; Kalle Anka och Karl-Bertil Olsson ska det antingen tittas på eller inte; julklapparna ska delas ut enligt förutbestämda ritualer; och på kvällen avrundas dagen med en midnattsmässa i den stora katedralen.

Själv gillar jag både dopp i gryta och brysselkål, men kan gott klara mig utan båda delarna om det skulle vara så. Jag är flexibel vad gäller jultraditioner: jag har firat julafton i sommarvärme, vinterkyla, i Sverige och utomlands, med och utan Kalle, julbord, släktingar och gran. I år firar jag delar av julaftonen på ett flygplan från San Francisco till Brisbane, Australien, där vi ska hälsa på min tvillingbror och hans familj. När vi landar kommer vi mötas av 30 grader och sol, och på julbordet kommer bara finnas skaldjur – ingen skinka så långt ögat kan nå.

Förra året firade vi däremot jul hemma i Menlo Park. Är det någon skillnad på att fira jul i Sverige och USA? Ja, absolut. Här är några exempel:

  • Tomten i USA är större än den i Sverige och liksom… rödare. Han har ett stort och bullrigt skratt, som nästan skrämmer mig. Han straffar barn som inte varit snälla. På plussidan är att han är generösare med presenter än den svenska tomten.
  • Julskinkan som jag smakat i USA är större, saftigare och skuren i tjockare skivor än den svenska. Är någon förvånad? Allt är större här. Och råvarorna ofta bättre.
  • Svenska klassiker som sill, saffran, rödbetor, marsipan, julmust och glögg är det däremot svårt att få tag på här borta. På svenskgruppernas facebook-sidor hittar man tips på var de säljer bästa sillen och var man kan hitta julmust när IKEA sålt slut på sitt lager. Liksom för fågelskådarna går djungeltrumman snabbt när en rar art har synts till någonstans. Senast jag var i Sverige köpte jag 12 påsar saffran med mig tillbaka till USA, till mig och mina medsystrar här borta. Ja, men skratta inte: svensk saffran är både billigare och smakar mer än amerikansk. 
  • Ute-jul-belysningen är helt klart mer ”all in” i USA än i Sverige. I området där vi bor är det inte ovanligt att man anlitar proffs som sätter upp ljusslingor i träden och runt huset (i vårt eget fall blev det not so much proffs, utan vi gjorde ett eget försök på devisen ”more is more”. Det blev… vad ska man säga…. färgglatt). I gengäld pyntar man med mindre ljus inomhus – inte med stjärnor och ljusstakar som i Sverige. Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Men jag skulle gärna se att vi blev lite djärvare med utepyntet även i Sverige – särskilt på en grön jul livar lamporna helt klart upp!
  • I USA ger man mer julgåvor till personer som inte är familj. Förra året var jag helt off och bommade helt den extra julklappsdricksen till både frisör, personlig tränare och barnens instrumentlärare, för att inte tala om julblomman till våra närmaste grannar. I år gick det lite bättre, men jag har fortfarande förbättringspotential inom området.

Gemensamt för både USA och Sverige är dock att julhelgen, oavsett religion och traditioner, är en tid för att vara nära sin familj och känna tacksamhet för det man har och för varandra. Och både i USA och i Sverige finns det förstås dem vi ska tänka extra mycket på den här helgen: dem, som inte har en familj att fira med, eller dem som precis har förlorat någon och där saknaden blir särskilt stor en sån här gång, eller dem som inte kan njuta av julbordet eftersom de är rädda att det ska spåra ut i bråk och våldsamma gräl. Det finns inget enkelt sätt vi kan ställa detta till rätta på, hur mycket jag än skulle önska det, men vi kan vara lite extra omtänksamma mot våra medmänniskor en sån här helg. Ring till någon du vet sitter ensam, ställ upp som volontär på ett av de julbord som ordnas för hemlösa, eller skänk en peng till BRIS eller Läkare utan gränser.

Jag önskar er alla en riktigt fin jul, hur och var och med vem ni än firar den! 

 

Nedan: vår hjärtliga och rätt bjärta julbelysning. Mycket kärlek.

Om Lucia och svenskhet

Menlo Park Jag har just landat i Menlo Park efter några dagar i Sverige. 

När jag är i Sverige slås jag av hur pass ofta samtalen inleds på ungefär samma sätt. För några veckor sen var det ganska trötta svenskar jag mötte: ”Det är väldigt mörkt nu och jag känner mig rätt slutkörd - hur varmt har ni i Kalifornien såhär års?” Nu lite ljusare tongångar: ”Visst är det fint med snön som ligger! Nu är det bara slutspurten fram till jul, sen ska det bli skönt med lite ledighet – God jul på dig!” Jag säger inte att det är bra eller dåligt, jag bara konstaterar att det är så. Vi svenskar är ju ganska likriktade. Det märks inte bara på våra samtalsämnen, utan på hur vi klär oss, vad vi gillar för musik och TV-underhållning. I USA ser jag en större blandning av människor och stilar, av värderingar, religioner och bakgrund. Bara det att jag fått lära mig säga ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas”, eller att jag fick lära mig om kosher när jag skulle bjuda min sons judiska vänner på lunch för första gången.

Att leva med olikheter är att tvingas utmana oss själva. Vi måste bekämpa reptilhjärnans impuls att sortera baserat på utseende och dialekt. Vi tvingas använda frontalloben för att bryta isär och analysera innan vi drar slutsatser. Åh nej, så jobbigt! Det är ju MYCKET enklare att döma på utseende, dialekt eller nåt annat uppenbart kännetecken än att försöka lära känna en människa på insidan, innan man fäller sitt omdöme om honom eller henne.

Sen jag flyttat till ett annat land själv har jag fått känna på vad det innebär att ha en brytning, annorlunda kläder, dålig koll på sociala koder – och jag är enormt tacksam mot mina överseende amerikanska vänner som inte dömer ut mig för det, utan istället hjälper mig att förklara vad som förväntas eller bara accepterar och gillar att jag är annorlunda.

Jag föll själv i fällan på väg till Sverige i söndags. Vid flygplansbytet i New York satt jag och väntade på boarding när ett gäng storstadskompisar i 23-årsåldern ställde sig precis intill mig. De hade precis tillbringat en weekend i NYC tillsammans och alla var klädda i trendriktiga kläder i färgskalan vitt-grått-svart. De var högljudda och tog rätt mycket plats, och jag fick en oväntat stark känsla av att ”Åh nej, vad jag inte vill flyga till Sverige nu – jag vill tillbaka till Kalifornien där man kan mysa runt i yogapants och hoodies och ändå bli tagen på allvar.” Otroligt fördomsfullt av mig förstås, att (i) dissa kompisgänget utan att ens ha pratat med dem och (ii) låta min irritation över kompisgänget spilla över på svenskar som grupp och Sverige som land.

Sekunden senare sprang jag på ett gäng tidigare kollegor som skulle boarda samma plan som jag. Mina negativa tankar om Sverige var som bortblåsta. Åh så roligt att återse gamla bekanta! Och när jag väl landade i Uppsala mös jag ohämmat åt adventsstjärnor, julhyacinter, broderade juldukar och halmbockar och allt det andra jag älskar med Sverige.

Den ökande rasismen i Sverige är ett jätteproblem och den skrämmer mig väldigt. Tänk att en liten pojklucia i ett reklamblad kan väcka så mycket hat, hur är det ens möjligt? Men vi svenskar har ju inte behövt öva oss så mycket på olikheter, vi har alltid varit ett ganska homogent folk. Och att sortera människor som vänner eller fiender baserat på första intrycket var helt säkert helt nödvändigt på den tiden vi levde i grottor och behövde veta när vi skulle fly eller stanna. Men idag? När internet och infrastruktur binder samman världsdelar, så att jag varje dag kan jobba med kollegor i tre olika tidzoner men det känns som om vi sitter i samma rum, och när jag kan flyga fram och tillbaka till Uppsala på en tredagarsvisit. När jag dricker kaffe från Colombia, lyssnar på musik från Europa, bär kläder från USA. När jag bor och arbetar i USA, och firar Thanksgiving som om det vore det naturligaste i världen, men sätter en halmstjärna i fönstret och tänder ett änglaspel på kvällen, som klingar en sång från hemlandet. Kom igen, det är ju helt orimligt att döma folk på hudfärg eller etnicitet i en sådan värld.

Vi väljer gärna den enklaste lösningen. Om jag är rädd att förlora jobbet – på grund av digitalisering eller invandring eller något annat – är det lättare att uttrycka hat mot invandring än att jobba med att öka min egen attraktivitet på arbetsmarknaden.

Det som också oroar mig är att det verkar vara så svårt för många svenskar att prata om de behov som den ökade invandringen medför – där vi riskerar få brist på skolplatser, bostäder och arbeten, åtminstone i en övergångstid, och där vi måste säkerställa att de nyanlända integreras och får kunskap om svenska regler och normer.

Vi svenskar är överlag ganska konflikträdda och i vart fall många av oss är livrädda att säga något som uppfattas som rasistiskt eller på annat sätt politiskt inkorrekt. Men att säga att vi behöver en plan för hur en person från ett land med andra värderingar ska introduceras i svenska normer, det kan väl aldrig vara rasistiskt? Jag menar, det första vi gör med våra nyanställda på jobbet är att vi ger dem en proper on-boarding, med introduktion i företagets värderingar och arbetssätt. Det betyder inte att vi respekterar dem mindre. Tvärtom, vi är väldigt nyfikna på hur de kan bidra till vårt team och har de förslag på hur vi ska göra något annorlunda lyssnar vi gärna på det. Men för deras skull måste vi berätta vad kollegorna väntar sig - annars slår det snabbt tillbaka på den nyanställde själv, som ju isåfall aldrig fick ens chansen att göra rätt.

Det är förstås inte bara i Sverige som vi har de här problemen. Det gäller hela Europa, och i USA flyttar snart en president in i Vita Huset som vid otaliga tillfällen dömt människor baserat bara på deras ras.

Vi kan inte överlåta åt politiker, beslutsfattare och opinionsbildare att lösa detta. Mitt eget löfte blir att i fortsättningen bli bättre på att inte döma folk så snabbt. I min värld pratar man gärna om ”the 5 why” – där varje svar ska följas av ett ”why”, tills man kommit fram till det verkliga svaret. Om jag irriterar mig på ett gäng 23-åringar på en flygplats någon gång igen, så ska jag försöka komma ihåg att fråga mig själv ”varför” istället för att dra slutsatsen att alla svenskar är stöddiga.

Här en bild på mig själv från årets något improviserade luciatåg - en svensk medborgare bosatt i Kalifornien, med en telefon från Apple, USA, men en vit särk köpt på Åhléns.

 

Holiday Life Hacks

Menlo Park Det är andra söndagen i advent. Om ni inte har börjat julstressa än, är det verkligen hög tid för att ni gör det. Tänk på allt som ska hinna göras: julklappar till släkten, leveranser på jobbet, julstädning i hemmet, terminsavslutningar på barnens dans.... Inte hinner du väl sitta där i soffan och kolla FB-flödet när det är så mycket annat du behöver få gjort?

Min julstress är betydligt mindre här borta i USA än den var när jag bodde i Sverige. Kanske är det solen. Kanske är det att barnen har blivit äldre. Högst sannolikt spelar det roll att jag jobbar hemifrån.

Kanske beror det också på Thanksgiving? Denna välsignade högtid, 4 dagar lång i slutet av november, utan krav på julklappar och julpyntade hem, en högtid där man bara får umgås med familjen och känna tacksamhet över det man värdesätter. För mig blev Thanksgiving en perfekt kraftsamling inför slutspurten på året och racet fram till jul. Och när kalkonen åkte ut åkte granen upp - liksom julslingorna, en uppblåsbar Mickey Mouse i mänsklig storlek samt lysande snögubbar som kantar gången fram till huset.

Om julstressen ändå blir för stor finns det som tur är Holiday Life Hacks att ta till. Här är några smakprov: 

1) Använd Karlssons Klister för att limma ihop pepparkakshuset. Jag förstår verkligen inte varför man nån gång skulle använda nåt annat. Att bränna socker är att be om brännskador. Och vem vill ändå äta ett pepparkakshus som stått framme flera veckor och samlat damm?

2) Köp julklapparna på Amazon (eller valfri online-butik). Du slipper köer och tiden det tar att åka fram och tillbaka till affären. Du kan till och med få paketen inslagna. (Ett annat och egentligen ännu bättre alternativ, men som brukar kräva viss förankring och ibland övertalning hos berörda, är att skippa julklappar helt och hållet och istället skänka en slant till ett välgörande ändamål.)

3) Tvätta ur dina gamla chipspåsar och vänd dem ut och in, och vips har du en finfin presentpåse. Nej förresten, gör inte det. Det där life hacket läste jag om på FB, och jag tycker det låter som en rätt vidrig idé. Alla vet väl hur kladdiga chipspåsar blir? Och hur luktar presenterna om det varit t.ex. grillchips is påsen?

4) När du ska baka till förskolans lussefika, men varken har tid eller de färdigheter som krävs för att baka nå't gott (based on a true story): Köp fikabrödet från ett konditori. Eller, om pressen på att det ska vara hembakt blir för stor, köp en sockerkaka och lyft över den i en bakform du har hemma så det ser ut som om den just kom ur ugnen. Kanske kan du också banka ut kanterna lite, så inte kakan ser för perfekt ut, eller pudra ett tunt lager florsocker ovanpå.

5) Undvik att boka in en ToR-resa Sverige - USA sista veckan före jul. Det ökar bara stressen över hur allt ska hinnas med. Jag ska verkligen ta det life hacket med mig in i nästa år.

Vilka är era bästa Holiday Life Hacks?

Avslutar här med en bild på min amerikanska julgran 2016. (Den är förresten i plast - se där ett litet life hack!)

 

Ett hundliv

Menlo Park Jag har alltid varit en stor djurvän. Som liten brukade jag dagdrömma om hur jag var ute och gick i skogen och så plötsligt hittade jag en hästtransport i en glänta, fylld med stora och små djur, som alla var mina och som fick följa med mig hem. 

Jag har haft katter, marsvin, kaniner och sköthästar, men det var först när vi flyttade till USA som min jobbsituation tillät mig att skaffa hund. Jag köpte mig en vit jaktlabrador på Craigslist som present till mig själv när jag hade skrivit advokatexamen här. “High energy” slog veterinären fast redan vid första health check-up på den nyinförskaffade hunden.

Hundens fullständiga namn är Stella Victoria Flora Odette. Stella hette hon redan när vi köpte henne. Victoria är för segern att genomlida en bar exam. Odette är den vita svanen in Svansjön. Flora är för att barnen tyckte det var fint att hon hette blomma på latin.

Stella är en underbar hund, glad och trofast och med stora uttrycksfulla ögon. Men hon har en förmåga att hamna i trubbel. Jag vill inte kalla henne ett måndagsexemplar, absolut inte, och inte heller en värsting. Men nånting är det som gör att hon på 15 månader hunnit hamna i slagsmål, gå hos hundpsykolog och genomföra en abort efter oönskad tonårsgraviditet.

Bara kort efter att vi köpt Stella, och hon var lite drygt ett halvår, blev hon attackerad av två schäfrar som hade slitit sig från sin ägare. Stella gjorde precis som en hund skulle - hon la sig snabbt på rygg och visade underläge - men schäfrarna vägrade sluta. De högg efter Stellas nacke och verkade helt klart vilja döda henne. Min man kastade sig över Stella som en mänsklig sköld. Personer kom springande till platsen när de horde ropen och hundskallen, och de lyckades till slut slita bort schäfrarna från Stella och min man 

Maken fick åka till sjukhuset och sy igen ett stort bett på låret, Stella fick göra samma sak hos veterinären. Mina advokatvänner rådde mig att prata med jurist, vilket jag gjorde. Jag ringed en Dog Bite Lawyer – ja, de finns verkligen! – som tyckte jag hade ett case. Schäfrarna var nämligen kända av polisen sen tidigare, och därmed öppnades möjligheten för mig att kräva punitive damage (enligt den fina gamla rättsregeln: “Every Dog gets One Free Bite” – men inte mer än ett). Konceptet punitive damage finns inte i Sverige, men det är dett koncept som gör att en McDonalds kund kan få 1 miljon i skadestånd om hen spiller varmt kaffe I knät. Ett skadestånd om USD 20 000 lät inte osannolikt, tyckte Dog Bite Lawyer, och han skulle gärna ta på sig fallet på contingency fee basis, dvs jag skulle bara betala om jag faktiskt vann. Slutet på historien? Det blev ingen rättsprocess. Mitt svenska rättsmedvetande sa mig att det borde räcka om vi fick ersättning för våra kostnader, vilket vi fick. Schäferhundarna avlivades. Ägaren till hundarna var uppriktigt förtvivlad över vad som hänt och bad ångerfullt om förlåt.

Vår hund Stella blev traumatiserad av händelsen, förstås. Hon blev skällig och blev helstressad av andra hundar. Men vi fann på råd och kontaktade en Dog Psychologist, som arbetar just med traumatiserade hundar (jag ÄSLKAR Californien!). Första terapitillfället spelade hon klassisk music för min 8 månaders vovve. Vet inte om det var den klassiska musiken som gjorde det, men några sessions senare hade vi fått tillbaka vår glada och orädda hund.

Glad var hunden också när hon åkte på sommarkollo i augusti, då vi andra åkte några veckor till Sverige. När hunden kom hem från kollo var det tydligt at thon löpte, men när jag frågade hundhotellet försäkrade de att hon inte hade löpt när hon var hos dem, för då skulle hon ha fått gå i en särskild hage. Well, när hunden några veckor senare visade tecken på bade morgonillamående och viktuppgång tog jag det säkra fore det osäkra och kontaktade veterinären igen (ni vet han som hade sytt henne senast). Han öppnade upp och hittade 8 små valpar där inne. Hur grymt det än kändes var vi tvungna att abortera dom – Stella var vid det här laget knappt ett år gammal och alldeles för ung för att få valpar. Återigen rekommenderade mina advokatvänner att jag skulle stämma hundhotellet. Återigen tog mitt europeiska rättsmedvetande över – dessutom hade jag skrivit under bade en och två waivers som i alla fall på pappret hindrade mig från att rikta några krav mot hundhotellet. Och ärligt talat ville jag helst inte ha mer att göra med dem.

Det som fortfarande irriterar mig är att hundhotellet aldrig bad om ursäkt för det som hänt eller ens uttryckte att de var ledsna för det som helst. Samtidigt får man förstå att det nog mer är uttryck för rättssamhället här än att de inte brydde sig. Att be om ursäkt kan ses som ett medgivande av skuld; det finns till och med särskilda bevisregler som hanterar i vilket läge man får åberopa ett “förlåt” som bevis för skuld. Trist tycker jag – att visa empati borde inte sätta dig I sämre läge I skuldfrågan. Tvärtom tror jag att många rättsliga tvister här borta skulle undvikas om människor kunde erkänna när de gjort fel och fråga om det fanns nåt de kunde göra för att ställa saker tillrätta.

Nåväl, hunden mår bra nu igen. Barnen har fått sin dos av sexualundervisning för ett tag. Hunden är steriliserad. Vi har tecknat hundförsäkring (som det faktiskt inte är så vanligt att man har här annars). Nu väntar jag bara på vad som hander härnäst – rymmer hon månne och äter upp grannens katt? Nå, låt oss ta det som det kommer. Tillsvidare njuter vi av världens gosigaste (och energiska) vovve.

 

 

Dagen efter

SFO Intl Airport Jag vaknade med en stor klump i magen idag. Jag hade sovit oroligt hela natten, och varje gång jag vaknat hade jag svårt att somna om. Jag var helt oförberedd på det som hände inatt, när Trump valdes till USAs 45:e president. Alla polls den senaste tiden hade samstämmigt visat på en klar seger för Hillary.

När vi slog på valvakan igår kväll hade jag precis packat resväskan inför en resa med jobbet och tänkte titta ett par timmar eller två, rensa lite mail, för att sen gå och lägga mig när allt var klart. Men så blev det inte. Ganska snart började allting tyda på en seger för Trump. Vi ville inte tro att det var sant. Jag kunde inte längre läsa mailen. Jag scrollade febrilt upp och ner i mitt Twitter och FB-flöde, oklart vad jag letade efter, men jag försökte kanske hitta förklaringar, lugnande ord, tröst, jag vet inte. 

Och så inatt stod det klart att Trump vann. Visst skapades historia, men inte av det slag jag hade hoppats.

Jag vet inte varifrån klumpen i magen kommer. Om det är rädslan för ett världskrig eller insikten om att Trump som fenomen är uttryck för något mer: ett stort och farligt missnöje och en alltmer utspridd och normaliserad främlingsfientlighet. Eller att jag känner mig smutsig som kvinna när en sådan vidrig sexist flyttar in i Vita Huset, eller att jag känner mig förbaskat uppgiven därför att världens största nation fortfarande inte var mogen för en kvinnlig ledare, inte ens när valet stod mellan henne och the Donald, och vem vet hur lång tid det tar tills nästa kvinna får chansen. 

Snart vaknar barnen. Hur ska vi berätta för dom om det traumatiska valresultatet? Här måste jag tänka efter. Jo, vi ska säga att det finns demokratiska processer, som kommer skydda oss från att låta en ensam man göra för mycket skada. Jag ska säga det lika mycket för barnens skull såsom en påminnelse till mig själv. Men kanske ännu viktigare, vi ska säga att i vår familj ska vi fortsätta värna alla människors lika värde, oavsett hudfärg, oavsett kön, oavsett religion. Och precis som med allt förändringsarbete måste vi börja med oss själva, i den vardag och det sammanhang vi befinner oss i. På skolan, på jobbet, med vännerna. Och jag ska uppmuntra mina barn att engagera sig. Att inte passivt titta på när någon utsätts för en kränkning. Att inte tolerera när en klasskamrat säger något nedlåtande till en annan.

Jag passerar genom säkerhetskontrollen på SFO. Det är tidigt på morgonen och man spelar morning acoustics i högtalarna. Allt är precis som vanligt. De TSA-anställda gör effektivt sitt jobb, människor nickar artigt till varandra, någon orkar till och med le trots den tidiga timmen. Jag tar ett djupt andetag och känner efter att alla armar och ben är kvar. Jag har inte ont nånstans, mer än möjligen klumpen i magen då.

Det kommer lösa sig. Det amerikanska presidentvalet blev ett riktigt jobbigt uppvaknande, om nu någon slumrat till, som påminner oss om att vi varje dag måste jobba tillsammans för medmänsklighet, öppenhet och tolerans. Nu jobbar vi vidare och i nästa val - må det så vara i USA, Storbritannien, Europa eller Uppsala - tar vi revansch.

Om Tiden

Menlo Park Tid. Ibland har man för mycket av den. Ibland bara flyger den iväg.

Som nu. Är det november redan? Hur hände det? Kanske blir jag bortkollrad av att årstiderna här är så olika dom jag känner från Sverige. Det är svårt att få den där riktiga novemberkänslan när jag fortfarande går utomhus i t-shirt och sandaler.

Bortkollrad blev jag förra veckan också. Sverige bytte till vintertid, men inte USA som gjorde det först den här helgen. I en veckas tid krympte tidsskillnaden mellan mig och Uppsala från nio timmar till åtta timmar. Skönt, en timmes sovmorgon för mig innan mina sverigemöten drog igång. Men också en och annan dubbelbokning i kalendern innan jag förstod vad som hänt.

Så, vintertid på ena stället men inte det andra. Ena dagen nio timmars tidsskillnad, andra dagen åtta. Och så har jag en tvillingbror i Australien. Som fyllde år en dag före mig förra veckan, trots att han egentligen är 12 minuter yngre. Ok, nu börjar det bli riktigt kollrigt alltihopa.

Tiden är ju bara ett mänskligt påhitt egentligen. Eller, ska man väl säga, tidsindelningen är det. För tiden, den går ju, oavsett om man kallar den sommartid eller vintertid, PDT eller CEST. 

Förra veckan fyllde jag år som sagt. Jag blev 40, en ganska anmärkningsvärd ålder i tech-världen. Jag växte upp utan dator, e-mail och mobiltelefon. Min generation kallas generation x, eller Ironiska generationen (intresseklubben antecknar?). Efter oss kom generation y, eller milleniegenerationen. Efter dom generation z, eller digital natives.

Men är inte generationsindelning ganska mycket ett mänskligt påhitt den också? Jag har vänner här som är superstressade över att dom snart passerar 40. Dom säger att de är slut på arbetsmarknaden då. Men hur kan din potential och förmåga som anställd vara beroende av din ålder? Din erfarenhet och personlighet är väl rimligen det som avgör? Om några dagar kommer USA ha valt en president som passerat 40 år med råge. Men det förstås, politik i DC är väldigt långt från tech in the Valley (även om både twitter och e-mail spelat en stor roll i presidentkampanjen).

Man är självklart farligt ute om man tittar mer på födelseåret än på vad den jobbsökande faktiskt kan. Många har förutfattade meningar om att äldre inte kan tillräckligt mycket om "det nya" för att jobba inom tech. Men om du skulle utesluta alla som är födda före 1982, dvs alla som föddes före millenniegenerationen, tappar du rätt många års erfarenhet av hur människor, företag och processer funkar. För bakom lingo och buzz words är det mycket som går igen (jag bortser nu från ny teknologi, som ju är... ny). Människor är ju fortfarande människor - så mycket hinner inte evolutionen åstadkomma på ett decennium eller två. Bästa resultatet får du förstås om du kan skapa ett dream team som innehåller både kunskapen om det nyaste nya, och den mångåriga erfarenheten, och där klimatet är sådant att man kan hjälpas åt och ha respekt för - och lära sig av - varandras kunnande.

Jag läste en blogg om perennials, http://thewhatlist.com/meet-the-perennials/, med undertexten "because age is nothing but a number". Tanken på perennials kändes tilltalande för en nybliven 40-åring i the Valley. Bloggen avslutades trösterikt: "Midlife doesn’t have to be a crisis. And you don’t have to be a number anymore. You’re relevant. You’re ever-blooming. You’re Perennial."

Den tar jag. Jag är nu inte längre fyrtio, eller född på 70-talet, eller en som tillhör den ironiska generationen. Jag är en perennial.

Ein Student aus Stanford?

Menlo Park Igår var jag på lunchföreläsning på Stanford Law om den nya europeiska dataskyddsförordningen, som träder i kraft 2018. Nu riktigt kliar det i fingrarna på mig att få skriva om de viktigaste nyheterna som införs i och med detta, men av hänsyn till ca 99,7% av er som läser bloggen ska jag låta bli. (Med er resterande 0,3% tar jag gärna ett Skype-seminarium vid första bästa tillfälle - GDPR is some serious stuff!)

Fantastiskt kul var det i alla fall att få vara med på en föreläsning på Stanford campus. Jag har bott här i över ett år nu, bara 10 minuters cykelväg från Stanford och dessutom gift med en man som är professor där, och trots det har jag hittills bara besökt typ souvenirshopen och de två gymmen.

Min enda närkontakt med Stanford Law såhär långt var när jag skrev etikprovet inför advokatexamen; då var det jag och 20 Stanford studenter i skrivsalen och jag kände mig väldigt mycket som en morsa på stan. Medan jag radade upp välvässade blyerspennor med hårdhetsgrad H2 satt dessa studenter och ömsom tävlade i vem som pluggast minst till etiktentan, ömsom planerade kvällens tentafest. Hur jag visste att de var från Stanford? Deras spirit wear, förstås (på senaste tiden har även Uppsala universitets spirit wear collection vuxit rätt rejält - jag gillar't!).  

Hur som helst, gårdagens föreläsning var bra. Jag hann med nöd och näppe i tid eftersom det tog mig säkert en halvtimme att hitta parkering (Ja - jag bor 10 minuter cykelväg från campus men jag tog bilen eftersom jag bor på en kulle och tycker det blir för svettigt att cykla. Så amerikaniserad är jag. Till mitt försvar kör jag en elbil. Och tränar på gym flera gånger i veckan.)

Precis på väg in i föreläsningssalen halkade jag på en matbit som någon tappat utanför dörren. "Oops - torts, there you go!" utbrast en kvinna intill. Underbara jurister. Underbara, underbara jurister med en humor som bara vi själva förstår att uppskatta. ("torts" betyder ungefär samma sak som "skadestånd")

Det fanns mycket som påminde mig om tiden som uppsalastudent: Advokatbyrån som gav lunchföreläsningar och lockade studenter med gratis mat (billigaste tricket i boken för att få studenter att tycka om dig; bara gratis alkohol smäller högre); vattenkammade killar med märkesskjorta (fast de var färre här än på juristlinjen i Uppsala); tunna axlar som bar väskor som nästan släpade i marken av den tunga kurslitteraturen; A-studenter som flockades kring föreläsarna med frågor efter föreläsningen...

Men det fanns också mycket som var annorlunda: Skateboards och bilar istället för cyklar, studentföreningar som hette bokstäver ur grekiska alfabetet istället för landskapsnamn, palmer och en klarblå himmel istället för vissnande löv och regn... 

Stanford imponerar med både akademiska resultat och sportresultat. I senaste OS tog stanfordatleterna hem sammanlagt 27 medaljer (Sverige tog 11, som en jämförelse). Tjugo Nobelpristagare är idag aktivt verksamma vid universitetet.

För mig kommer det varken bli nobelpris eller OS-medalj, men jag är glad åt att bara få lukta lite på gloiren, och kanske få en gratislunch och en blytung föreläsning om dataskydd lite då och då...

Hoover Tower på Stanford Campus

Sorority lokal (Delta Delta Delta)

Bräda till föreläsningen

 

Me - A Hover Mom?

Menlo Park I Sverige har vi curlingföräldrar. I USA kallas de helikopterföräldrar (helicopter parents eller hover moms). Föräldrar som cirkulerar kring huvudet på sina barn, likt en helikopter, och som blir överdrivet engagerade i barnens skolgång, fritidsintressen eller val av vänner och partners.

Finns det fler helikopterföräldrar i Silicon Valley än det finns curlingföräldrar i Uppsala? Jag har ingen aning faktiskt. Är det något som jag lärt mig under mitt första år här, är det att man ska vara försiktig med att generalisera för mycket. Jag tycker om att placera saker i fack, livet blir på många sätt enklare så, och särskilt för en jurist är det en behaglig tanke att allt går att inordna i ramar och regelverk. Men att säga att "alla amerikaner gör si" eller "alla svenskar gör så" går förstås inte om man inte har statistik eller andra vetenskapliga belägg att grunda uttalandet på - för i många avseenden är amerikaner precis lika olika andra amerikansker, som svenskar är olika andra svenskar (eller faktiskt ännu mer).

Men så mycket kan jag säga, som att det finns mycket här som uppmuntrar helikopterföräldern i mig. Lagen förbjuder att jag lämnar min 10-åring ensam i bilen när jag handlar en gallon mjölk. Små barn får inte gå ensamma till och från skolan. Varje dag mailar skolan en uppdatering om min sons resultat i skolan - en tydlig siffra visar i procent hur väl han lyckas på proven och en bokstav visar hans betyg. Mycket av skolans verksamhet bygger på voluntärarbete och ett starkt föräldraengagemang. Självklart påverkas jag av detta. När vi lämnade Uppsala hade barnen blivit så så gamla att de kunde gå eller åka buss själva till sina fritidsaktiviteter - här skjutsar jag dem med bil till dansen och instrumentlektionen. Hemma sprang de över till grannen på helgen - här fixar jag och donar med playdates som jag också skjutsar barnen till. Hemma hölls utvecklingssamtal en gång i halvåret, men här får jag som sagt uppdateringar dagligen - jag gillar det, och har jag några frågor om ett testresultat eller betyg är jag snabb att maila till läraren som är lika snabb på att svara. Men, vadå, är det så konstigt då egentligen? Det handlar om mina barn, det viktigaste jag har, och jag är beredd att göra vad som helst för dom!

En av de saker som blev bättre efter att vi flyttade till USA är att jag fick mer tid för barnen. Jag gillar verkligen det. Och i föräldrarollen ligger att man SKA vara sitt barns främsta advokat, livscoach och utbildare. Men det finns samtidigt en gräns för hur engagerad man ska vara i barnets liv och livsval. Ett barn som haft en helikoptermamma hovrande över sig kanske inte får lära sig de enklaste saker som att bädda eller laga middag, eller de svåraste saker som att hantera ett bakslag i skolan eller en känslostark konflikt med bästa kompisen. Visste ni att 4% av amerikanska föräldrar har deltagit vid sitt barns första anställningsintervju, enligt en studie vid Michigan State University 2015? Det motsvarar en förälder per skolklass (drygt).

Jag försöker verkligen hejda min impuls att övervaka för mycket. Jag frågar barnen med min mest casual röst om de har några läxor idag, och hur det gick på provet i skolan. Jag fiskar lite försiktigt efter hur det står till med kompisarna i tjejgänget. Och inne i mig bultar ett modershjärta som frågar "Hur ska det gå för dom? Hur ska de orka med de motgångar och besvikelser som följer med att vara människa? Kan jag på nåt sätt ta slagen åt dom?"

Nu har jag i alla fall gjort som jag brukar göra när jag tycker nåt är svårt: Jag har köpt mig en bok där jag hoppas hitta svaren. Den här boken har jag fått rekommenderad från flera håll och den heter "How to Raise an Adult: Break Free of the Overparenting Trap and Prepare Your Kid for Success". Boken är skriven av Julie Lythcott-Haims och enligt recensionen är det "A provocative manifesto that exposes the harms of helicopter parenting and sets forth an alternate philosophy for raising preteens and teens to self-sufficient young adulthood".

Jag lovar återkomma med en recension efter att ha läst boken (vilket väl lär ta ett år eller så). Tills dess gör jag mitt bästa i att hovra iväg på små utflykter med helikoptern ibland och låta barnen gå själva till och från skolan, utan min övervakning, och kanske rentav sitta själva i bilen när jag går in på affären och köper en gallon mjölk.

En sak kan jag i alla fall lova såhär i skrift: Jag kommer ALDRIG följa med mitt barn till en anställningsintervju.

 

Litet bo jag bygga vill

Menlo Park I helgen som gick firade vi in vårt nya hus här i Menlo Park med ett house warming party. Det blev avslutet på en 4 månader lång husköpar- och inflyttningsprocess, och början på (vad jag hoppas blir) en betydligt lugnare boendetid. 

Visst, jag har köpt hus förut. Jag har hjälpt klienter köpa fastigheter värda flera miljarder. Men fram till i maj i år hade jag aldrig prövat på att köpa hus i USA. Jag ska berätta lite om hur det var.  

1. Låt mig börja med att säga detta: Huspriserna i Silicon Valley är insane. Alldeles vansinnigt orimligt dyrt är det att köpa hus här. En normalstor familjevilla, utan extra lyx, kostar ett par miljoner eller tre. Dollar alltså. Därifrån går priserna uppåt, det finns i princip inga tak för hur dyrt det kan bli. Vi har turen att ha Stanford i ryggen, där min man är anställd. De har ett fantastiskt bra housing program, för att vara en konkurrenskraftig arbetsgivare.

2. OK, så priserna är vansinniga. Men gör det att själva köpprocessen görs mera grundligt, och tar längre tid än i Sverige? Nix, skulle inte tro det. Vi såg vårt hus för första gången på en tisdag morgon - på tisdag kväll hade vi lagt ett bindande bud och på onsdag kväll hade vi köpt huset "as is", dvs i befintligt skick, utan villkor, utan garantier. Besiktningsprotokollet som säljarna tagit fram var ett hundratal sidor långt. Det talade om jordbävningsrisker och om termitangrepp som höll på att äta upp huset inifrån. Själva köpekontraktet var sedan ett 20-tal sidor långt. Papprena från banken och Stanford säkert 50 tätskrivna sidor. Allt detta signerade vi elektroniskt via DokuSign på datorn. Om jag hade läst alla handlingar innan? Nix, skulle inte tro det. (Det gjorde jag sedan på fredagen, när vi åkte ner till LA på en minisemester - 4.5 timmar i bilen ägnade jag åt att läsa det finstilta och som tur var dök inget oväntat upp. Men å andra sidan; vi köpte ett hus i befintligt skick, där besiktningsprotokollet var 100 sidor tjockt - kan det bli så mycket värre?)

3. Vi hade ändå tur som fick huset, tyckte vi. Vi bjöd mot en kinesisk investerare som hade tänkt köpa huset och sedan hyra ut det; en bra affär i ett område där hyresmarknaden är lika het som köpemarknaden. Den kinesiska investeraren erbjöd att betala hela köpeskillingen kontant, medan vi behövde gå genom Stanford vilket skulle ta en hel månad. Men vi hade tur som hade en duktig mäklare; hon sålde verkligen in vår familj till säljaren, som gillade idén på att en svensk familj skulle flytta in i huset där hon själv hade bott i 24 års tid. När vi flyttade in hade hon hängt upp en svensk flagga på dörren - hur gulligt var inte det?

4. Termiter var det ja. Samma dag som vi tillträdde (bara ca en månad efter att köpekontraktet signerats) kläddes huset in i ett tält, och ett dödligt gift sprutades in innanför tältduken, som effektivt utrotade termiterna. Det låter rätt otäckt med termiter för en svensk, men det är väldigt vanligt i kaliforniska hus, och närmast standard procedure att man utrotar termiter medelst avgiftning när ett hus byter ägare. Fast liiiite obehagligt var det att gå in i huset första gången efter att avgiftningen var gjord - jag dubbelkollade datum och klockslag både en och två gånger för att förvissa mig om att alla giftångor verkligen försvunnit...

5. Själva flytten gick geschwindt. Huset var redan nymålat invändigt inför försäljningen och vi tog hjälp av en effektiv flyttfirma. Det var en del yttre renovering som behövde göras däremot och vi märkte snart att det är precis lika svårt att få tag i hantverkare som i Sverige. Och vi märkte snart att priset för att anlita hantverkarna står i direkt relation till huspriserna här... Fyra pinjeträd behövde tas ner, tyckte en arborist som vi pratade med. Priset? 5-7 000 per styck. Dollar alltså. Ok, så vi valde att låta göra en rejäl beskärning istället. Och ber en stilla bön att träden inte rasar över vårt eller grannens tak när höststormarna väl drar igång...

6. Efter flytten var det en del pappersarbete. Inte minst har vi behövt anlita en jurist för att se om vi ska lägga huset i en trust (stiftelse). Det ger inga skattefördelar egentligen, men det skulle göra att man slipper gå genom s.k. probate court om vi båda skulle dö. Att gå genom probate court tar lång tid och blir dyrt med alla juristkostnader; inte alls vad man önskar sina barn om det värsta skulle hända. Överlag ska man förstås vara noga med att ta reda på vad som gäller juridiskt när man köpt ett hus i ett nytt land - behövs äktenskapsförord? testamente? trust? Inte så roliga saker att tänka på kanske, men ändå klokt att göra.

7. Jag älskar vårt hus. Hur det än är, så är det en särskild känsla att äga huset som man bor i. Ingen kan tvinga mig att flytta. (Jag bortser nu från den detaljen att Stanford strikt sett har den möjligheten). Och mest av allt älskar jag trädgården. Vilken lycka att plocka en solmogen citron och göra sig ett glas lemonad till förmiddagsfikat.

Välkomna hit, välkomna hem till oss!

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 10 och 12 år.
Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar crossfit och yoga. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga lab valp, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...