Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Work from home

Menlo Park Har ni sett klippet som gick viralt i helgen, där pappan och Syd Korea-experten Robert E Kelly blir intervjuad av BBC World News, när plötsligt hans barn dansar in i bild? Det finns många klipp som går viralt, men det är något med just den här videosnutten som gör att den talar särskilt starkt till mig. För er som inte redan sett klippet, här nedan kommer en kort resumé:

I början av klippet är allt frid och fröjd. Professor Kelly intervjuas av BBC från sitt hemmakontor i Sydkorea. Kontoret svämmar över av böcker som liksom understryker hur mycket av en expert han verkligen är. 

Kelly sitter hemma hos sig, som sagt, och vad jag förstår är han ganska ofta intervjuad av BBC. Ändå har han klätt upp sig intervjun till ära i kostym och slips. Det här med att bli intervjuad av BBC World News ÄR helt enkelt en ganska stor grej, även om man gjort det förut.

Och så, medan Kelly i godan ro berättar om det politiska läget i Sydkorea, händer det som inte får hända. Dottern, sisådär en 5 år gammal, dansar in i rummet. Hon är iklädd en illgul tröja, som gör att BBC:s nyhetsankare (och alla vi andra) omedelbart ser henne. Pappan sitter dock med ryggen mot flickan och ser henne inte förrän nyhetsankaret gör honom uppmärksam på att han inte längre är ensam i rummet. 

Kelly agerar blixtsnabbt och instinktivt och trycker bestämt undan dottern med vänsterhanden. Detta abrupta bortskuffande har fått många att rasa på sociala medier – varför lyfter han inte bara upp henne i knät istället? Ganska givet tycker jag. Han är i direktsändning. Med BBC. Han har klätt upp sig i kostym och placerat ut tjocka böcker I sitt hemmakontor. Han vill uppfattas som expert, inte som en hemmapappa. Och kom igen, ge honom lite slack – dottern verkar inte ta skada direkt, tvärtom fortsätter hon se ganska nöjd ut.

Men ett barn är inte nog. Det kommer mera. Genom arbetsrumsdörren, som numera står på glänt, virvlar lillebror, ett år gammal, in i en gåstol. Och kort därefter, i panik, rusar mamman in. Mamman till de två barnen, tillika hustrun till den expert i slips vars hela trovärdighet och auktoritet precis står på spel i direktsändning. Hon famlar efter barnen, försöker dra båda två ut ur rummet så snabbt och samtidigt diskret som möjligt. Och sen, när barnen är ute, SLÄNGER hon sig efter dörrhandtaget och drar snabbt igen dörren.

Klippet är bara 43 sekunder långt, och ändå innehåller det så mycket. Som jag skrev inledningsvis, finns det så mycket som talar till mig.

  1. Hemmakontoret. Älskade, hatade hemmakontor. Jag älskar att du låter mig jobba i mysbrallor när jag vill. Jag älskar att du besparar mig flera timmars pendlingsväg i veckan. Jag älskar att du ger mig en ärlig chans att kombinera ett heltidsjobb med ett rikt liv på hemmaplan. Men jag hatar att jag aldrig kan stänga dörren helt mellan jobb och hemma. Jag slår vad om Kelly önskar att han hade låst dörren i direktsändningen förra veckan.
  2. Skypesamtalen. Oavsett du ringer in i ett Skypesamtal klockan 3 på natten, klockan 12 mitt på dagen eller klockan 22 på kvällen, så måste du tänka dig in i vilken situation de andra mötesdeltagarna befinner sig i. Om det är fredag morgon för dig men fredag eftermiddag för dem får du vara beredd på att någon eller ett par av dem mentalt redan checkat ut från jobbet inför helgen. Om du ska förhandla med jurister bör du nog sätta på dig en kavaj både för att komma i rätt sinnesstämning, men ockås för att de ska få ett korrekt intryck av dig och extra mycket sitter i ditt utseende när du inte träffas IRL utan bara över bild.
  3. Att kombinera karriär med föräldraskap. Älskade Kelly. Älskade Kellys hustru. Jag ser det precis framför mig: ”Honey, jag har en intervju med BBC klockan 18 – är det ok att du tar undan efter middagen och kollar till barnen? Jag tror det går fort, jag kan bada barnen efteråt och sen ta hand om nattningen, så du hinner avsluta den där rapporten du behövde ha klar till jobbet imorgon.” Varpå Kellys fru svarar ”Självklart, älskling, lycka till nu”, sätter minstingen i gåstolen och ger stortjejen en penna att leka med, och sen hänger sig åt disken så hon ska hinna sätta sig med rapporten så snart som maken har avrundat BBC-intervjun. (föga anar hon då vad som komma ska) Jag menar – hon försöker verkligen. Herregud, vi alla försöker. Jonglera jobb som vi älskar med ett närvarande föräldraskap. Så många telefonmöten jag har haft, där jag samtidigt som jag deltagit i mötet (oftast på mute förstås) har utfordrat barn och hundar, packat skolväskor, kört barn till aktiviteter och tandläkarbesök. Inte idealt kanske, men ibland nädvändigt.

Ibland önskar jag att jag hade ett riktigt kontor att gå till. Jag kan till och med önska att jag hade flextid ibland: Var på jobbet 8 timmar, sen är du KLAR, no questions asked. Men den absolut största delen av tiden älskar jag att ha ett jobb som tillåter arbetsliv och privatliv att gå ihop, och där mitt jobb-jag och mitt privat-jag är väldigt alignade. Det är nog det jag älskar med klippet med Kelly – en riktigt duktig och välansedd expert, men som också är väldigt mycket pappa. Och så den heroiska, panikslagna hustrun, som misslyckas med att passa barnen medan pappa intervjuas i direktsändning, men som verkligen gör ALLT för att ställa sitt misstag till rätta.  

Och har ni faktiskt inte redan har sett klippet rekommenderar jag verkligen att ni gör det: https://www.youtube.com/watch?v=Mh4f9AYRCZY

 

 

 

 

 

Zero Inbox

Silverthorne, Colorado Hela detta blogginlägg är egentligen en enda stor prokrastrinering. Efter en veckas jobb i Sverige, en veckas Innovation Tour med svenska entreprenörer på besök i Silicon Valley och en veckas skidåkning i Colorado har min inkorg helt svämmat över, och borde verkligen tas om hand. Liksom en "My Boo" eller "tamagotchi" som inte fått kärlek på flera veckor väntar nu inkorgen på att jag ska ge den den mat, medicin, lektid och pälsvård den behöver för att återfå sin forna glans - annars hotar den långsamt att tyna bort (fast - se där en härlig tanke!).

Jag och maken bestämde oss för att ta ett par timmar framför datorn idag när vi kommit hem från skidbacken, innan vi ska ut och äta middag. Efter bara 45 minuter konstaterar maken glatt, från andra sidan soffbordet, "Zero Inbox!". Jag sneglar mot min. Där väntar fortfarande 159 olästa mail på min kärlek. Tittar jag i Slack finns säkert ytterligare 20 meddelanden att besvara. Lägg sedan till obesvarade sms och messenger och min privata inkorg så förstår ni att jag har en bit kvar till Zero Inbox.

Men är Zero Inbox, d.v.s. att ha noll mail i inkorgen, ens något eftersträvansvärt? Själv har jag aldrig lyckats leva upp till Zero Inbox, i alla fall inte under någon längre tid. Jag vet att jag diskuterade detta at length med min man en gång, och att jag då försökte övertyga honom att Zero Inbox var hopplöst förlegat, såååå 2009, därför idag behövs det inte längre en tom inkorg, därför med moderna sökmotorer hittar man mailen man behöver ändå. Fast då läste vi på, och tyvärr verkade det som om de allra flesta som hade en åsikt i frågan var överens om att Zero Inbox faktiskt förhöjer effektiviteten. Med hjälp av Zero Inbox rensar man undan sånt som "stör sikten" och man kan prioritera sina uppgifter utifrån hur viktiga de är och inte beroende på i vilken ordning mailen råkade hamna i inkorgen. Jag hade fel, helt enkelt, Zero Inbox var INTE förlegat.

En tid efter att vi hade den där diskussionen, min man och jag, började jag jobba på ett företag, som utvecklar och säljer just ett verktyg för förhöjd effektivitet, och som låter dig vidarebefordra dina mail rakt in i ett slags "task list" där du kan bryta upp mailen i deluppgifter, prioritera vilka uppgifter som är viktigast, delegera det som ska delegeras, osv osv. Och ändå. Ändå fortsätter min inkorg svämma över från tid till annan. Skomakarens barn och allt det där.

Min bloggkollega Thomas Sonesson föreläste en gång om entreprenörskap för nyblivna Bona Postulata-vinnare (Bona Postulata är ett tillväxtpris för uppländska företag). Då pratade han bland annat om mailhantering. Han sa att det finns ju inget egenvärde i att jobba med mailhantering eller annan administration - som entreprenör måste du hela tiden prioritera din tid stenhårt, och ibland är det helt enkelt viktigare att sälja än att sortera inkorgen och då får inkorgen vänta lite. Han har ju rätt förstås. Och sannolikt är det väl så enkelt som att vi alla har olika sätt att bli effektiva på. En gillar post-its, en gillar Zero Inbox, en betar av alla surdegar före frukostkaffet, en använder Favro.com. 

En princip som jag själv gillar när det gäller mailhantering är "DO, DELETE, DELEGATE". Den innebär att du läser varje mail bara en enda gång (alltså inget fuskscrollande/tjuvkikande i mobilen när du står i liftkön) och sen bestämmer du om mailet ska åtgärdas (DO), vilket du bara gör om det tar högst 2 minuter, eller om det ska raderas (DELETE), eller om det ska delegeras vidare till någon annan person eller till din egen task list (DELEGATE). Den principen funkar ganska bra tycker jag, men bygger på att du avsätter lite tid för din mailhantering och inte bara läser mailen "on the go".

Well, vänner, mailen kallar, hur gärna jag än skulle önska att jag fick blogga lite till. En taktik som jag brukar använda för att undvika/avbryta prokrastrinering är att jobba i sprinter, där jag belönar mig själv mellan sprinterna. Exempel: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du kolla FB/twitter/etc i 10 minuter sen. Eller: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du gå till Dillon Dam Brewery på after ski sen. Ok, det funkar som motivator idag.

Fotnot: Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, 'framåt', och crastinus, 'till morgondagen', av cras, 'i morgon') eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser

Uppsala Innovation Tour - Del 8

Menlo Park Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 5 förmiddag - Facebook, design och farväl

In i det sista var det osäkert om vi skulle få komma in på Facebooks huvudkvarter eller inte. Klockan 7.30 imorse stod det dock klart att vi var välkomna och ett par timmar senare checkade vi in på 1 Hacker Way, Building 10. Till skillnad från Google tar inte FB emot turister, om de inte är särskilt inbjudna, så vi kände oss lite extra utvalda som fick komma in.

FB:s huvudkontor är som en liten stad (uppbyggd med Palo Alto som förebild), med frisörer, restauranger, kemtvätt, bank, gym på plats. Man har nyligen byggt ut och idag huserar över 10 000 anställda här. Platsen upplevs bäst på plats, men här kommer en fotokavalkad som ändå kan ge er en bild.

I receptionen möttes vi av en postervägg med en hel del bra budskap.

Huvudgatan ser ut nästan som vilken mindre stad som helst. Vår guide sa att många liknar campus vid Disneyland. Hon tyckte inte det var en helt träffande jämförelse.

Precis vid ingången fanns en bild över alla husen - det ger kanske en bild av hur stort området är. Idag är campus ännu större än så här.

För snabbare transport mellan husen lånar FB ut cyklar. 

FB-paraplyer fanns som tur var att låna denna ovanligt regniga dag

Thomas vid entrén till huvudgatan.

Denna gula kran är hitflyttad från FB:s första kontor, och är samlingspunkten vid de "hackatons" man har varje kvartal. Det finns bilder på FB-grundaren Mark Zuckenberg när han står på kranen och anför sina anställda.

Pit-stop på souvenirbutiken (spirit wear).

Det finns gott om mat, snacks, dryck, kaffe för de anställda på området. Allt är gratis, även för gäster. Här en bild från food-courten, som hade platsat på vilken bättre galleria som helst.

Det finns mycket konst på både väggar och golv - här en kramring på golvet i en av korridorerna.

Det kändes lite extra bra att hitta en hel vägg som handlade om datacentret i hemlandet, lokaliserat i Luleå!

Ytterligare en cafébild, den här gången från nybyggda Building 20

FB är känt för sina många posters som pryder väggarna, och man har till och med sitt eget tryckeri på campus.

Gruppfoto förstås!!

Efter FB träffade vi Malin på NONOBJECT, en innovativ designbyrå som inte bara bryr sig om produkten, eller bara kunden, utan som har fokus på hela området däremellan. Vilket problem ska vi lösa? Malin tyckte att design ska prägla hela kedjan: från produkt till förpackning till återvinning när det är dags. 

Så var det då dags att vinka farväl till alla uppsalavänner. 

Det blev tomt när de åkte, men jag tröstar mig med att våren börjar vara här på riktigt. Och att vi redan börjat planera en uppföljare till Uppsala Innovation Tour.

Uppsala Innovation Tour - Del 6

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 4 förmiddag - tema etablering i USA

Om du ska lyckas med en USA-satsning räcker det inte bara att du har en fantastisk produkt och omger dig med duktiga människor - du behöver också ha koll på formalian kring etableringen. På förmiddagen idag berättade Shaun Hundle på Business Sweden om deras verksamhet och hur de hjälper svenska företag att lyckas på nya marknader.

Bland annat delade han med sig av sina bästa tips för att pitcha:

- håll dig kort!

- nämn gärna att du är från Sverige, men få det inte att låta som om du är oerfaren för det

- fokusera inte i första hand på din produkt, utan på vilket problem du löser

- om du har några häftiga referenskunder, så nämn dem tidigt och vänta inte till sista bilden

USA marknaden lockar förstås svenska företag. Enligt en studie är den 30 gånger så stor som svenska marknaden. Antalet invånare i USA förväntas dessutom öka rejält närmaste 35 åren, medan de beräknas minska i Europa. Ett vanligt misstag som svenska företag gör är att de behandlar USA som en enda marknad, när det i själva verket är som en grupp av flera mindre marknader, ungefär som EU.

Shaun pekade på kulturella skillnader mellan svenska och amerikanska företag, t.ex. hur svenskar säger att de är "98% säkra" medan amerikaner i exakt samma situation är "110% säkra". 

Efter Shauns föreläsning fick vi träffa två amerikanska advokater, Marek Adamo och Spencer Raff på Paradigm Counsel, som gav tips på vilka juridiska fallgropar som finns och hur man ska göra för att undvika dem. Vi pratade bland annat om:

1. Etablering -  Ska jag t.ex. grunda ett bolag eller bara sätta upp ett office? Beror mycket på dina framtidsplaner och är i viss mån också skattedrivet.

2. Anställa personal - Planera i god tid vilka visum dina anställda ska ha, om de inte redan har arbetstillstånd. Ta inga risker med visum, det kan göra att du blir utestängd från USA i många år! Dina USA-anställda kommer förvänta sig att få optioner. Ta hjälp av jurist med att sätta upp en sub-plan till bolaget, så att det inte blir några oväntade skattekonsekvenser.

3. Skatt - Kolla upp skattesituationen både för dig som utflyttad expat och för ditt företag. Särskilt: Kolla upp om du ska betala sales tax i USA, om du både säljer din produkt och bedriver aktivt försäljningsarbete där.

4. IPR, alltså immateriella rättigheter - IPR är ofta det värdefullaste du har i företaget. Se till att skydda det från början! I USA kan de exakta juridiska skrivningarna spela helt avgörande roll, så ta hjälp av advokat.

5. Kontrakt med kund - hur lagreglerna ser ut beror på om du säljer till kunder eller andra företag. Många är rädda för att ta på sig stort ansvar mot kund i USA, men i relationen företag - företag kan man ofta begränsa ansvaret med bindande verkan.

6. Exit - tänk igen redan från början vad du har för framtidsplaner med företaget. Om du vill sälja eller gå på börsen inom överskådlig tid kan det vara särskilt viktigt att det är ordning och reda i avtalen och dokumenten.

När man lyssnar på den här typen av föreläsning får man gärna känslan av att det är nästan omöjligt att växa ett företag i USA. Gissa vad - det är det inte. Mycket av det som Shaun och Paradigm pratade om är ganska mycket ren formalia. Om man känner till den går den bra att hantera - det är om man bommar frågan som det kan bli dyrt eller svårt. 

Uppsala Innovation Tour - Del 4

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 3 förmiddag - tema marknadsföring och Stanford

Jetlagen slår alltid hårdast andra natten vilket några av våra uppsalaresenärer fick uppleva natten mot onsdagen. Som tur var inleddes dagen med en rivstart som höll alla alerta och vakna. Det var energiknippet Mathias Thulin från GetAccept som berättade om "Sales and Marketing the Silicon Valley way".

GetAccept erbjuder en molntjänst, som ger kunderna kontroll på säljprocessen från första kontakt till signering. Det är ett av få svenska bolag som blivit accepterat till acceleratorn YCombinator, med mentorer som grundare från Yahoo och Google - tufft men oerhört lärorikt enligt Mathias och med en success rate för bolagen på 99%. Mathias berättade att de i bolagets tidigaste skede jobbat två pass per dygn - ett 9 till 17 och ett 21 till 4 - perfekt, tyckte de, att de hade kunder i flera tidszoner att jobba mot! Ni kan följa Mathias på hans och hans företags resa på vloggen Inside Silicon Valley, https://www.youtube.com/watch?v=wedpD4TECVE&feature=youtu.be.

Mathias delade med sig av flera bra tips kring marknadsföring och försäljning. Några som jag särskilt tog med mig var: 

  1. Krångla inte till det. Du ska kunna pitcha ditt företag på 30 sekunder, och den pitchen ska alla på företaget kunna. Hinner du inte på 30 sekunder? Då får du tänka om. Fundera på: Vad gör er unika? 
  2. Våga släppa din produkt så snart den är tillräckligt bra - en Minimum Viable Product. "Just do it". Inhämta feedback från kunderna tidigt och se till att mäta, mäta, mäta kunders beteenden. På så vis skapar du en helt annan relation till kunden, än om du bara trycker ut en "färdig" produkt på marknaden. Mathias ser en trend generellt: Man tar bort funktioner ("kill your darlings") - kanske på bekostnad av en enstaka kund, men till fördel för den stora marknaden. 
  3. Hitta era ambassadörer och beslutsfattare. Hur kan ni använda era trognaste kunder som reklampelare på hemsidan?
  4. Många talar idag om att de vill åstadkomma "automatiserad onboarding" av sina kunder. Men börja med manuell onboarding, för att lära känna dina kunder ordenligt.
  5. Ska awareness, kunskap om din produkt, genom att jobba med partners med starka varumärken och med referal programs. En idé kan vara att skapa en "lead generation product", alltså en gratistjänst som lockar många i din kundgrupp, och som ger dig en anledning att connecta och börja prata med kunderna.
  6. Se till att alla i organisationen förstår vad ni gör. Mathias berättade att alla utvecklare på GetAccept jobbar en dag i månaden med sälj - just för att förstå kunderna.

 

Vår värd för detta föredrag vad Beringer Finans. Deras country manager Timo Lehes berättade om en viktig lärdom han gjort efter alla hans år inom start-up och VC-världen: Det är svårt att först bygga "klart" ett bolag i Sverige och sedan komma till Silicon Valley för att ta in kapital och fortsätta växa. Timos råd var istället: Om du är nyfiken på Silicon Valley, så kom hit, ta intryck, prata med folk, åk hem och samla "krigskassa" och kom sedan tillbaka hit för att växa bolaget här och sedan ta in mer kapital.

Från Beringer Finans tog vi en rask promenad via landmärket HP garage till Stanford University, där vi blev rundvisade på området av en av universitetets studenter. Hon berättade engagerat och entusiatiskt om hur livet var som student på detta universitet, som är rankat nummer två i världen. En sak hon kom tillbaka till flera gånger var förmånen att redan som undergraduate få jobba så nära några av världens bästa forskare och professorer. 

Efter lunch träffade vi en av dessa världsledande professorer (säger jag helt objektivt), nämligen Erik Ingelsson, tidigare professor i Uppsala och numera professor i medicin vid Stanford. Han berättade om sin forskning om hjärt och kärlsjukdomar och bl.a. geners betydelse för att förutse men också behandla sjukdomar. Väldigt intressant - även om vi blev lite besvikna när vi förstod att det fortfarande är för tidigt för att med hjälp av DNA kunna säga exakt hur någon ska t.ex. äta eller motionera.

Erik jämförde Stanford och Uppsala som forskningsmiljö och talade också om hur han upplever att samverkan mellan akademi och näringsliv är mycket mer intensiv i Silicon Valley än i Sverige (även om han ser en positiv utveckling i Sverige). Sedan Erik blev professor vid Stanford i maj 2016 har han fått förfrågningar från många företag att engagera sig som konsult eller i advisory boards - sådana förfrågningar fick han inte i Uppsala i samma utsträckning. Det finns mycket att vinna på ökad samverkan: Forskarna får en tydligare bild av vad forskningen kan användas till, och vilka "pains" som finns på marknaden och i samhället. Företagen får tillgång till spjutspetskompetens och breddat nätverk, men kan också använda tunga namn i advisory board i sin marknadsföring. En forskare kan också ofta genom sin metod och sitt arbetssätt tillföra mycket i företagen.

Stanford lade i själva verket grunden för framväxten av Silicon Valley. Där har vi väl själva beviset på att akademi + näringsliv = SANT. Än en gång visar Silicon Valley hur vi tjänar på att blanda ihop, inte skilja åt.

Uppsala Innovation Tour - Del 3

 

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

DAG 2 eftermiddag - möte med framtiden och nordiska rock-stars

Efter en lika klassisk som amerikansk lunch på dinern Palo Alto Creamary gick vi tvärs över Emerson Street till Institute for the Future. Sean Penn, Business Development Director på institutet, berättade om deras verksamhet men också om en del framtidsspaningar.

Själv hade jag förväntat mig mycket tech fokus på en framtidsspaning av det här slaget. Men Sean började med att slå fast att människor kommer vara mer viktiga än tech, även i framtiden, och att all innovation på ett eller annat sätt faktiskt syftar till att underlätta för människor att leva, arbeta, ha fritid, lära sig nya saker... Tekniken eller innovationen i sig har inget egenvärde. 

Institute for the Future är ett icke vinstdrivande forskningscenter, som med hjälp av forskning och data förutspår vad som kommer hända om så länge som 10 år. Ett företag behöver framtidsplanera och ibland tänka väldigt fritt kring hur det ska agera om något drastiskt händer i framtiden, t.ex. största konkurrenten börjar erbjuda "er" tjänst gratis. Genom att framtidsplanera kan ett bolag se till att vara i ett läge där man snabbt kan anpassa sig om något händer. Det företag som bara planerar för framtiden som om allt kommer fortsätta vara precis som idag, står dåligt rustat om något plötsligt förändras i omvärlden eller i företaget.

Sean berättade om ett antal key shifts vi sett på sistone, och som fortfarande pågår, t.ex. att vi går från  ägande till tillgänglighet (du tar Uber istället för att köpa en egen bil), från kol till elektricitet, från manuell till självständig. Detta kommer påverka inte minst bilindustrin, och Sean trodde att Tesla kommer bli en stor vinnare i framtiden. Helt klart bör vi som företagare fundera på vilka key shifts vi står inför i vår egen bransch.

Sedan pratade Sean om vilka tekniska innovationer vi kan förvänta oss i framtiden. T.ex. är det sannolikt att jag på sikt kommer kunna säga till någon i rummet att "det vore gott med lunch nu, ska vi gå till restaurangen mittemot den vi var på igår?" och ett intelligent verktyg bokar automatiskt in mig på restaurangen. Men man ska komma ihåg att ofta är själva teknologin den "lätta" delen - sen måste man ta hänsyn till hur människor kommer reagera på innovationen. Det kan också bli etiska dilemman: Om en självkörande bil måste köra på någon av två personer, ska han då väja eller inte beroende på om de två personerna är av olika ålder, bryter mot en trafikregel själva osv? Ta gärna MIT:s test kring just detta, http://moralmachine.mit.edu

Sean på IFTF 

Dagen avrundades med mingel på Nordic Innovation House, dit också flera nordiska start-ups kommit.

Vid träffen presenterade Nordic Innovation House, Vinnova och Swedish-American Chamber of Commerce SF/Bay Area sin respektive verksamheter. Alla försöker de hjälpa nordiska start-ups till en soft landing i Silicon Valley. 

Efter det höll jag en fire side chat med Jens Nylander, som är en svensk serieentreprenör som flyttat till Palo Alto för att växa sitt bolag Auomile, ett verktyg för att hantera tjänstebilar. Jens och jag pratade länge om hur man växer snabbt med bibehållen kultur. Vi pratade också om hur viktigt det är att CEO ger anställda utrymme, när bolaget skalar upp på allvar, och släpper på ev. kontrollbehov.

Temat för Jens firechat var "How to grow a successful business in the US". På just den specifika frågan svarade Jens: 

1) Var inte rädd att prata med andra om vilken målsättning du har med bolaget. Var stolt över den målbilden och se till att kommunicera den.

2) Ta inte in för lite pengar när du väl gör en runda. 

3) Prata igenom med din familj om hur mycket tid du kommer behöva lägga ner på företaget. Se till att ni har samma förväntansbild.

Vi hade verkligen en fullmatad dag idag, och jag tror att alla fick med sig åtminstone några nya idéer att ta hem till Sverige. Imorgon står marknadsföring, Stanford och Ericsson Experience center på schemat.

Jens och Automiles produkt

 

 

Uppsala Innovation Tour - Dag 1

Menlo Park Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

DAG 1 - äntligen framme och några praktiska tips

Idag var äntligen dagen då några av Uppsalas mest nyfikna och innovativa företagare landade i San Francisco för 4,5 dagars inspiration och relationsbyggande! Efter en lång resa var det ett gäng trötta men glada deltagare som samlades i hotellrestaurangen på Sheraton i Palo Alto för en bit mat och samtal. 

Resan kom till på initiativ av mig, Magnus Axelid (Relation) och Maria Mattsson Mähl (AlphaCE). När jag nu ändå bor i Silicon Valley kändes det självklart att passa på att ordna en studieresa hit för uppsalafolk. Silicon Valley, som är så mytomspunnet, kan ju lära oss nordbor massvis om företagande, inte minst hur man tar en snillrik innovation ut på marknaden (något som vi svenskar verkar ha svårt för ibland - vi uppfinner gärna en produkt eller tjänst, men när det är dags att marknadsföra och sälja produkten, säljer vi den ofta utomlands istället och börjar själva jobba på nästa uppfinning). Nu menar jag inte att vi i Uppsala varken kan eller ska försöka kopiera Silicon Valley rakt av - vi ska förstås bygga på våra egna styrkor och vara stolta över det som skiljer oss åt från andra regioner - men jag tror vi kan inspireras av mycket och kanske få ett eller annat tips att ta med oss hem.

Programmet för Uppsala Innovation Tour har satts samman av Yvonne Eriksson på Widely, som i flera år arbetat med att ordna innovationsresor för såväl ledningsgrupper som kungligheter från Sverige med omnejd. Hon hälsade oss välkomna denna kväll och gav lite tips inför veckan:

- Dare to ask! Sitt ytterst på stolen, var aktiva. 

- Be om visitkort från alla du träffar och connecta via LinkedIn. 

- Ställ dig framför spegeln ikväll och förbered din pitch. Du ska ha både en 30 sekundersversion och en lite längre pitch på lager - var beredd på att även rena främlingar kan fråga dig om ditt företag.

- Här gäller "go big or go home" - släpp Jante och våga ta plats!

- Pay it forward. Var generös utan att förvänta dig kortsiktigt något tillbaka. Jag lovar, du kommer vinna på det i längden. Det skapar en fantastiskt generös kultur, där människor bjuder på allt från kontakter till husrum.

- Fail fast forward. Här i Silicon Valley är det inget konstigt att misslyckas ibland. Man brukar säga att det krävs 3-4 fails innan en fullbordad homerum - så det är bara att börja öva!

- Silicon Valley is a mindset not a destination. (Det där sista lät bra tyckte jag - då kan vi ju verkligen ta med oss mycket hem till Uppsala!)

Och så en obehaglig påminnelse från Yvonne: Glöm inte att Silicon Valley ligger i en jordbävningszon, utan var beredda även på det värsta. Ha mobilens ficklampa nära till hands, ställ skorna under sängen (så de inte riskerar bli fyllda med krossat glad), ha också lite cash och vatten.

Yvonne avslutade med att duka upp ett pillerbord med C-vitamin och melatonin, ett hormon som hjälper dig att sova lugnt även vid jetlag.

Därefter tog Magnus Axelid vid och vi jämförde svenskt relationsbyggande med amerikanskt. Finns det några skillnader överhuvudtaget? Tja, svaret kommer senare i veckan - bland annat det ska vi ta reda på dessa dagar...

Själv fyllde jag på med lite tips mot jetlag:

- Se till att vara utvilad när resan börjar. Drick ordentligt med vatten (inte alkohol om du kan låta bli).

- Stäng av mobilen första natten, så du inte vaknar av buzzandet eller förleds att börja kolla mail mitt i natten (då kommer du aldrig att somna om).

- Ställ genast om klockan i nya tidszonen. Prata aldrig aldrig om vad klockan är i Sverige.

- Om det är ljust när du landat - ta en promenad och sug i dig av luften och solen.

- Försök att stanna uppe till åtminstone kl 21 första natten. Fall inte för frestelsen för en alltför tidig kväll - du får snabbt igen det morgonen därpå.

Nu är det dags att sova och ladda för ett fullspäckat program i Palo Alto imorgon, där bland annat VC, framtiden och en entreprenörs berättelse om "how to succeed in the US" står på agendan.

 

Skilda världar

Uppsala/Menlo Park När jag var student tänkte jag ibland att jag levde som två parallella liv: ett som juriststudent, där jag läste juridik på dagarna och var engagerad i juristföreningar och Snerikes på fritiden; och ett liv som flöjtist där jag läste kammarmusik parallellt med juridiken, var engagerad i Kammarmusikföreningen i Uppsala och spelade tvärflöjt i universitetets symfoniorkester. Nu får jag samma känsla ibland: att jag lever ett liv i Uppsala parallellt med mitt liv i Silicon Valley. Det finns likheter (jag själv inte minst) men mycket skiljer sig åt också. 

Stil i Uppsala: Dräkt, eller åtminstone kavaj, och oftast smink.

Stil i Silicon Valley: Nära apokalyps tyvärr - jeans som börjat gå sönder (alltså inte snyggt slitna), alternativt träningskläder, och så den obligatoriska hoodien med företagets logo på; definitivt osminkad. I veckan som gick var jag i Uppsala och bardräktkjol och tunna strumpbyxor för första gången på säkert ett år. De svarta strumpbyxorna fick en maska innan det ens hunnit bli dags för förmiddagsfika, och jag hade orutinerat nog inte packat med mig ett extra par i portföljen. Jag håller på att tappa greppet helt! 

Jobb i Uppsala: I Uppsala består mina dagar av en enda lång räcka med speed-möten känns det som (det blir lätt ganska maxat när man inte har så många dagar på sig) – i veckan som gick hann jag bl.a. med två styrelsemöten, ett heldagsmöte med ledningsgruppen, en födelsedagsfest, en Lindahlkväll, avtalsgenomgångar, closing-möten, ett antal fikan och luncher...

Jobb i Silicon Valley: I Menlo Park gör jag det allra mesta hemifrån och mina möten sker över Skype. Jag rör mig mellan kontoret och min kaffemaskin, that’s it. I bästa fall träffar jag en vän på lunch eller tar mig iväg en stund till gymmet, men det är inte alltid jag går utanför dörren ens. Jag lyssnade på en dokumentär en gång om en fånge i USA som suttit isolerad på fängelset i nästan tio år och som nu behövde gå på kurs för att socialiseras innan han skulle ut i friheten. Jag undrar om det blir så, att jag behöver socialiseringstränas om jag ska börja jobba på en arbetsplats igen?

Fritid i Uppsala: Enkelt. Fritiden fylls med fikan, luncher, middagar. Ingen tid för träning. Ingen tid för att slappa. Ingen hund, ingen man, inga barn. Funkar hur bra som helst och är hur mysigt som helst i en veckas tid, men jag tror inte det är något vinnande koncept i längden.

Fritid i Silicon Valley: Precis när vi flyttat hit var vi duktiga på att hitta på utflykter och utforska omgivningen. Kalifornien har en underbar natur, och vi har bara en halvtimme till havet och en eftermiddags körning till fjällen. Nu börjar vi (tyvärr) komma in i viss vardagslunk, där barnens aktiviteter och vardagliga måsten äter upp en allt större del av fritiden. Fritiden i Silicon Valley är nog mer hållbar än den i Uppsala, på lite längre sikt…

Om det sliter på mig att leva parallella liv? Nej, det tycker jag inte. Resandet är uthärdligt och det är ganska mycket en vanesak. Viktigast är väl att inte tappa bort vem man är själv, när man byter yttre tillvaro och sammanhang så radikalt med jämna mellanrum?

Om man tänker på det så lever vi ju alla parallella liv i någon mån – säkert har du också olika stil och tempo beroende på om du är på jobbet, hemma hos en vän eller i fritidshuset. Och tur är väl det – för rörelsen och omväxlingen inspirerar, utmanar, utvecklar oss.

Om jag får gissa kommer världen bara fortsätta krympa och den sortens liv jag lever just nu, där man jobbar och har familj över flera olika kontinenter, lär bli allt vanligare. Om vi tillåter den utvecklingen, alltså, och skapar regler för invandring, beskattning, boenden som tillåter det, och det också finns infrastruktur och nätverk gör det möjligt med hållbart och effektivt resande och med ständigt bra uppkoppling mot internet.

Imorgon möts mina två världar. Då kommer ett gäng uppsalaentreprenörer på besök till Silicon Valley och vi ska under en veckas tid utforska Silicon Valleys företagskultur ihop. På förträffen i onsdags frågade de mig vilken klädstil som gäller och jag sa åt dem att lämna kavajen hemma – apokalyps som sagt.

Nu väntar jag bara på att man ska uppfinna en teleporterare som fungerar. Och att man kommer på ett sätt så vi slipper sova - jag tror det blir enklare med jet-lagen då.

I'm in love with my dentist

Menlo Park Jag vet inte, kanske är det att vi äntligen ser vårtecken omkring oss - barn på kick-bikes, cyklister på landsvägscyklar, knoppande magnolior, shorts istället för långbyxor - men idag överröstes jag plötsligt av så varma känslor för min tandläkare. Denna ryska före detta konsertviolinist, med sitt rödfärgade hår, sina guldkantade ovala metallglasögon, och med ett ständigt leende över läpparna - inte den där sortens leenden som man kan se häromkring, med vita porslinständer i en jämn tandrad, utan ett genuint och varmt leende med tänder som är välskötta och välhållna men som det syns på dem att de har levt ett liv de med.

Jag hade bokat tid hos min ryska tandläkare i Palo Alto för att se om hon kunde fixa till min bettskena. En bettskena som jag fick under första året på juristlinjen, och som som skulle förhindra att jag "till slut bara hade små stumpar till tänder kvar", som min dåvarande tandläkare så målande uttryckte det. (Hon försäkrade ivrigt, att hon faktiskt haft en patient, en äldre herre, som hade fått just bara små stumpar kvar, efter många års tandagnisslande.) Bettskenan fick jag alltså för 20 år sen och den har väl använts ca 20 gånger sen dess. Nu skulle vi se om den gick att slipa till, så att den passade för ett 20 år äldre bett - which would save me "hundred of dollars" (den här tandläkaren var finkänslig nog att inte nämna nåt om risken att få bara små stumpar till tänder kvar). 

Det fanns så många saker med besöket idag som gjorde att jag älskar min tandläkare. 

1. Hon förebrådde mig inte en endaste gång för att jag aldrig börjat använda min bettskena med någon regelbundehet (trots att det självklart hade varit det klokaste för både mina käkar och tänder). Hon frågade om jag hade pojkvän på den tiden jag fick den. "Ja", svarade jag. "Well", sa hon, "då är det väl rätt självklart att du inte använde den. Men nu, med man och två barn, då har du knappast något att förlora." 

2. Hon frågade om jag hade ett underbart år framför mig. "Ja", svarade jag, "jag tror det blir underbart. Men den politiska situationen i världen oroar mig." "Vet du", sa hon, "vi ska bekymra oss över sådant vi kan göra något åt, och där ska vi göra allt vi kan för att göra världen bättre - men resten", fortsatte hon, "det ska vi inte bära på våra axlar. Jag håller med dig om att det här kommer bli ett underbart år." 

3. Jag frågade henne om vad hon trodde om tandblekning. Jag tänker, att om jag bara har små stumpar kvar i gommen till slut så ska de i vart fall vara vita. (Efter 1,5 år i Kalifornien känns tandblekning ungefär lika självklart som att gå till frisören.) Och vet ni vad denna underbara kvinna gör då? Jo, hon lutar sig fram och viskar: "Vet du, då tycker jag du ska gå in på Amazon och beställa CREST 3D Gentle Whitestrips som du använder 2 gånger i veckan tills tänderna fått just den nyans du vill ha dem i." Säger alltså denna kvinna, som på dörren till sitt väntrum gör reklam för att hon utför tandblekning mot betalning.

Att hon sen avslutade besöket med att berömma mina "Good teeth - I don't think I've ever seen so strong teeth before!" gjorde inte saken sämre. 

Från och med nu vill jag alltid ha en tandläkare [frisör, advokat, kollega, vän] som 

1. har en positiv syn på framtiden

2. ger mig livsråd så där bara en passé

3. inte förebrår mig för saker jag gjort fel, men som hjälper mig att göra saker bättre framöver

4. inte lurar på mig saker jag inte behöver

Bettskenan? Jo, den gick att fixa till. Det kändes bra på nå't vis, att denna bettskena som svenska Folktandvården gjorde åt mig för ett halvt liv sedan nu får en andra chans, på en ny kontinent, med hjälp av en rysk före detta konsertviolinist. Som min tandläkare sa: "You know Maria, I'm not a magician, but sometimes I can make magic happen". 

5. som har övernaturliga krafter

Glad (tidig) vår på er.

 

Tankar från en bilkö

Menlo Park Efter en veckas politisk turbulens, där den nytillträdde presidenten inte har missat ett endaste tillfälle att få visa att vi fått en ”new sheriff in town”, var det skönt att sätta sig i bilen i fredags och köra upp till stillheten i bergen för några dagars skidåkning. I Tahoe, dit vi åkte, är snödjupet flera meter djupt och i helgen var det dessutom strålande sol. Det blev två dagars härlig skidåkning.

Tyvärr var det inte bara vi som hade bestämt sig för att åka till Tahoe i helgen. Både i liftköer, shuttlebussköer och på bilvägen genom bergspasset på väg hem ringlade köerna långa.

En sak som slog mig är hur duktiga amerikaner är på att köa. Prydliga blixtlås när två filer blir till en, samma sak när åtta liftköer ska krympas till en, med den enda uttalade hjälpregeln ”PLEASE ALTERNATE”. Men det finns de som fuskar förstås, som vinkar till en kompis långt fram i kön och som sedan klämmer sig förbi oss andra, medan hon pratar ivrigt med sin vän för att liksom understryka hur välmotiverat det är att hon tränger sig före oss andra.

När köfusk händer i Sverige är det sällan nån som reagerar särskilt uttalat. Passivt aggressiva teaterviskningar till närmaste kögrannen, javisst, med sällan någon direkt tillsägning av fuskaren. I USA däremot, drar man sig inte för att högljutt ifrågasätta fuskaren och be henne eller honom ställa sig på sin plats.

På en skidort i USA är inte alla skidåkare amerikaner förstås. Nej, där finns svenskar, ryssar, fransmän, kineser och många andra nationaliteter. Och man kan snabbt konstatera att kökulturen i olika länder skiljer sig åt. Ta det här att man köar på rad, till exempel – det är långt ifrån självklart, även om det är sättet man lär sig att köa på i Sverige och USA. Och när en ny kassa öppnas – är det då turordning enligt befintlig kö som gäller, eller är det fritt fram att springa längst fram i nya kön trots att man stod sist i den befintliga? Sen var det just det där med att ansluta till vänner längre fram i kön – helt ok menar somliga, medan vi andra upprörs.

Sättet som man köar på skiljer sig också mellan olika individer. Säg att du sitter fast i trafiken på en motorväg, till exempel. Vissa (inklusive jag själv) sätter på en podcast och liksom väntar ut kön. Andra börjar snabbt söka på alternativa vägar via GPS:en, eller börjar köra zig zag mellan filerna för att vinna en minut eller två.

Jag läste för ett tag sen en artikel om de psykologiska aspekterna på köande. Först blev jag förvånad över att det forskas på sånt, men sen tänkte jag att det måste ju förstås vara viktigt att veta för den som driver t.ex. ett liftsystem, Disneyland eller bagageutlämningen på Arlanda. Hur som helst, i artikeln slog man bland annat fast följande:

  1. Om du är i rörelse känns kötiden kortare än om du står till. Så att zig zaga mellan körfilerna känns bra, därför det HÄNDER nåt hela tiden, vilket gör köandet mindre långtråkigt. Och att gå 7 minuter till bagagebandet för att sen få väskorna på samma gång som du kommer fram, kommer kännas bättre än att gå först i 1 minut och sen vänta 6 minuter på First Baggage on Belt – och detta trots att tiden tills du fått väskan i handen är densamma.
  2. Våra förväntningar kontra utfall påverkar förstås hur vi upplever köandet. Om skidystemets app säger att vi ska få vänta 12 minuter i liften, men det bara tar 10 minuter, känns köandet inte lika jobbigt som om det stått 8 minuter i liften och du fått vänta samma 10 minuter. Det känns också lättare att köa om du vet hur lång tid kön kommer ta, än om du svävar i ovisshet.
  3. Hur vi minns köandet påverkas mycket av hur vi upplevde den sista delen av köandet. Om de sista minuterna i kön blir lustfyllda (pepparkaksutdelning i liftkön?) så kommer du minnas hela köandet som mycket mer lustfyllt än det kanske egentligen var.
  4. Men det som mest påverkar vår köupplevelse allra tycks vara rättviseaspekten. Vi är beredda att vänta ganska länge, bara vi tycker att det som vi väntade på delades ut i en rättvis ordning.

Sen finns det förstås olika slags viktigt köande också. Mycket av mitt eget köande är lyxköande. Jag köar för att åka skidor, eller för att komma hem till Menlo Park. Jag har aldrig behövt köa för mat och vatten, och jag har väldigt sällan behövt köa i ovisshet om det jag suktar efter kommer finnas kvar när det väl är min tur (de få gånger det hänt har det jag suktat efter aldrig varit särskilt livsavgörande). Lyxköandet kan man på det hela taget inte klaga särskilt mycket på tycker jag. 

Här får ni, avslutningsvis, de köer som jag ogillar allra mest (utan inbördes ordning):

- Kön på flygplatsen för att få komma in i USA efter en utlandsresa. Ofta är mobiler inte tillåtna. Ofta är du kissnödig, men hann inte gå på toaletten efter att du klev av planet eftersom du ville komma långt fram i visumkön. Detta är den kö jag hatar mest av allt. Det du kan göra är att försöka sitta så långt fram i planet som möjligt, och sen SPRINGA till kön från gaten (absolut inga toalettbesök, som sagt), för att om möjligt plocka en eller några platser i kön innan den börjar.

- Bilkön från mitt hem till [VALFRITT STÄLLE] mellan 16 och 19 på kvällen. Trafiken häromkring är vidrig i rusningstid. Enda botemedlet är en intressant pod. Lugnande får man ju inte ta i samband med bilkörning.

- Den digitala kön för att skriva upp mina barn på after school activities i början av varje termin. Här är faktiskt ett exempel på när det jag suktar efter KAN ha tagit slut när jag väl kommit fram till registreringen, eftersom antalet platser är begränsat. Här är också ett exempel på när det många gånger inte känns som en särskilt rättvis kö. Jag har hört om folk som signar upp sig i kön på flera parallella datorer. Och som loggar in (med framgång) flera minuter före kl 19, när det står att platserna ska släppas. Det är faktiskt inte juste, hörrni!

Vilka är era bästa tips att fördriva kötid med?

 

I spåkulan

Menlo Park Svensk-amerikanska Handelskammaren i San Francisco/Bay Area (SACC-SF/SV) har en lång historia. Sedan 1948 har man arbetat för att förmedla kunskap och affärsmöjligheter mellan Sverige och norra Kalifornien. Min egen historia med SACC-SF/SV började förra veckan, när jag valdes in som styrelseledamot.

Ikväll samlades advisory board, styrelse och andra medlemmar i "SACC-familjen" på Ericsson Experience Center i Santa Clara för att förutspå trender för 2017. Under ledning av moderator Adiba Barney tittade en erfaren och namnkunnig panel in i spåkulan, inför oss i publiken. 

  • Man pratade om Virtual Reality (VR) såklart. Fortfarande är tekniken ganska ny och outvekcklad, men den kommer ganska att slå igenom på många fält. Inom spelindustrin, förstås, och entertainment, men också inom industrin och hälsovården. I kombination med 5G teknik kommer det vara möjligt att stå vid i en "simulator" i Australien på dagtid och operera akut i Sverige mitt i natten, eller att sitta på ett kontor i Stockholm och avverka skog på andra sidan jorden.
  • Även för utbildning kommer VR få betydelse. Och bra utbildning kommer bli nödvändigt i en framtid där vi sannolikt kommer växla karriärer flera gånger under ett yrkesliv. Hur ser man till att utbildning blir tillgänglig och enkelt tillämpbar? Det som gäller idag gäller inte imorgon - det är det enda vi vet - och då gäller det att snabbt kunna anpassa sig och lära sig nya saker. 
  • Så pratade man om Artificial Intelligence. Man trodde att 2017 kommer att bli ett "breaktrough year", där digitala assistenter som Alexa och Siri blir bättre på att faktiskt "förstå" vad du menar. Internet of Things gör att vi ganska snart faktiskt ser smarta hem, där kylen beställer hem frukostmat åt dig när den förstår på din mobils färddata att du är på väg hem från semestern.
  • Den kylskåpsbeställda maten kanske levereras till ditt smarta hem av en drönare. Fast det dröjer nog några år, om vi får tro panelen. Automative and transportation disruption står visserligen för dörren - alltså bl.a. självkörande bilar och tåg, och för den delen drönarleveranser - men kanske inte på väg in riktigt än. Det är mycket som ska lösas först - inte bara teknologin utan också säkerhetsfrågor måste regleras. Frukostmaten får inte hamna i en flygplansmotor, eller i huvudet på ett litet barn. Och med självkörande bilar uppstår vissa etiska frågor som måste regleras: Vad händer om den självkörande bilen måste välja mellan att köra på ett barn på övergångsstället eller en äldre man i bilen till vänster? Hur ska bilen vara programmerad att välja då?
  • Man trodde också att det kommer hända mycket inom health tech, inte minst med möjligheter att tidigt diagnosticera sjukdomar och skräddarsy behandlingar tack vare bl.a. big data och wearable devices. De senare kommer inte bara mäta puls och antalet steg som idag, utan kan analysera saliv och annan kroppsvätska, och kanske läsa av hur mycket frukostmat du äter ur din intelligenta kyl.
  • På investmentsidan var 2016 ett mellanår, långt sämre än rekordåret 2015. De flesta verkar tro att 2017 kommer bli händelserikare. Kanske var det den politisk osäkerheten som skapade en försiktighet bland investerarna under 2016, resonerade man. Imorgon installeras en ny president i USA och det är förstås svårt att veta vad det innebär för Silicon Valley och tech (särskilt svårt, eftersom presidenten i fråga är totalt oberäknelig och oförutsebar). Kanske kan det innebära skattesänkningar och avregleringar, som gynnar affärerna. Att räntorna är på väg upp står i alla fall klart, och dollarn verkar fortsätta gå starkt.

Det var spännande diskussioner, och det är svindlande när man inser att det i princip bara är fantasin som sätter gränser för vad vi kan åstadkomma. 

Diskussionerna handlade mest om tech, men jag tror också att mellanmänskliga relationer kommer (behöva) komma i fokus ganska snart. När vi jobbar distribuerat, med världen som vår arbetsplats och med Skype och Slack istället för möten IRL, då tror jag vi blir friare och kanske därmed också lyckligare. Men jag tror också vi behöver hitta sätt för att kompensera för den minskade fysiska interaktionen. Vi behöver hitta ett sätt att skapa nära och tillitsfulla relationer på, även när vi lever i en digitaliserad värld, eftersom vi människor är ganska lika de människor vi var för flera tusen år sedan, även om tekniken omkring oss har ändrats. 

En annan sak som man inte tog upp i panelen, men som alltid svävar som ett moln över diskussioner om machine learning, IoT och AI, är hur man ser till att all information som samlas in inte hamnar i orätta händer. Och hur långt kan man egentligen använda informationen utan att det blir oetiskt? Ska en arbetsgivare få be den arbetssökande om hans hälsodata från hans Apple watch, eller ett försäkringsbolag be att den som tecknar en hälsoförsäkring först scannas av med försäkringsmäklarens mobil?

Den som lever får se. Vi börjar med att överleva Inauguration Day imorgon - den är inte minst spännande den.

Bild från Ericssons interaktiva Experience Center:

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 12 år.
Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...