Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Möte med en Lyftchaufför

MENLO PARK Jag tar en Lyft till flygplatsen den här gången. Inte en Uber – det har varit för mycket krångel med deras app på sista tiden, och dessutom har de varit i en hel del politiskt blåsväder, så jag testar konkurrenten.

Min chaufför har svårt att hitta mig först. Jag bor på en återvändsgränd och googlemaps ger henne otydliga instruktioner. Men snart nog sitter jag i hennes Nissan av senaste årsmodell, som luktar gott av levande blommor i kupen, och där hon satt upp en iPhone+ på vardera sida om ratten.

När hon ser vart jag ska åka – det vet hon nämligen inte förrän jag har “checkat in” i bilen – blir hon upprörd. “Oakland – å nej, inte nu igen! Det är en helt värdelös körning. Det är rusningstrafik dit nu, det kommer ta nästan 1,5 timme trots att det bara är 6 mil, och jag kommer inte få någon körning på vägen tillbaka. Jäklar, det här är andra gången idag jag får en sån körning, försöker Lyft sätta dig mig eller vad är det fråga om?"

Jag skruvar på mig lite besvärat och känner mig rätt oönskad där i baksätet. Min chaufför är snabb att poängtera att jag inte ska ta det personligt, att hon självklart ska köra mig till flygplatsen och att det inte är mitt fel att Lyft beter sig illa mot sina chaufförer. Förresten är det lika illa med Uber, som hon också kör för.Hon var tidig med att börja köra för Uber och Lyft och i början kunde hon tjäna 600 dollar på en 8 timmars arbetsdag. Då var det enkelt – Uber och Lyft var unika med sina erbjudanden, och antalet förare som slogs om körningarna var betydligt mindre. Idag, med ökad konkurrens bade på externt och internt, är hon glad om hon tjänar 150 dollar för 10 timmars körning. Jag frågar hur länge hon tänkt köra idag. "Jag vet inte", sager hon, "men det blir många timmar till om jag ska få ihop tillräckligt med pengar." Jag sneglar på burken hon satt bredvid sig på passagerarsätet, fylld med clementiner, och tänker att det väl är dom som ska hålla henne vaken.

Stämningen i bilen är fortfarande lite tryckt. Det är en lång körning mellan Menlo Park och Oakland International och jag brukar passa på att jobba. Men nu frågar jag istället min chaufför vad som förde henne hit, till en blomdoftande Nissan utrustad med dubbla iPhone+, och med många timmars körning och lika många clementiner framför sig.

Hon berättar att hon är från Iran och att hon flyttade till USA redan som 18-åring, för mer än 40 år sedan. Jag säger att jag känner manga Iranier i min hemstad Uppsala och att jag tycker iranska män och kvinnor är ett mycket vackert folk. Och att många iranier jag känner är både ambitiösa och välutbildade. Min chaufför lättar upp en aning. Hon skrattar när hon berättar att hennes pappa ville att hon skulle bli doktor eller ingenjör, men hon var mer intresserad av ekonomi så det fick det bli. Hon berättar att hon kommer från en förmögen familj, men att hennes tillgångar i Iran försvunnit, först en del i samband med revolutionen och sedan, det som var kvar, på grund av hennes många års bortavaro från landet.

Hennes syskon har alla studerat utomlands och sedan återvänt hem. De fattade klokare beslut än hon själv menar hon. Själv gifte hon sig med en amerikan och de fick två barn, som är helamerikaner. Hon blev tidigt lämnad och fick uppfostra barnen som ensamstående mamma. För några år sedan förlorade hon jobbet när hennes bolag lade ner. Hon har inte sparat undan tillräckligt för att kunna gå i pension. Förra året besökte hon Iran, och tänkte att hon kanske kunde pensionera sig där, återuppta kontakten med familjen och kanske återfå något av egendomen hon förlorat. Men hon kände sig inte hemma. Hon hade glömt språket, säger hon, och hon kände sig inte längre bekväm i sederna och kulturen. “Jag tillhör inget land idag”, säger hon. Vi för ett samtal om det – efter att ha levt i två tvärldar själv ett par år jag kan förstå hur hon menar, även om våra situationer är helt olika.

Hon byter samtalsämne. “Vet du, Maria, mitt problem är att jag bryr mig för mycket om andra människor. Jag har så mycket energi, och folk dras till mig som en magnet, men sen när vi skiljs åt tar de all energi med sig och jag har ingen energi kvar.” “Har du försökt att inte lösa deras problem åt dem, utan bara finnas där, lyssna, stötta, men inte ta på dig deras problem som dina egna?” “Å Maria, jag har gått i terapi i flera år för det här. Det hjälper inte. Jag är obotlig”. “Har du prövat meditation för att hämta kraft?” frågar jag. (Själv är jag nämligen nyfrälst på meditation efter en prova-på-klass jag gick i helgen som var). Hon svarar “Nej, inte meditation, det behövs inte. Du vet, i min religion ber man 7 gånger om dagen och det är den enda meditation jag behöver. Det är min tid för mig själv”. Fast hon erkänner att hon inte hinner med att be så ofta nu med sitt nuvarande jobb, och förresten är hon inte ens särskilt religiös tillstår hon. “Är du?”. Jag berättar att jag kommer från en prästfamilj och att jag är uppväxt med en tro på de kristnas Gud. Men att jag också har en buddafigur på handfatet hemma. Och att jag har muslimska vänner. Och att jag inte för ett ögonblick tror att min Gud är bättre än hennes eller någon annans.

Vi kör in på terminalområdet och sitter tysta tillsammans de sista minuterna. “Du kommer få betala dyrt för den här resan”; sager min chaufför, “det är dyrare i rusningstrafik”. “Det gör inget”, sager jag, “jag hade ju turen att få åka med dig”.

Dessa möten alltså. Som ger mig ökad insikt om hur olika vi är, och ändå så lika. Jag önskar att jag stängde igen laptopen oftare för att ta mig tiden att prata med främlingar.  

 

Kuaui - en reseblogg

Menlo Park Hawaii som resmål har alltid känts väldigt exotiskt (och ganska ouppnåeligt) för mig som svensk – en lång och dyr resa, och ett halvt dygns tidsskillnad. Min uppfattning om öriket har varit begränsad till hula hula, kokosnöt och ananas, papegojor och Elvis Presley.

När man bor i Kalifornien är Hawaii betydligt mer tillgängligt (tank Kanarieöarna) och på Thanksgiving break (vårt höstlov) åkte vi dit en vecka med barnen.

Hawaii består av flera öar, och vi valde att resa till Kuaui, "the Garden Island" eller "den gröna ön" (den kallas så eftersom det regnar mycket där och naturen därför grönskar året om). Det är en ganska liten ö, som ligger nästan längst bort av alla öarna. Jag visste ganska lite om ön innan vi åkte dit - typ att Mark Zuckerberg har ett fritidshus där, att det är den av öarna i Hawaii som är minst exploaterad, och att naturen är fantastisk. Men med hjälp av en hyrbil från Dollar och Andrew Doughtys ”The Ultimate Kauai Guidebok, Kauai Revealed” lärde vi känna ön betydligt bättre på de 7 dagar vi tillbringade där.

Här är mina bästa minnen från resan, så här en vecka senare:

Lihue

Vi valde att bo i Lihue på östra sidan av ön, nära flygplatsen. Lihue är en rätt trevlig ort, men inte spektakulär i sig. Vi var ändå nöjda eftersom staden ligger mittemellan den norra och västra delen av ön, vilket gjorde att allt vi ville se låg inom en timmes bilresas avstånd.

Poipu

Första dagen ägnade vi åt beachhäng i Poipu, på södra delen av ön. Vintern är en ganska regnig och blåsig årstid på Kuaui, och då är den lite lugnare södra sidan den bästa för snorkling och solande. Snorklingen var helt ok, med en hel del fina fiskar, men vi såg tyvärr inga sköldpaddor trots att de ska vara ganska vanliga här. Reven var också ganska slitna, åtminstone närmast stranden där vi höll till.

Helikopter

Andra dagen flög vi helikopter över ön, med bolaget Blue Hawaiian Helicopters. Det kan jag verkligen rekommendera! Vi hade tur med vädret, så det var goda flygförhållanden och klar sikt, och vi kunde flyga in i kratern som en gång gav upphov till hela ön. Kuaui är en otrolig häftig ö, eftersom naturen är så orörd, vild och omväxlande, och vi såg både canyon, regnskog, regnbågar, stränder och klippor. En helikoptertur ger en fantastisk överblick och guiden var väldigt kunnig (och dessutom en duktig och stabil pilot, vilket var skönt för en höjdrädd människa som jag!!), och det var en perfekt utgångspunkt för resten av veckan. Vi fick bland annat lära oss att det var här på Kuaui som Jurassic Park och delar av Pirates of the Carribean spelades in, och att en av världens farligaste hiker finns här, www. kalalautrail.com. Vi fick också lära oss att ön är så pass oexploaterad, eftersom det är ett fåtal familjer som äger merparten av ön, och de har bestämt sig att låta marken stå orörd. Bra där! (ett filmtips på temat: The Descendants med George Clooney, som förresten filmades mestadels på Kuaui)

Hanalei

Tredje dagen åkte vi hela vägen till Kee beach på norrsidan. Där drack vi kokosmjölk med sugrör direkt ur nöten, tittade på grottor och ett vilt och stormande hav. Tyvärr var stränderna avstängda på grund av starka strömmar, som är vanliga såhär års.

 

Polihale Beach och Waimea Canyon

Fjärde dagen utforskade vi västra delen av ön. Det var den häftigaste utflykten, tyckte jag. Vi började med Polihale Beach, en flera kilometer lång strand som var nästan helt folktom. Det var för höga vågor för att bada, men det var en otroligt häftig naturupplevelse att få hela den stranden för oss själva.

Vi åkte sedan vidare till Waimea Canyon, som ibland kallas ”the Grand Canyon of the Pacifics”. Inte utan rätta, det var nästan lika maffigt som Grand Canyon tyckte jag. Och med en regnbåde dessutom.

 

På vägen hem kom regnet indragande över havet, och drog över den privatägda ön Niihau (köpt av familjen Robinson för 10 000 USD år 1864). Nästan lite magiskt. 

Och annars då?

Om dåligt väder:
Resten av veckan hade vi lite sämre väder, med en del regn och blåst, och vi gjorde inga längre utflykter. En av dagarna testade vi Kuaui Escape Room, där hela familjen blev inlåst i ett rum och fick i uppdrag att samla ledtrådar som skulle hjälpa oss att komma ut ur rummet – som Fångarna på Fortet liksom. Vi kom ut med 10 minuters marginal, och fick uppleva både teamkänsla, problemlösning, spänning och skratt. 

Får man tråkigt på resorten när det regnar, kan man annars åka och titta på ett av många vattenfall, eller varför inte besöka ett hinduiskt kloster?

Ökultur:
En kväll besökte vi en sk Luau, där vi åt en festmåltid med helstekt gris, och sen fick se en show med huladansare. Väldigt turistigt och ganska likt grisfest, men ändå kul att ha sett. Tror jag.

(Ölkulturen? Tja, vi hittade i alla fall ett bra mikrobryggeri, så helt fel är den inte, se http://www.kauaibeer.com/).

Höns:
Överallt på ön (men inte inne på resorten som tur var) springer vilda höns omkring. Tydligen tog de sig ut ur sina burar under en tropisk storm för många år sen, och sen dess har de vandrat fritt. Och förökat sig. Läs mer på: https://kauaiblog.wordpress.com/2013/03/12/kauais-wild-chickens-the-good-the-bad-and-the-ugly/ (för övrigt en riktigt kul blogg för den som vill veta mer om Kauai)

Mat:
Maten är fantastisk på Kauai! Vi åt mycket papaya och ananas, och så tonfisk förstås. På sötsidan testade vi Hawaiian shave ice, som jag tyckte var ”sådär” allvarligt talat – som en snöboll som någon hällt sirap över. (Jag skrapade bort min is efter ett tag och gick direkt på vaniljglassen som låg gömd under) 

Semesterö:
Hawaii är en ö som verkligen uppmuntrar till ledighet. Jag hade i alla fall riktigt dålig mobiltäckning så snart jag lämnade resorten. Frustrerande ibland, men bra för semestermoralen eftersom telefonmöten med jobbet inte var att tänka på. Även tidsskillnaden underlättade att ta semester – 11 timmar tidsskillnad gör att man sover merparten av svensk kontorstid.

 

Det är inte ofta jag lämnar ett resmål och känner att jag gärna åker tillbaka till samma plats, men Kauaui tillhör defintivt den kategorin ställen man gärna återvänder till. Naturen är fantastiskt och stället har en bra energi. Bra ställe att ladda batterierna på alltså.

#medvilkenrätt

Menlo Park I veckan som gick blev det en stor nyhet i svenska medier när nära 6000 kvinnor i juristbranschen slöt samman i ett upprop, #medvilkenrätt, som protesterar mot sexuella trakasserier och andra kränkningar mot kvinnor i juristbranschen. Det var alltså juristernas svar på #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut. I juristernas upprop vittnas om en utbredd manschauvinism och tystnadskultur och det skildras allt från olämpliga kommentarer i fikarummet till rena övergrepp, på universiteten, domstolarna, åklagarkammarna och advokatbyråerna. Många har reagerat särskilt starkt på att sådant förekommer inom rättsväsendet, eftersom vi gärna vill tro att vi kan lita på lagens företrädare.

För mig väckte #medvilkenrätt många tankar också på ett personligt plan.

När jag fick frågan om att skriva under uppropet tvekade jag först. Inte därför att jag inte höll med – det är ju självklart att varje arbetsplats ska präglas av sunda värderingar och en jämställd arbetsmiljö, fri från trakasserier - utan för att jag ifrågasatte om jag verkligen skulle engagera mig - ”Angår det verkligen mig? Orkar jag, eller river det bara upp undangömda minnen?”

Juristuppropet föddes förra helgen i en sluten FB-grupp, dit kvinnor i juristbranschen bjöds in. När jag läste kommentarerna och inläggen kände jag så väl igen min egen röst från för många år sen. Välformulerade, begåvade unga kvinnor som alla brann för saken, som hade kämpat hårt för att komma dit de hade, och som nu vägrade acceptera särbehandling på grund av sitt kön. Länge engagerade jag mig också själv för ökad jämställdhet inom advokatvärlden, jag vann till och med ett internationellt pris för det.

Men efter många års föreläsande, lobbande, peppande, bråkande, trugande, workshopande, samtalande, och efter otaliga timmars självstudier och vidareutbildning i ämnet var det som om kraften rann av mig. Eller så kändes det i alla fall.

Jag upplevde det nästan som att jag blivit ett enfrågesparti, att det var den kvinnliga advokaten Maria som människor såg, och inte den kunniga fastighetsjuristen. Jag började också ifrågasätta om det fanns någon mening med det vi gjorde, egentligen. Jag hade nämligen upptäckt att man gärna tillsatte kommittéer och grupper för kvinnliga jurister som skulle inspireras, utbildas och peppas i hur de skulle ta för sig och lära sig sticka hål på härskartekniker, men när frågan kom upp om att anslå en jämställdhetsbudget eller börja utvärdera ledare baserat på specifika och mätbara jämställdhetsmål, då var det svårare att få gehör. Jag fick rådet att jag borde vara mindre ”ultimativ”, att förändringsprocesser måste få ta tid, och att jag var för ung för att se det själv, men att det faktiskt hade hänt massvis bara under de senaste 25 åren som vederbörande jobbat som jurist (för mig lät 25 år som en hel livstid och det var hyfsat svårt att relatera till).

Det var nog där nånstans som krafterna började sina och jag bestämde mig för att fokusera mer på mina klienter istället (eller varför inte på familj och mina vänner?) än på att försöka förändra en bransch som ju ändå inte verkade vilja förändras.

Det var länge sen jag själv kände mig utsatt eller orättvist behandlad på grund av att jag är kvinna. Några regelrätta övergrepp eller trakasserier har jag aldrig utsatts för, även om jag har flera vänner och kursare som råkat ut för det. Jag vill också tro att byrån, där jag själv jobbade, var en av de bättre (mindre dåliga). Vi arbetade i alla fall strukturerat med frågan och var ödmjuka nog att förstå, att när vi vann pris för ”Sveriges mest jämställda byrå” så var det i en klass där konkurrensen inte var särskild hård och vi var försiktiga med att slå oss själva alltför hårt på bröstet.

Så först när jag läste om upproret tänkte jag inte skriva under det. Juristbranschen i Sverige kändes så väldigt långt borta där jag satt i mina jeans och sneakers i Silicon Valley. Men efter att jag hade följt diskussionerna i FB-gruppen ett tag, så ändrade jag mig. Plötsligt kändes det självklart att jag skulle skriva under. För jag hade ju fel - det är visst min angelägenhet att det förekommer övergrepp och särbehandling inom juristbranschen. Det är allas vår angelägenhet! Om vi inte får till det med jämställdheten och respekten inför varandra ens i en bransch, som ska stå för rättvisa, moral och laglydnad, och i ett land som Sverige – hur illa ställt är det inte då? Vi är för tusan skyldiga att högljutt protestera mot det, varenda en av oss.

Och vilken kraft det blir när många sluter upp kring en och samma sak. FB-gruppen skapade en miljö där många som tidigare varit tysta vågade dela med sig också av det mest skamfyllda och mest undangömda. Vetskapen om att man inte var ensam gjorde att man vågade berätta. Det var en väldigt trygg känsla i gruppen.

För mig blev också läsningen av inläggen i FB-gruppen en påminnelse om att det varje dag utexamineras nya jurister, och att arbetet som pågår nu, det gör vi inte bara för vår egen generations skull utan också för kommande. Jag har en son och en dotter och jag vill att de ska jobba på en arbetsplats, oavsett bransch, där det självklart inte är ok att förgripa sig på en arbetskollega, oavsett ålder och kön.

För en sak tycker jag är jätteviktig. När vi säger att trakasserier, övergrepp och sexualisering måste upphöra, så är det inte bara för kvinnornas skull utan lika mycket för männens. När makt inte längre är kopplad till saker du inte kan ändra på (som hudfärg, ålder och kön) då är vi många som vinner på det – sannolikt även den som sitter på makten idag, i vart fall på ett mänskligt plan. När du inte längre bedöms och behandlas olika för sådant du inte kan ändra, kommer vi få arbetsplatser där människor kan vara sina egna allra bästa jag, och ni kommer att se att alla inte bara mår bättre utan också presterar bättre. Diskussionen om hur vi behandlar varandra är därför inte om vi och dom, om kvinnor och män, utan i högsta grad om oss.

Chefer på högsta nivå inom politik, domstolsväsende och advokatsamfundet har reagerat starkt på uppropet och upprört slagit fast ”att så här får det inte gå till”. (Fast om nån av cheferna i TV-soffan låtsas om att de inte redan visste att det förekommer sexuella trakasserier även i vår bransch, så är det struntprat – självklart har de vetat.) Krafttag har utlovats.

Tänk om det händer nu! Måtte det hända nu.

PS Och helt oengagerad har jag faktiskt inte varit i jämställdhetsfrågan de senaste åren - sedan förra året sitter jag i juryn för det nyinstiftade justitiapriset.se. Grundaren Louise Meijer är ett exempel på en sådan vältalig, begåvad ung kvinna som har både kraften och modet - och engagemanget! - att bidra till förändring. DS

 

Bildblogg från Halloween

Menlo Park Jag har precis firat mitt fjärde Halloween i USA (mitt första var för 10 år sen, när jag bodde i Boston). Ok, jag är ingen expert än, men här har ni min take på det. 

1. BÄST

Sista april stämning på Sherman Ave i Menlo Park - mängder med folk, halvkyligt i luften men helt ok om man sätter på en fleece, man träffar vänner vart man går och tittar in för ett glas vin (eller ginger beer, se nedan under 5) hos dem man känner som bor i närheten. Fantastiskt härlig och god stämning på gatorna!

2. SÄMST

Att få bort spindelväven nu från buskarna hemma. Den tjorvar fast sig i grönskan så in i bängen.

3. GULLIGAST

Fyraåringarna i hemmagjorda halloweenkostymer. (Och minst gulliga är 16-åringarna med typ bara lösmustasch till utklädnad, och med en plastkasse som de vräker ner godiset i.)

4. LÄSKIGAST

När jag pillade lite förstrött på köttbiten jag trodde min vän tänkte grilla till middagen, och såg att det var en blodig hand.

5. GODAST

Eftersom jag deltar i ett 6 veckors detoxprogram blev det inget godis för mig i år. Men väl ginger beer, en nyfunnen favorit på Costco. (Ok, nu är väl ginger beer inte helt enligt detoxprotokollet det heller kanske, men det är väl ändå liiite bättre än MilkyWay och Swedish Fish?)

6. OCH NU DÅ?

Post-Halloween-depression? Nej, skulle inte tro det. Nu ska det orangea och läskiga ut - in med kulörta lampor och vår uppblåsbara tomte-Mickey Mouse!

Där goda juridiska råd är gratis

Menlo Park Testa att googla “Lawyers are”… Ser du vad som kommer upp överst i träfflistan? Inga kul adjektiv att förknippas med.

Jag märkte redan när jag bodde i Boston för många år sen att jurister är ett hatat släkte här i USA. Ganska snart lärde jag mig att inte svara ”jurist” om någon frågade, utan hellre ett svävande ”jag jobbar med människor” eller ”jag jobbar med att göra affärer för företag”- då stod personen i alla fall kvar och kunde fråga en del nyfikna uppföljande frågor.

Varför? Ja, för mig är det ganska klart att USA har ett problem för mycket juridik. Ja, alltså, för långa kontrakt, för mycket domar som går åt olika håll, för många olika lagsystem i olika nivåer, för mycket att vinna på att alltid försöka hitta den skyldige och ställa hen till svars. Det har i sin tur lett till att man fått ett problem med för många jurister. Det har också lett till att juridik är för svårt för att en lekman ska kunna klara det själv.  Advokaterna i sin tur tvingas teckna ansvarsförsäkringar med skyhöga försäkringspremier, eftersom klienterna inte drar sig för att stämma om juristen skulle göra något fel - vilket jag faktiskt kan tänka mig är lätt hänt mot bakgrund av det komplexa rättsliga landskapet. 

Konsekvensen av allt detta är att 1) det finns för många advokater 2) de tar skyhögt betalt för att kompensera för den höga risken som följer med att ge juridiska råd 3) människor känner en frustration över att inte kunna lösa kontraktsfrågor och tvister på egen hand, utan tvingas anlita en dyr jurist.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att jurister är hatade här?

Men det finns hopp om ändring. Igår var jag på ett lunchseminarium med CodeX, ett initiativ på Stanford där jurister jobbar tillsammans med utvecklare för att utveckla nya tekniska lösningar inom juridik. Det kan t.ex. vara intelligent datoriserad scanning av stora mängder dokument, där man söker efter specifika fraser eller ord, eller verktyg för effektiv projektledning av juristens ärenden, eller algoritmer för hur självkörande bilar ska köra i en korsning där de antingen kommer döda två cyklister som kör mot rött eller en äldre dam som går mot grön gubbe. Det finns också tjänster där du med hjälp av smarta algoritmer kan hitta just den advokat som passar dig bäst i det specifika ärendet. (På temat legaltech: kolla intill exempel legal.io, upcounsel.com för den amerikanska marknaden, och VQ Legal eller Avtal24 för den svenska; eller lyssna på podden The Lawyerist som jag själv tycker är bra).

Det jag hörde berättas gjorde mig inte särskilt orolig för mitt eget yrkes framtid – däremot tror jag att tekniken kommer skapa mycket stöd till juristernas jobb, som kommer göra oss betydligt mer effektiva och därmed (väl??) billigare att anlita. Och jag tror tekniken kommer göra juridiken mer tillgänglig även för gemene man – även här i USA.

Kanske… kanske kommer människor inte hata oss längre då? Kanske kan mina barn googla ”Lawyers are…” och få upp ”amazing” ”helpful” ”heros”?

Själv drar jag mitt strå till stacken tillsammans med två vänner, genom att i nästa vecka launcha hemsidan uslawfornordics.com. Ett passion project som upptagit en hel del kvällar och helger de senaste månaderna, och där vi hoppas skapa en community för företag som funderar på att etablera sig i USA. På hemsidan kommer amerikanska advokater, VC-firmor, banker dela med sig av tips och trix som företagen bör känna till. 

Särskilt för startups är det ofta för dyrt att anlita advokat, och man försöker därför klara sig så gott man kan på egen hand. Tyvärr är det ofta felen man gör i början som kostar allra mest längre fram: slarv med vem som egentligen äger de immateriella rättigheterna, kundavtal utan ansvarsbegränsningar, otydliga anställningsavtal, avsaknad av aktieägaravtal som reglerar vad som händer om ägarna blir osams. Inte bara kan det kosta pengar om något händer, men det kan också avskräcka en potentiell köpare eller investerare.

Vi hoppas att hemsidan ska kunna svara på en del frågor men också att den kan hjälpa till att reda ut i vilka delar man törs chansa, och när man borde ta hjälp. På hemsidan finns det också tips på vad man ska tänka på när man köper advokattjänster i USA för att det inte ska bli fel eller alldeles för dyrt. Läs gärna mer på https://www.nordicinnovationhouse.com/blog/2017/10/18/get-the-legal-stuff-right-from-the-start

Tänk om vi kan skapa en hemsida där goda juridiska råd är gratis?

Californication

Menlo Park Du vet att du håller på att förvandlas till en sann kalifornienbo när: 

1) Du sätter på dig tofflor och kofta inomhus, och muttrar nåt om höst, när det är 21 grader utomhus och lika varmt inomhus.

2) Du inte längre reagerar på hur stort allting är, utom när du har svenska gäster på besök som gapar stort över ett mjölkpaket som rymmer 4 liter, lika stora flaskor med matolja och en kyl som är dubbelt så bred som den genomsnittliga svenska.

3) Du tar bilen till grannens inflyttningsfest, mindre än 1 km bort från där du själv bor, dricker vin under kvällen och sedan helt bekvämt kör den korta vägen tillbaka hem på nattkröken.

4) Du faktiskt uppskattar stunderna i bilen med dina barn på väg till deras fritidsaktiviteter. När du liksom hittat ett förhållningssätt till detta ständiga bilåkande, som gör att din initiala frustration över alla dessa timmar i bilen byts ut mot nästan en förväntan (nja, nästan) när kvällens åkturer tar vid. 

5) Du betecknar potatischips som ett helt ok mellanmål - det är ju gjort på rotfrukter, eller hur?

6) Din årliga check-up visar att du gått upp 2 pounds sen förra årets check-up (kan det finnas ett samband med punkten 5?).

7) Din under 12 år träget inövade brittiska accent på engelskan bytts ut mot en mer sluddrande amerikansk variant (inte bara efter inflyttningsfester).

8) Du börjat använda en keps med ditt hemmalag i amerikansk football. Eller - ännu tydligare tecken - när du kollar på amerikansk football både på torsdagar och söndagar, eller varför inte alla andra dagar i veckan också.

9) Kristaller och en meditationskudde har blivit ett naturligt inslag i ditt vardagsrum.

10) Du slutat stanna vid stoppskyltar och istället gör en "Californian roll". 

Testa själv - hur mycket kalifornienbo är du? Alla punkter ovan stämmer vid det här laget in på mig, i alla fall mer eller mindre.

Peace.

Ett universitet i världen - i tiden

Menlo Park Igår ordnade Uppsala universitets Alumni Chapter i SF/Bay Area ett event på Stanford University. Temat för kvällen var internationalisering av den svenska högskolan.

Maria Wilenius var kvällens föredragshållare. Hon är uppsalaalumn och sekreterare i den statliga internationaliseringsutredningen, där man bl.a. tittar på frågor som: Hur kan svenska universitet utvidga sitt samarbete med andra lärosäten och företag utomlands? Finns det något vi kan göra för att öka rörligheten för studenter och forskare, både till och från de svenska lärosätena? Hur kan Sverige bli mer attraktivt som kunskapsnation?

Det är spännande, och gör mig ganska stolt, att den svenska regeringen tillsätter en sådan utredning i en tid då många länder drar åt andra hållet, och ser över hur man tvärtom kan stänga sina gränser. Egentligen är det självklart: När kunskap blir en allt viktigare resurs kan ett litet land som Sverige inte vara självförsörjande, utan vi behöver samarbeta med andra länder.

Maria pekade på att internationalisering av svenska högskolan betyder mycket mer än bara att svenska studenter och forskare ska resa utomlands, eller att utländska lärare och studenter ska resa till Sverige. Det handlar också om att implementera ett internationellt perspektiv i undervisningen och att odla strategiska partnerskap med utländska universitet och högskolor. Internationalisering måste ju inte heller se genom fysiska möten i andra länder; ny teknik möjliggör möten och samverkan på distans, vilket är både billigare och mer miljövänligt. 

Det finns flera hinder för ökad internationalisering: Krångliga visumregler, oklarheter kring hur betygen värderas, svårigheter med finansiering. Men det finns nog också en bekvämlighet som spökar – det finns studier som visar att studenter helt enkelt inte är intresserade av att plugga utomlands en termin, kanske för att de har en partner i Sverige som håller dem kvar.

Efter Marias föredrag följde en paneldiskussion, där det deltog akademiker och näringslivsfolk med erfarenhet av både Sverige och USA.

Panelen pratade om hur Sverige borde se ökad internationalisering som en möjlighet att skaffa sig fördelar, nu när många andra länder tvärtom sluter sig.

Man konstaterade att människor historiskt sett har överlevt tack vare innovation och samarbete, och att det måste vara vägen framåt. Samarbete i internationella plattformar skapar goda förutsättningar för innovation. En av panelisterna, med bakgrund i näringslivet, berättade om “coopetition” (competition and collaboration), där företag samarbetar trots att de egentligen är konkurrenter, eftersom det gagnar helheten och därmed blir en win-win; rädsla för konkurrens ska alltså inte avhålla oss från strategiska samarbeten.

Ofta framhålls det att Silicon Valley är en multikulturell smältdegel av olika nationaliteter. Olikheterna i bakgrund kan förvisso ge upphov till en del konflikter, men den skapar också dynamik, kreativitet och oväntade resultat. Vi ska välkomna olikheter och inte motarbeta dem.

I USA är mobiliteten bland människor högre än i Sverige. Panelen spekulerade i att det kan vara ett personlighetsdrag hos svensken att hon är lite försiktig och riskavert till sin läggning. Men man pekade också på att vår höga grad av arbetstrygghet och vår relativt långt komna jämställdhet, där båda föräldrarna vill jobba heltid, motverkar uppbrott och långväga flyttar. Det hade jag faktiskt inte tänkt på, men så är det förstås; här i USA räcker ofta den ena makens lön till att försörja hela familjen, så att den andra maken inte behöver hitta ett jobb (därmed minskar också, som en effekt, beroendet av att bo kvar där man alltid har bott, nära sitt upparbetade nätverk av barnvakter).

Det ska bli väldigt spännande att se vad utredningen kommer fram till. Jag tror det är viktigt att man inte bara sätter strategiska mål utan att man också hittar effektiva sätt att följa upp hur universiteten och högskolorna verkligen följer de satta målen. Den höga graden av autonomi bland svenska lärosäten gör det svårt att lagstifta, utan vägen framåt är nog snarare att skapa tydliga incitament för att göra rätt. En första rapport ska lämnas i januari. Det känns som en självklarhet att ökade internationalisering är rätt väg att gå.

 

Medverkande från vänster till höger: Lars E Johansson, Mattis Fjällström, Henric Johnson, Erik Ingelsson och Maria Wilenius

 

 

Mount Shasta - en reseberättelse

Menlo Park Vi var på hundpromenad, en nyfunnen vän och jag, när hon berättade att hon tänkte åka till Mount Shasta i höst. Hon skulle bara hyra en bil först. ”Vad är Mount Shasta?” frågade jag. ”Kaliforniens femte högsta berg. Jordens rotchakra”.

Jag erbjöd mig att köra henne dit, om hon i gengäld visade mig berget. Vi hade en deal.

I onsdags förra veckan körde vi de fem timmarna till Mount Shasta. Berget och staden heter samma sak. Bara man kommit förbi San Francisco är det väldigt enkel bilkörning, så vi tog hela sträckan i ett svep, med bara ett kort stopp för tankning. Det är en vacker resa, genom fruktodlingar och gyllengula, böljande fält.

Drygt 3 000 människor bor i staden Mount Shasta. Samhället har i princip bara en huvudgata, och här finns vildmarksbutiker, skidsportsbutiker och en stor mängd kristallbutiker. Mount Shasta lockar friluftsmänniskor men också människor som vill utforska den speciella energi som många upplever finns här.

Glada buddhor på en av butikerna i Mt Shasta

Vi checkade in på Mt Shasta Inn & Suites – ett billigt men rent motell; jag skulle säga prisvärt, och helt perfekt om man, som vi, inte har planerat att hänga särskilt mycket på rummet. Eftermiddagen ägnade vi åt att titta i butiker. Vid sjutiden tänkte vi äta något nere på byn, men insåg snart att vi var för sent ute; efter Labor Day har tydligen de flesta restauranter stängt redan klockan 19 på kvällen. Vi köpte mat på mataffären Berryvale Grocery och åt på rummet istället. 

(Berryvale Grocery är inom parentes värt ett besök bara "för att"; fantastiskt kul (och gott) sortiment av ekologiska matvaror, och därtill många andra grejer i hyllorna. Vad sägs till exempel om en mediationskudde eller rökelseknippen med örter från berget?)

Torsdag morgon steg vi upp tidigt, eftersom vi ville se solen gå upp över berget. Mount Shasta är en vulkan (möjligtvis aktiv fortfarande) som är drygt 4,300 meter hög, och den syns från nästan överallt i byn. Berget är helt fantastiskt vackert och det reser sig liksom i ensam majestät, vilket gör det särskilt iögonfallande.

Ett vackert berg

Vi körde bil en bra bit uppför berget, hela vägen förbi Panther Meadows Campground, och fortsatte tills vägen tog slut. Därifrån vandrade vi nästan en timme uppför berget. Under vår vandring passerade vi ett gäng munkar som hade åkt dit tillsammans och nu mediterade i kylan (det var nollgradigt ute).

Vi gick inte hela vägen upp på toppen. Det går att bestiga berget, men då ska det gärna vara mer snö (sommaren är bästa tiden) och du behöver både mer tid och utrustning än vad vi hade med oss i torsdags.

Morgonstund har guld i mund - tidig (och kall) morgon på berget

Efter det tog vi ett stopp vid Panther Meadows, där vi efter en halvtimmes promenad nådde ett vattendrag precis vid en äng, där vatten liksom bubblade fram ur jordens inre. Här stannade vi nästan en timme. Vi mötte flera andra, och alla var väldigt vänliga. Många hade kommit hit för att meditera.

Efter det åkte vi ner till byn igen och åt lunch på Berryvale Grocery. Därefter unnade vi oss spa och massage på Stewart Mineral Springs. Sparitualen gick ut på ett varmt mineralbad i 5-10 minuter, därefter sauna så länge du orkade och sedan ett iskallt dopp i bäcken som går precis utanför; repetera i 75 minuter. OERHÖRT skönt, och även om badavdelningen började vara rätt sliten, så var det ett ställe jag definitivt vill komma tillbaka till.

Morgonen därpå började vi med en guidad meditation hos en man som bor i byn med utsikt över berget. Han pratade om hur viktigt det är att ibland stanna upp och känna tacksamhet och kärlek för det livet ger oss. Det tror jag vi alla kan hålla med om, oavsett vilken religion vi tillhör eller inte tillhör, och oavsett om vi tycker det här med meditation och kraftcenter känns flummigt eller inte.

Därefter besökte vi the Ascension Rock, återigen ett ställe med ovanligt hög energi och en oerhört naturskön plats; läs mer här: http://mtshastaspirit.org/ascension-rock/. Vi stannade länge. Vore det inte för att det var rätt kallt, och att vi behövde börja bege oss hemåt till Menlo Park, hade jag gärna suttit kvar flera timmar till.

Jag har gjort en del yoga tidigare, och också prövat på meditation några gånger. Här i Kalifornien är meditation och tanken på chakran och energicenter betydligt vanligare och mer okontroversiell än i Uppsala, och jag är alltid öppen för att testa nya saker. Jag kan inte säga om det beror på den vackra naturen och lyxen att få vara ledig i tre dagar, utan några som helst krav på prestation, eller om det beror på att berget utstrålade särskilt mycket kraft. Men så mycket vet jag, att våra tre dagar i Mount Shasta gav mig fantastiskt mycket ny energi, på ett sätt som det var länge sedan jag kände.

Har ni vägarna förbi rekommenderar jag starkt ett besök. Jag tyckte vi hann med massvis på bara två nätter, och bilkörningen från San Francisco var som sagt enkel. Om vi hade stannat längre skulle jag gärna ha gjort ett försök på att bestiga toppen, och ta ett dopp i Lake Siskiyo. Men på det hela taget finns det ingenting jag saknar från vår resa, eller som jag önskar att vi hade gjort annorlunda. 

Nya specialiteter

Menlo Park Vi är inne på vårt tredje år i USA. När vi flyttade hit på midsommardagen 2015 var det tänkt att vi skulle bo här i två år, som nu har passerat. Men vi trivs och har bestämt att vi stannar ett tag till. Två år går fort. När jag var tillbaka I Sverige nu var det flera som frågade hur manga år vi varit borta egentligen – två, tre, fem? Åren flyter snabbt ihop.

Min vardag idag är väldigt olik min vardag för tre år sedan. Det fanns så mycket då, när jag var fastighetsadvokat, som jag var bra på. Jag visste skillnaden på det direkta och det indirekta besittningsskyddet, och jag visste förstås vilka de besittningsskyddsbrytande grunderna var och huruvida de var kumulativa eller alternativa. Jag kunde föreläsa för andra om planerade ändringar i detaljplaneprocessen eller om de juridiska fallgroparna med centrumavtal. Jag visste var i jordabalken du kunde hitta reglerna om surrogatdelgivning eller preskriptionstiden för hyresfordringar.

Sen blev jag bolagsjurist och HR-chef på en start-up inom IT-branschen, och specialisten Maria är nu ett minne blott. Idag jobbar jag med IT-säkerhet på förmiddagen och anställningsavtal på eftermiddagen. Kanske deltar jag i en utbildning i growth hacking på lunchen, och kanske drömmer jag mardrömmar om GDPR på natten.

Jag tycker det är kul att man kan fortsätta lära sig nya saker fastän man fyllt fyrtio. Och även om jag blir rätt frustrerad ibland över att aldrig få vara riktigt bra på något är det fantastiskt kul när jag ser hur något jag lärt mig inom ett område liksom ”smittar av sig” och ge nya infallsvinklar och perspektiv inom ett annat.

Men det finns några områden där jag faktiskt utvecklat ny specialistkunskap sen jag flyttade till USA: videokonferens och flygresor med Norwegian på sträckan Oakland – Stockholm tur och retur.

Så upptäcker du att du har att göra med ett videokonferensproffs:

  • Hon klarar av att kalla deltagarna till rätt tidszon i kalendern, även när det är fler än 2 tidszoner är inblandade, och även om hon sitter i en annan tidszon än hon normalt bor i, när hon kallar till mötet;
  • Hon vet att man behöver börja koppla upp sig 2 minuter före utsatt tid, annars blir man nästan helt säkert sen, eftersom det ofta är nånting som strular;
  • Hon har utvecklat en ganska bestämt smak för vilken paus/väntemusik hon gillar eller ogillar;
  • Hon vet att hon ska trycka på mute när hon inte talar. Och att andra faktiskt hör om hon svarar på mail under tiden som hon deltar i samtalet, eftersom tangentbord klipprar när man skriver på dem;
  • Hon vet att det är oartigt att inte sätta på video, om den andra visar video - till vanligt hyfs hör att man i alla fall erbjuder den andra att stänga av sin video, om det är så att man själv absolut inte vill synas på bild just då; 
  • Hon vet att man inte ska ”humma med” på ett call med fler än 3 personer, utan att man bara ska prata när man har något riktigt att säga;
  • Hon vet att man inte behöver inleda varje inlägg med ”Maria speaking” om det inte är så att man har en verklig röst-sound-a-like på callet;
  • Hon vet när det är läge att ge upp ett call med dålig mottagning, och istället ringa på inringningsnumret istället, eftersom det är fruktansvärt irriterande när någon på callet (allra helst du själv förstås) har dålig mottagning och måste fråga om hela tiden.

Och så här vet du om du sprungit på ett riktigt Norwegian-proffs:

  • När hon checkar in har hon förberett en skriven lapp, alternativt visar hon sitt amerikanska körkort, där hennes adress i USA står, för att slippa bokstavera ”Cascade Court” för den stackars människan i incheckningsdisken;
  • I säkerhetskontrollen står hon med skorna i handen på amerikanska sidan, men inte på den svenska, och hon tar max 30 sekunder på sig att få upp alla datorer, jackor och väskor på bandet, och max 15 sekunder att packa ihop dem. Behöver hon snöra på sig skor vet hon att man inte gör det vid bandet, utan man tar med sig sitt pick och pack och ställer sig där man inte är i vägen för att ordna med det;
  • Hon vet att det finns två eluttag per tresäte på flygplanet, men hon blir inte särskilt besviken när de inte funkar eftersom de nästan aldrig gör det. Hon vet också att det finns en iphoneladdare vid varje säte, och att den funkar;
  • Hon har sett LaLaLand och The Girl on the Train minst 10 gånger på olika medpassagerares videoskärmar, eftersom det verkar vara de mest populära filmerna nu. Sannolikt har hon själv bestämt sig på förhand vilken film hon ska se den här flygningen, men hon längtar ärligt talat till nästa gång Norwegian byter filmer;
  • Hon vet att man behöver filt på resan till Sverige, då man ska sova och det brukar vara rätt kallt på planet, men att det sällan behövs på resan till USA;
  • Hon vet att det serveras Pepsi Max, och inte Diet Coke, och att kycklingen är vidrig, men ändå uthärdlig och i alla fall bättre än nötköttet, och hon vet att teet serveras före kaffet. Hon tycker frukosten som packas i Sverige (=fullkornsbröd med sallad och skinka) är bättre än den som följer med från Oakland (=skinkstubbe i en plastig, halvblöt wrap);
  • Hon vet att svenskt godis och Kalles kaviar på tub går bra att ta in i USA, men däremot inte mackan med skinka som du fick till frukost på planet och inte åt upp, eftersom du precis tryckt i dig ett rör Pringles;
  • Hon vet att man håller till vänster och försöker ta sig förbi så många som möjligt i korridoren på väg till passkontrollen vid inpasseringen i USA, eftersom varje medpassagerare man tar sig förbi kan innebära många intjänade minuter;
  • Hon vet att man inte beställer sin Lyft förrän bagaget är upphämtat och sista scanningen genomförd, eftersom Lyft betygsätter sina passagerare bl.a. på punktlighet och de är snabba som tusan att skicka en bil till perrong nr 2E, när du väl har beställt.

Vad är du specialist på? Eller är du hellre generalist?

 

Tid för förändring

Menlo Park Vi är tillbaka i Menlo Park efter 4 veckor i ett somrigt (och kallt) Sverige. Samma morgon som vi lämnade Uppsala såg jag flyttfåglar öva v-formationer på den grådisiga himlen. Några timmar senare sitter jag på ett Boeingplan och ser på TV-skärmen att vi flyger över Grönland. Jag läser konsonanttunga ortsnamn som jag inte kan uttala och undrar om jag nånsin kommer åka dit. Jag kommer att tänka på en dokumentär, jag tror det var på svensk TV, som handlade om människor som bröt upp från det gamla för att skapa nya liv nån annanstans. Där var det en familj som hade sålt allt de ägde för att flytta till Grönland där pappan fått jobb. Planen var att kunna varva ner och skala ner, få mer tid för varandra och för sånt som egentligen spelar roll. Jo, nog fick de mer tid över alltid. Men jag är inte säker på att alla i familjen tyckte det nya livet var så mycket bättre.

Varför flyttar man till ett annat land? Ett spännande jobb kan såklart vara drivkraften. Ett land med bättre möjligheter till utbildning, eller som är mer jämställt och demokratiskt. Bättre väder, bättre ekonomi. Ibland – ett land utan krig.

Att flytta till ett nytt land, oavsett om det är USA eller Grönland eller någon helt annanstans, och oavsett vad som driver dig, är en möjlighet att börja på nytt. Allting rivs upp och tumlas runt, och när allt det gamla är urblåst är det ganska enkelt att börja plocka ihop de bitar till en ny vardag, som man verkligen vill ska finnas med. Inga måsten av hävd och gammal vana, väldigt få förväntningar från omgivningen. Vi har alla varit med om samma sak nån gång – när man flyttat till en ny stad, bytt skola eller jobb, bytt partner. Konsten är att inte falla in i det gamla, förstås. Dig själv har du ju alltid med dig, hur mycket du än tumlar runt.

Sommaren 2015 och sommaren 2016 flyttade vi till nya hus. När du flyttar rensar du automatiskt bort sånt du inte behöver. I år flyttar vi inte någonstans, men jag har bestämt mig för att ändå ta nån dag till att blåsa ur förråd och garage och bara stoppa tillbaka sånt i skåpen som jag verkligen vill ska finnas där. Förändringar måste inte vara påtvingade utifrån, mönster kan brytas och måsten rensas ut även av fri vilja. Svårigheten är ofta att hitta tillräcklig motivation för att få kraften att göra det. Ofta är det så mycket bekvämare att göra som man alltid har gjort. ”Det funkar ju”, tänker man, ”ingen mår väl direkt dåligt av oordningen i skåpen" eller "det är ju inte som att du direkt vantrivs på jobbet som ändå betalar hyggligt i lön och som serverar bra kaffe i fikarummet. En vet vad en har, men inte vad en får, och helt klart finns det såna som har det sämre”.

Allt har sin tid. Ibland ryms det bara inte några förändringar i livet, då får det vara så. Men ganska ofta skjuter vi förändringar på framtiden bara av ren bekvämlighet, eller rädsla för det nya. Det är synd tycker jag.

Hösten är en bra tid för förändringar. Du har förhoppningsvis laddat hela sommaren med sol och energi och fått skön distans till vardagens ”måsten” (och förstått att väldigt lite är ett "måste" egentligen). Och förändringar behöver inte vara så stora som att man flyttar till ett nytt land eller börjar ett nytt jobb. Eller räddar världen. Det kan vara att sortera plastburkarna i köket så att dom inte rasar ut över dig varje gång du öppnar köksluckan. Och tänk på att även stora förändringar börjar smått, och kanske allra först med att du mentalt gör dig redo för en förändring. Vår egen flytt till USA pratade vi om i rätt många år innan allt det "yttre" plötsligt föll på plats och vi kunde åka.

Vilka förändringar ska du göra i höst? Själv ska jag som sagt rensa ut allt sånt i garaget som vi inte behöver, och ge till nån som behöver det bättre. Sen, när jag skapat utrymme för nåt nytt, ska jag bygga mitt eget crossfitgym.

NOTE TO SELF

Järvsö Ni vet, den där känslan när man bott utomlands tillräckligt länge för att faktiskt återupptäcka saker i Sverige som man nästan - ja, jag tror det - hade glömt? Den känslan har jag upplevt och kan summera nu, såhär två veckor in i sommarens sverigevistelse. 

NOTE TO SELF:

1. Folk kör som galningar i Sverige, kom ihåg det. Säkert 20 km för snabbt i snitt på vägen mellan Tönnebro och Järvsö. Trots skymning och viltfara, och trots obefintliga vägrenar. För att inte tala om i stan. Ingen hjälper till när jag hamnat i fel fil. Cyklister kastar sig vettlöst ut framför bilen. Gångare likaså. Herregud, jag föredrar de femfiliga vägarna i Kalifornien eller stadstrafiken i San Francisco vilken dag i veckan som helst. Där hjälper man åtminstone varandra, här handlar det mest om vem som har (eller tycker sig ha) rätt i teorin.

2. PS Nej Maria, det är INTE ok att svänga höger på rödljus, som i USA ("right on red"). Spelar ingen roll hur tom korsningen är. DS

3. "20 grader och växlande molnighet" betyder inte T-shirt, det betyder lager på lager och ett paraply i väskan för säkerhets skull. Och gosse, vad jag älskar det. Den friska, fuktiga luften som gör att man kan springa många många kilometer utan att krokna, även om det hunnit bli mitt på dagen.

4. De gamla sedlarna gäller tydligen inte längre i Sverige. Synd. (och rätt klantigt att jag inte hade koll på det)

5. I affären bygger du INTE varuberg. Du pratar INTE med människorna framför dig i kön. Du förväntar dig INTE att nån annan ska packa dina kassar åt dig.

6. Människorna runtomkring dig förstår med största sannolikhet vad du säger, när du talar svenska. Nu tycker jag det är en bra princip att inte prata om människorna intill, oavsett om de förstår vad du säger eller inte. Men ändå, kan vara bra att tänka på.

7. När du jobbar på kontor: Kom ihåg att låsa toadörren. Inte superviktigt när du jobbar hemifrån med en labrador till enda sällskap, men desto viktigare när du jobbar med (mänskliga) kollegor.

8. Okej, så råvarorna på Stora Coop i Ljusdal är inte riktigt lika bra som köttet eller grönsakerna du vant dig vid i Kalifornien. Men stanna extra vid den bredbara leverpastejen. Vid Singoalla-kexen. Vid Pyramid knäckebröd. Vid filen. Eller jordgubbarna, som hur det än är har nåt extra sött och intensivt i smaken (som en smultronturbo som kickar in). Och gläd dig åt att varukorgen bara kostar hälften så mycket som den du köper hem på Costco i Redwood City.

Hälsar jag från mitt sommarparadis, där röda stugor med vita knutar samsas med kossorna på ängen, prästkragarna och blåklockorna i dikesrenarna, och aborrarna i Skålbosjön. Där tiden på nåt magiskt, och oerhört vilsamt, vis alltid står stilla, oaktat trafikregler och toalås.

 

 

NorCal Wonders 2017 – en resblogg

Det är söndag kväll och vi har precis kommit hem från en fem dagars roadtrip norröver, upp genom norra Kalifornien hela vägen till Oregon. Jag älskar roadtrips på amerikanska vägar. Se bara till att ha the basics på plats – alltså bensin, gott om snacks och dryck i kupén, nedladdade poddavsnitt, spellistor och ljudböcker, och en rejäl keps eller bra solglasögon – så kan du sedan slå dig ner vid ratten för att få njuta av högkvalitativ familjetid (det saknas internet under stora delar av resan!) ackompanjerad av fantastiska vyer genom rutan.

Obligatorisk kylväska, modell större: 

Kalifornien är en fantastiskt omväxlande delstat, på alla sätt. Till vardags bor vi nära Stilla havskusten, i det liberala Bay Area, granne med akademiker och IT-entreprenörer. Flera gånger har vi tagit bilen söderut för att bada i varmare vatten och besöka häftigare nöjesparker, i LA och San Diego. Under våra två år här har vi också bockat av flera ”måsten” som vinlandet (Napa och Sonoma), Sequoia, Lake Tahoe och Yosemite. Men den här gången ville vi alltså testa att åka norrut istället.

Vårt första stopp var fyren vid Point Reyes National Seashore. Bilresan dit var obeskrivligt vacker, som ett gotländskt landskap på steroider. Vi hade lämnat ett 30-gradigt Menlo Park, men när vi klev ur bilen 2,5 timme senare var det 15-gradigt och rejält blåsigt. Vi hade tur och hittade lä bakom en klippa (precis lagom klättringsvänlig för 10-åringar!) där vi slog oss ned och åt matsäckslunch. Det blev en lunch med nästan löjligt vacker utsikt över det stormiga havet, och där vi fick se flera valar som omväxlande dök, slog med sina stjärtfenor och blåste vatten. 

Vi körde vidare upp mot Russian River, där vi besökte två vinerier av helt olika slag. Först en drop in provning på Porter Creek, ett hål i väggen närmast, men väldigt personligt och med flera goda viner (fast lite ojämn kvalitet, kanske). Sedan Arista, där man egentligen behöver förboka en provning, men där vi blev insläppta ändå. Vi fick varsitt glas rosévin i handen och tog ett varv i den underbart vackra japanska trädgården medan vi väntade på vår sommelier. Sedan slog vi oss ner vid ett bort och avnjöt en vinprovning där det ena vinet var bättre än det andra. Vi har på sistone börjat tycka bättre om Russian River än det betydligt turistigare Napa.  

Natten tillbringade vi på ett äkta amerikanskt motell i den supersöta staden Healdsburg. Överlag betalade vi inte mer än kanske 125 USD per natt på något av ställena vi sov på under resan (2 vuxna, 2 barn). För den pengen får man ett (tillräckligt) rent och helt rum, men utan krusiduller. I gengäld får man pengar över att köpa vin för. Den här resan, där vi sov på 4 olika ställen, fick oss att inse att (1) wi-fi, (2) utomhuspool och (3) kylskåp (där vi kan kyla drycken vi har med oss i bilen) är viktigt för oss att det ingår, men inte så mycket annat. I USA är det t.ex. ganska vanligt att frukost inte ingår i hotellpriset, men med tanke på att en standardfrukost ofta kan bestå av översötade flingor och teliknande kaffe, så äter jag nästan hellre frukost på restaurangen intill. På sista tiden har vi allt oftare bott på AirBnB istället för hotell, men på den här resan hade vi svårt att hitta det. AirBnB är ofta enklare att hitta om man ska till större städer eller är flexibel vad gäller var man ska bo. När vi bokar hotell litar vi ofta ganska hårt på Tripadvisor, som jag tycker brukar ge oss ungefär rätt förväntningar på hotellet.

Nästa dag besökte vi Redwood national park och förundrades över de jättelika träden, många upp till 2000 år gamla. Vi har besökt många redwoodskogar förut, men aldrig förut en så tät skog, där det fanns så många riktigt stora träd, och framförallt har jag aldrig fått njuta av träden i en sådan stillhet som vi upplevde här. Jag vet inte om det var tidpunkten på året (inte högsäsong för amerikaners semestrar) eller att skogen ligger så långt från San Francisco och andra större städer, men det var ljuvligt att slippa trängas med andra turister, så som man gör i till exempel Grand Canyon, Yosemite och Muir Woods. Det var förresten samma sak med alla de andra nationalparkerna vi besökte under resan – att det inte var fler andra turister där än att vi faktiskt fick en naturupplevelse snarare än en ”bocka-av-från-bucket-list-upplevelse”.

Dag tre, efter en natt i Crescent City, reste vi vidare norrut till Crater Lake, Oregon. Det är USA:s djupaste sjö, och den har bildats i kratern till vad som en gång var en vulkan. Det är en spegelblank sjö med en underbart djupblå färg. Snön låg fortfarande kvar runt sjön, men tyvärr gjorde det att vägen ner till den enda badstranden var avstängd. Vi fick nöja oss med att njuta av vyerna den här gången. Alltmedan vi trallade titelmelodin till "the Sound of Music". 

På kvällen besökte vi haket Mia & Pia Pizzeria i Klamath Falls, vår nästa övernattningsort, där en uppstoppad mountain lion spejade ut över bardisken, där vi beställde öl som tillverkats på det lokala bryggeriet. (Jag blev leggad, vilket gjorde min kväll.)

Den fjärde dagen ägnade vi åt att utforska grottor i vilda västern, vid Lava Beds, Oregon. Grottorna har bildats av lavaströmmar och det fanns både ”lätta” grottor där man kunde gå upprätt hela tiden, ”medelsvåra”, där man ibland behövde huka och där det var klokt att ha med en karta för att inte gå vilse, och så ”svåra”, som inte bara var lätta att gå vilse i utan där takhöjden ibland var så låg som en fot, dvs man behövde åla på mage för att ta sig fram.

Medan vi andra utforskade grottor valde några av barnen i sällskapet att ta del av ”The Junior Ranger Program”, där de fick lösa uppgifter, under överinseende av en äkta ranger, som handlade om parken och grottorna. När uppgifterna var utförda fick de en plakett som bevis på sina insatser. Liknande program finns på de flesta nationalparker och jag såg några barn som hade säkert 10 plaketter fastnålade på sin hatt! 

Sista dagen hade vi en lång bilresa framför oss för att ta hela vägen från Susanville, där vi hade övernattat på stadens casino, och hem till Menlo Park, men vi tog oss ändå tiden att stanna till en timme vid Lassen Volcanic Park, som vi passerade på vägen. Även här hade vi oturen, som vid Crater Lake, att delar av vägen var avstängd p.g.a. vinterväglag. Trots det tog vi oss så pass långt uppför vindlande serpeninvägar (inget för den höjdrädda) att vi fick se en vidunderlig utsikt över bergen, och fick se (och lukta) på bubblande varma källor.

Jag älskar som sagt roadtrips i USA. Inte bara för friheten, eller för att man får gott om tid att hinna prata (eller sova), eller för nationalparkerna man besöker. Utan minst lika viktiga är upplevelserna längsmed vägen: Det du ser från bilrutan, stoppen du gör för att köpa 5 avocados för en dollar, middagarna du äter på the local diner i en liten stad i ”vilda västern”. När jag träffar människor under resan, eller för den delen bara åker förbi bondgårdar och hus längsmed vägen, kan jag inte låta bli att fundera på hur deras liv ser ut. Vad jobbar de med? Vad gör dem glada, och vad fyller deras liv med mening? Vad oroar de sig över?

I Kalifornien har jag träffat många som är förbannade på dem som röstade på Trump i senaste presidentvalet, och säkert var det många av dem vi träffade på vår resa norrut som röstade på Trump. I vart fall såg vi skyltar i butiksfönstren som tydde på det...

Jag kan tänka mig att för många av dem kretsar livet kring lantbruk och skogsbruk, att de varje dag vaknar till denna svindlande och sagolikt vackra utsikt som jag ser genom bilrutan, för att sedan ägna dagen åt att bruka jorden och ta hand om boskapen. Jag kan förstå om det enda de vill är att allt ska bara fortsätta att vara som det alltid har varit. Och om det då kommer en presidentkandidat och säger att han står för precis just det – att allt ska fortsätta vara som det alltid har varit - och som dessutom säger sig veta hur han ska åstadkomma det utan att det drabbar dem man bryr sig om, då är det klart att man gärna röstar på honom. Nej, jag blir inte förbannad på dem som röstade på Trump, utan jag blir förbannad på honom, som lurade dem att göra det. Och jag blir frustrerad över att det idag, när internet borde göra att demokratin är starkare än någonsin, ens är möjligt att luras och manipulera på det viset.

Allt detta tänker jag på när jag åker genom det stilla landskapet och ser eftermiddagssolen reflekteras mot laduväggar, och boskap beta på de vidsträcka fälten, mot en kuliss av snötäckta bergstoppar.

Det blev en lång blogg. Här kommer därför mina key take aways, för den som inte orkat läsa hela:

  • Om du ska göra en roadtrip i Kalifornien, våga testa även andra nationalparker än ”de vanliga”. Du kommer kanske få åka lite längre än annars, men du slipper trängas med de andra turisterna. 
  • USA är ett fantastiskt land att köra bil i. Låt bilresan bli en del av upplevelsen, inte bara de planerade stoppen. Snåla inte på snacks och dryck i kupén, och om du hyr bil: snåla inte på storleken. Ta en oväntad paus bara för att du känner för det – vid en vacker utsikt, på en uramerikansk diner, eller på en restaurang där du kan köpa hembryggt öl och friterad saltgurka.

Nu packar vi upp väskorna och börjar ladda för Fourth of July! 

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Favro. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta och SH Bygg.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...