Logga in
Logga ut

Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

The End

Uppsala Det sägs att tre år är den magiska gränsen för att driva bolag. Klarar du dig igenom ditt tredje år så kan företaget överleva hur länge som helst.

Min blogg blir inte äldre än tre år. På dagen faktiskt. Den 17 april 2015 skrev jag mitt första inlägg, och idag skriver jag mitt sista. Totalt blev det 136 stycken. 

När jag började blogga bodde jag fortfarande i Svartbäcken i Uppsala och stod inför en flytt till Silicon Valley med hela familjen. Planen var att stanna i två år. Jag såg fram mot att skriva om nya sätt att se på världen på, men också om en ny värld i digitaliseringsrevolutionen. Bloggen blev mer personlig än jag hade räknat med, ibland nästan som en dagbok. Politiska händelser blandades med personliga tankar och reflektioner över typiskt amerikanska fenomen - och livet i övrigt. Jag har skrivit om Trump, #metoo, bilar (det blev totalt fem bilbloggar tror jag!), resor, saknad och hemlängtan. Jag har betraktat amerikansk sjukvård, demokrati, rättsuppfattning, klädkultur, prydhet, barnuppfostran och kö-mentalitet. Några bloggar blev aldrig skrivna - den om hemmaroboten Alexa till exempel, eller den om betydelsen av det svenska fikat. 

På sista tiden har det varit svårt för mig att skriva. Inte bara på grund av tidsbrist, utan också därför att utifrånperspektivet på USA inte längre är lika starkt. "Den nya världen" är helt enkelt inte så ny längre. Mina bloggar om USA poäng och Californication är väl tydliga tecken på min begynnande amerikanisering. 

Bloggen är slut, men jag och familjen bor kvar i USA ett tag till. Hur länge till? Ja, det är den ständigt återkommande tiotusenkronorsfrågan. I Silicon Valley, där en månad känns som ett år och där nya vänner känns som gamla, är det helt ok att säga ”vi vet inte, alla i familjen mår bra nu och det är det som är viktigast”. I Sverige, däremot, förväntas vi kunna ge ett definitivt svar, om inte på datumet så i vart fall på året.  

Det jag vet är att den dagen vi flyttar hem igen, så kommer det förtjäna en ny blogg om utanförskap och nya rutiner. Att flytta hem igen, efter några år utomlands, är inte längre att "komma hem". Du har blivit en annan än den du var, och du känner dig inte längre 100% hemma någonstans. Men i gengäld har du två hem, och det är oändligt mycket värt. Jag tror jag skrev det i en blogg förut, att dig själv bär du alltid med dig, och det är en viktig insikt. Relationer och upplevelser späds inte ut av att blandas med nya, tvärtom upplever jag att de intensifieras.

Tack till alla er som följt mig under de här åren, och till Uppgång som låtit mig blogga! Det har varit fantastiskt kul, och jag kommer sakna både er och skrivandet.  

 

Värd sin vikt i guld

Uppsala Dags att resa till Sverige igen. Kolla flygbiljetterna, packa väskan, fram med pass och greencard. Teckna livförsäkring. Javisst, den här gången kändes avresan på något vis extra ödesmättad eftersom jag det sista jag gjorde på väg till flyget var att betala in premien för en livförsäkring. Den säkerställer att min man och våra barn kan bo kvar I huset åtminstone nåt år, om jag försvinner i en snödriva i Sundsvall eller om planet hem skulle krascha över Grönland.

Jag har bytt job och behövde ordna en ny livförsäkring, eftersom den gamla automatiskt löpte ut. Lätt ordnat tänkte jag, fyll i en ansökan och kryssa “Nej” på alla frågor om potentiellt allvarliga sjukdomar. Trodde jag ja. Men icke.

Två saker lärde jag mig. 

  • Blanketter och försäkringar är ALDRIG en enkel sak i USA. Kryssa i ett formulär sa du? Nej, snarare 51 minuter telefonintervju med en sjuksköterska, som inte nöjde sig med att prata med mig om min egen hälsa utan ville veta allt om mina föräldrars eventuella sjukhistoria också, och dessutom bad om en fullständig deklaration av både tillgodohavanden och skulder (så fullständig att jag efteråt var tvungen att dubbelkolla att hon verkligen hade ringt från försäkringsbolaget och inte var ett scam).
  • När du passerat 40 är det nog rätt ovanligt att du kan kryssa “Nej” på alla frågor om potentiellt allvarliga sjukdomar. I mitt fall var det ett sedan länge läkt diskbråck som väckte sjuksköterskans särskilda intresse. Jag fick redogöra i detalj för varje sjukgymnasttimme jag spenderat hos Stanford health. Och jo, jag kände mig rätt medelålders.

Ovanpå blanketterna och intervjun skulle ett blodprov tas. "Ingenting att ta lättvindigt på", sa vår försäkringsmäklare, "om man vill hålla premien nere - FÖR RESTEN AV LIVET". Hon sa åt mig att sova ordentligt inför proven, inte göra någon tung träning kvällen innan eftersom det kan frigöra toxiner i kroppen, jag skulle äta mycket grönsaker dagarna innan och hålla igenom på övrig kost eftersom de skulle mäta mit BMI, hon tyckte också att jag skulle yoga eller meditera samma morgon som jag tog proven, för att på så vis hålla pulsen nera. Jojo, tänkte jag, det där blir nog bra, och jag gick rakt emot hennes råd och åt en rejäl brakmiddag med goda vänner lördagen innan måndagens provtagning, där det bjös på bade efterrätt och ädlare drycker.

Så kom måndagen. Och jag kom på mig själv att vara nervös på riktigt! Och rejält besviken på mig själv som inte klarat av att dricka grönsaksjuicer ens denna helg, när det var en livslång försäkringspremie som stod på spel. Skulle jag ringa och säga att jag var sjuk, att jag måste ställa in? Nej, jag hann inte, jag behövde försäkringen innan februari. Så jag andades så lugnt jag kunde när sjuksköterskan kom hem till oss för att ta prover och höll tummar och tår för att resultaten skulle bli hyfsade.

Nu, bara några dagar innan januari löpt ut, kom svaret via mail från min försäkringsmäklare Jacqueline:

Congrats to you Maria!!!!  I just got the firm offer on your Life Insurance!

Your Life policy was issued at the best rate we offer! This means you are in MUCH better health than the average population!  Congrats!!!! 

Älskade Jacqueline, du kommer med glädjebud! Jag känner mig pånyttfödd, inte en dag över 20.

Så på vägen till flyget svängde jag snabbt förbi försäkringsbolaget och betalade min LÅGA premie. Nu är jag redo för allt (eller om det är min man som är redo för allt, det är ju han som får pengarna om jag dör). Och jag har lite samma känsla som när ens skruttiga Toyota Corolla överlever bilbesiktningen ett år till. 

 

"Like a good neighbour. State Farm is there." (fast i alla fall mina grannar är mindre frågvisa)  

The Office Hug

Menlo Park Jag har börjat på ett nytt jobb sen några veckor tillbaka, som ansvarig för juridik och HR på ett svensk-amerikanskt bolag med huvudkontor i Palo Alto. En av mina första uppgifter var att uppdatera vår amerikanska Employee Handbook och jag fick därför anledning att borsta av mina kunskaper i kalifornisk arbetsrätt.

Okej, en amerikansk Employee Handbook är nånting helt annat än en svensk Medarbetarpolicy. Till att börja med är den ca 10 gånger så tjock. Sida upp och sida ner beskriver den in i minsta detalj hur man ska klä sig, hur flextiden fungerar, vad man får och inte får säga. Första gången jag läste en amerikansk Employee Handbook blev jag alldeles matt. Men herregud, vi är vuxna människor som arbetar här, ska vi BEHÖVA vara så detaljerade verkligen? Vart tog förresten det EGNA ANSVARET vägen? Fast med tiden har jag förstått att uppskatta detaljrikedomen. USA, eller i alla fall Silicon Valley, är fortfarande betydligt mer mångkulturellt än de flesta arbetsplatser i Sverige, och då finns det en poäng i att vara tydlig. På svenska arbetsplatser finns betydligt fler outtalade regler, än som syns i medarbetarhandboken. För den som förstår de outtalade reglerna är det inga problem, men för en som kommer utifrån (säg en svensk jurist som ska börja jobba på ett amerikanskt techbolag) är det ganska svårt att veta vad som gäller om det inte uttalas i klartext nånstans. 

Hur som helst, i varje kalifornisk Employee Handbook av självaktning, ingår ett avsnitt om Sexual Harassment. Vilket fick mig att börja läsa på lite mer om kramar på jobbet. Jag har alltid varit åt det kramiga hållet själv och har till och med fått det som feedback av en chef en gång, att jag borde kramas mindre i professionella sammanhang. Jag har ändå kommit undan rätt så bra med det, tycker jag, och behandlats med respekt även av de styrelsekollegor, myndighetsrepresentanter, klienter och andra som jag kramat.

Men här i USA - tja, lite annorlunda tydligen. Här ska jag nog begränsa kramandet. Jag läste en blogg på temat, och ska dela med mig av några av mina viktigaste take aways:

  • Krama aldrig en underordnad, om det inte är för att trösta efter en riktigt tuff händelse, t.ex. att en nära anhörig har avlidit, eller för att fira en jobbframgång, t.ex. ett stort kontrakt som den underordnade precis rott i hamn.
  • Om du kramar en kollega, viska inte samtidigt: Du luktar gott. Eller, förresten: viska inte nånting alls.
  • Kramas gärna på det grabbiga sättet, ni vet med en lätt dunk (inte smekning!) på ryggen.
  • Krama aldrig en kollega bakifrån. Aldrig.
  • Och så viktigast av allt: om du överhuvudtaget tvekar om det lämpliga i att kramas just där och då, kramas då INTE.

Hem och öva helt enkelt. Maria, kramas inte. Kramas INTE.

Bring Christmas on

Oakland international airport Det här är en blogg som jag skriver därför att jag borde. För att den stått på att göra attgöralistan en längre tid nu, tillsammans med andra viktiga pensa, såsom köpa julklappar, skicka julkort, rensa kylen, packa väskorna, gå på dansens terminsavslutning, lära hunden gå i koppel, måla om garaget… Och nu är året snart slut och allt på listan måste vara klart. För varje år tror jag att livet tar slut den sista december.

Hittills har det inte hänt, och jag hoppas det inte händer i år heller. Om det gör det går jag in i evigheten med en hund som inte går särskilt städat i koppel (men hon är gullig på andra sätt) och ett garage som verkligen behöver målas. Bloggen är klar i alla fall, och allt det andra på listan också.

Min december har gått i tre faser.

  • Fas 1: I’ve got this. Tillbaka i Kalifornien efter en vecka på Hawaii. Börjar så smått på nya jobbet, känner mig utvilad och väldigt fokuserad. Vet att december kommer bli en intensiv månad, men är inte särskilt bekymrad. I’ve got this.
  • Fas 2: Eller? Gulp! Var det en bra idé att onboarda ett nytt jobb samtidigt som jag trappar av på det gamla? Det blir väldigt lite tid över till annat än jobb märker jag. Ovanpå det är ett par av mina styrelseuppdrag i ett skede som kräver en hel del engagemang. Och så julen ovanpå det. Schemat för sverigevistelsen ska läggas, julklappar inhandlas, julkort skickas, väskor packas. För att inte tala om hus som ska utsmyckas med kulörta lampor och uppblåsbara Mickey Mouse Santa, och halta hästar som ska ledas varv på varv på varv runt stallområdet. En förkylning kommer smygande och ger mig nästan panik. Ok, en frisk jag kan klara mig på bara väldigt få timmars sömn, men en sjuk jag tappar marginalerna. Gulp! Jag vet att jag är stressad när jag bryter ihop över en röstrobot som inte hör vilket social security number jag försöker tala in när jag ringer försäkringsbolagets kundtjänst, eller när jag blir förbannad på Alexa som inte förstår om jag vill lyssna på dagens News Flash i vardagsrummet eller köket.
  • Fas 3: Skön känsla. Inatt klockan 1, när väskorna var packade för resan hem till Sverige och sista jobbmailet skickat, då släckte jag nöjt lampan och kröp upp i dubbelsängen bredvid vår vita labrador (hon fick sova där eftersom jag hade dåligt samvete för att lämna henne på hundhotellet resten av veckan). Äntligen! Det löste sig, i år igen. Allt hanns med. På vägen hem från jobbet sitter jag still vid ett rödljus och tittar på kvinnan i bilen till höger. Hon diggar stenhårt och sjunger med till musiken hon lyssnar på. Jag vrider upp min egen radio.

Så, nu är allt redo. Bring Christmas on.

Kuaui - en reseblogg

Menlo Park Hawaii som resmål har alltid känts väldigt exotiskt (och ganska ouppnåeligt) för mig som svensk – en lång och dyr resa, och ett halvt dygns tidsskillnad. Min uppfattning om öriket har varit begränsad till hula hula, kokosnöt och ananas, papegojor och Elvis Presley.

När man bor i Kalifornien är Hawaii betydligt mer tillgängligt (tank Kanarieöarna) och på Thanksgiving break (vårt höstlov) åkte vi dit en vecka med barnen.

Hawaii består av flera öar, och vi valde att resa till Kuaui, "the Garden Island" eller "den gröna ön" (den kallas så eftersom det regnar mycket där och naturen därför grönskar året om). Det är en ganska liten ö, som ligger nästan längst bort av alla öarna. Jag visste ganska lite om ön innan vi åkte dit - typ att Mark Zuckerberg har ett fritidshus där, att det är den av öarna i Hawaii som är minst exploaterad, och att naturen är fantastisk. Men med hjälp av en hyrbil från Dollar och Andrew Doughtys ”The Ultimate Kauai Guidebok, Kauai Revealed” lärde vi känna ön betydligt bättre på de 7 dagar vi tillbringade där.

Här är mina bästa minnen från resan, så här en vecka senare:

Lihue

Vi valde att bo i Lihue på östra sidan av ön, nära flygplatsen. Lihue är en rätt trevlig ort, men inte spektakulär i sig. Vi var ändå nöjda eftersom staden ligger mittemellan den norra och västra delen av ön, vilket gjorde att allt vi ville se låg inom en timmes bilresas avstånd.

Poipu

Första dagen ägnade vi åt beachhäng i Poipu, på södra delen av ön. Vintern är en ganska regnig och blåsig årstid på Kuaui, och då är den lite lugnare södra sidan den bästa för snorkling och solande. Snorklingen var helt ok, med en hel del fina fiskar, men vi såg tyvärr inga sköldpaddor trots att de ska vara ganska vanliga här. Reven var också ganska slitna, åtminstone närmast stranden där vi höll till.

Helikopter

Andra dagen flög vi helikopter över ön, med bolaget Blue Hawaiian Helicopters. Det kan jag verkligen rekommendera! Vi hade tur med vädret, så det var goda flygförhållanden och klar sikt, och vi kunde flyga in i kratern som en gång gav upphov till hela ön. Kuaui är en otrolig häftig ö, eftersom naturen är så orörd, vild och omväxlande, och vi såg både canyon, regnskog, regnbågar, stränder och klippor. En helikoptertur ger en fantastisk överblick och guiden var väldigt kunnig (och dessutom en duktig och stabil pilot, vilket var skönt för en höjdrädd människa som jag!!), och det var en perfekt utgångspunkt för resten av veckan. Vi fick bland annat lära oss att det var här på Kuaui som Jurassic Park och delar av Pirates of the Carribean spelades in, och att en av världens farligaste hiker finns här, www. kalalautrail.com. Vi fick också lära oss att ön är så pass oexploaterad, eftersom det är ett fåtal familjer som äger merparten av ön, och de har bestämt sig att låta marken stå orörd. Bra där! (ett filmtips på temat: The Descendants med George Clooney, som förresten filmades mestadels på Kuaui)

Hanalei

Tredje dagen åkte vi hela vägen till Kee beach på norrsidan. Där drack vi kokosmjölk med sugrör direkt ur nöten, tittade på grottor och ett vilt och stormande hav. Tyvärr var stränderna avstängda på grund av starka strömmar, som är vanliga såhär års.

 

Polihale Beach och Waimea Canyon

Fjärde dagen utforskade vi västra delen av ön. Det var den häftigaste utflykten, tyckte jag. Vi började med Polihale Beach, en flera kilometer lång strand som var nästan helt folktom. Det var för höga vågor för att bada, men det var en otroligt häftig naturupplevelse att få hela den stranden för oss själva.

Vi åkte sedan vidare till Waimea Canyon, som ibland kallas ”the Grand Canyon of the Pacifics”. Inte utan rätta, det var nästan lika maffigt som Grand Canyon tyckte jag. Och med en regnbåde dessutom.

 

På vägen hem kom regnet indragande över havet, och drog över den privatägda ön Niihau (köpt av familjen Robinson för 10 000 USD år 1864). Nästan lite magiskt. 

Och annars då?

Om dåligt väder:
Resten av veckan hade vi lite sämre väder, med en del regn och blåst, och vi gjorde inga längre utflykter. En av dagarna testade vi Kuaui Escape Room, där hela familjen blev inlåst i ett rum och fick i uppdrag att samla ledtrådar som skulle hjälpa oss att komma ut ur rummet – som Fångarna på Fortet liksom. Vi kom ut med 10 minuters marginal, och fick uppleva både teamkänsla, problemlösning, spänning och skratt. 

Får man tråkigt på resorten när det regnar, kan man annars åka och titta på ett av många vattenfall, eller varför inte besöka ett hinduiskt kloster?

Ökultur:
En kväll besökte vi en sk Luau, där vi åt en festmåltid med helstekt gris, och sen fick se en show med huladansare. Väldigt turistigt och ganska likt grisfest, men ändå kul att ha sett. Tror jag.

(Ölkulturen? Tja, vi hittade i alla fall ett bra mikrobryggeri, så helt fel är den inte, se http://www.kauaibeer.com/).

Höns:
Överallt på ön (men inte inne på resorten som tur var) springer vilda höns omkring. Tydligen tog de sig ut ur sina burar under en tropisk storm för många år sen, och sen dess har de vandrat fritt. Och förökat sig. Läs mer på: https://kauaiblog.wordpress.com/2013/03/12/kauais-wild-chickens-the-good-the-bad-and-the-ugly/ (för övrigt en riktigt kul blogg för den som vill veta mer om Kauai)

Mat:
Maten är fantastisk på Kauai! Vi åt mycket papaya och ananas, och så tonfisk förstås. På sötsidan testade vi Hawaiian shave ice, som jag tyckte var ”sådär” allvarligt talat – som en snöboll som någon hällt sirap över. (Jag skrapade bort min is efter ett tag och gick direkt på vaniljglassen som låg gömd under) 

Semesterö:
Hawaii är en ö som verkligen uppmuntrar till ledighet. Jag hade i alla fall riktigt dålig mobiltäckning så snart jag lämnade resorten. Frustrerande ibland, men bra för semestermoralen eftersom telefonmöten med jobbet inte var att tänka på. Även tidsskillnaden underlättade att ta semester – 11 timmar tidsskillnad gör att man sover merparten av svensk kontorstid.

 

Det är inte ofta jag lämnar ett resmål och känner att jag gärna åker tillbaka till samma plats, men Kauaui tillhör defintivt den kategorin ställen man gärna återvänder till. Naturen är fantastiskt och stället har en bra energi. Bra ställe att ladda batterierna på alltså.

#medvilkenrätt

Menlo Park I veckan som gick blev det en stor nyhet i svenska medier när nära 6000 kvinnor i juristbranschen slöt samman i ett upprop, #medvilkenrätt, som protesterar mot sexuella trakasserier och andra kränkningar mot kvinnor i juristbranschen. Det var alltså juristernas svar på #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut. I juristernas upprop vittnas om en utbredd manschauvinism och tystnadskultur och det skildras allt från olämpliga kommentarer i fikarummet till rena övergrepp, på universiteten, domstolarna, åklagarkammarna och advokatbyråerna. Många har reagerat särskilt starkt på att sådant förekommer inom rättsväsendet, eftersom vi gärna vill tro att vi kan lita på lagens företrädare.

För mig väckte #medvilkenrätt många tankar också på ett personligt plan.

När jag fick frågan om att skriva under uppropet tvekade jag först. Inte därför att jag inte höll med – det är ju självklart att varje arbetsplats ska präglas av sunda värderingar och en jämställd arbetsmiljö, fri från trakasserier - utan för att jag ifrågasatte om jag verkligen skulle engagera mig - ”Angår det verkligen mig? Orkar jag, eller river det bara upp undangömda minnen?”

Juristuppropet föddes förra helgen i en sluten FB-grupp, dit kvinnor i juristbranschen bjöds in. När jag läste kommentarerna och inläggen kände jag så väl igen min egen röst från för många år sen. Välformulerade, begåvade unga kvinnor som alla brann för saken, som hade kämpat hårt för att komma dit de hade, och som nu vägrade acceptera särbehandling på grund av sitt kön. Länge engagerade jag mig också själv för ökad jämställdhet inom advokatvärlden, jag vann till och med ett internationellt pris för det.

Men efter många års föreläsande, lobbande, peppande, bråkande, trugande, workshopande, samtalande, och efter otaliga timmars självstudier och vidareutbildning i ämnet var det som om kraften rann av mig. Eller så kändes det i alla fall.

Jag upplevde det nästan som att jag blivit ett enfrågesparti, att det var den kvinnliga advokaten Maria som människor såg, och inte den kunniga fastighetsjuristen. Jag började också ifrågasätta om det fanns någon mening med det vi gjorde, egentligen. Jag hade nämligen upptäckt att man gärna tillsatte kommittéer och grupper för kvinnliga jurister som skulle inspireras, utbildas och peppas i hur de skulle ta för sig och lära sig sticka hål på härskartekniker, men när frågan kom upp om att anslå en jämställdhetsbudget eller börja utvärdera ledare baserat på specifika och mätbara jämställdhetsmål, då var det svårare att få gehör. Jag fick rådet att jag borde vara mindre ”ultimativ”, att förändringsprocesser måste få ta tid, och att jag var för ung för att se det själv, men att det faktiskt hade hänt massvis bara under de senaste 25 åren som vederbörande jobbat som jurist (för mig lät 25 år som en hel livstid och det var hyfsat svårt att relatera till).

Det var nog där nånstans som krafterna började sina och jag bestämde mig för att fokusera mer på mina klienter istället (eller varför inte på familj och mina vänner?) än på att försöka förändra en bransch som ju ändå inte verkade vilja förändras.

Det var länge sen jag själv kände mig utsatt eller orättvist behandlad på grund av att jag är kvinna. Några regelrätta övergrepp eller trakasserier har jag aldrig utsatts för, även om jag har flera vänner och kursare som råkat ut för det. Jag vill också tro att byrån, där jag själv jobbade, var en av de bättre (mindre dåliga). Vi arbetade i alla fall strukturerat med frågan och var ödmjuka nog att förstå, att när vi vann pris för ”Sveriges mest jämställda byrå” så var det i en klass där konkurrensen inte var särskild hård och vi var försiktiga med att slå oss själva alltför hårt på bröstet.

Så först när jag läste om upproret tänkte jag inte skriva under det. Juristbranschen i Sverige kändes så väldigt långt borta där jag satt i mina jeans och sneakers i Silicon Valley. Men efter att jag hade följt diskussionerna i FB-gruppen ett tag, så ändrade jag mig. Plötsligt kändes det självklart att jag skulle skriva under. För jag hade ju fel - det är visst min angelägenhet att det förekommer övergrepp och särbehandling inom juristbranschen. Det är allas vår angelägenhet! Om vi inte får till det med jämställdheten och respekten inför varandra ens i en bransch, som ska stå för rättvisa, moral och laglydnad, och i ett land som Sverige – hur illa ställt är det inte då? Vi är för tusan skyldiga att högljutt protestera mot det, varenda en av oss.

Och vilken kraft det blir när många sluter upp kring en och samma sak. FB-gruppen skapade en miljö där många som tidigare varit tysta vågade dela med sig också av det mest skamfyllda och mest undangömda. Vetskapen om att man inte var ensam gjorde att man vågade berätta. Det var en väldigt trygg känsla i gruppen.

För mig blev också läsningen av inläggen i FB-gruppen en påminnelse om att det varje dag utexamineras nya jurister, och att arbetet som pågår nu, det gör vi inte bara för vår egen generations skull utan också för kommande. Jag har en son och en dotter och jag vill att de ska jobba på en arbetsplats, oavsett bransch, där det självklart inte är ok att förgripa sig på en arbetskollega, oavsett ålder och kön.

För en sak tycker jag är jätteviktig. När vi säger att trakasserier, övergrepp och sexualisering måste upphöra, så är det inte bara för kvinnornas skull utan lika mycket för männens. När makt inte längre är kopplad till saker du inte kan ändra på (som hudfärg, ålder och kön) då är vi många som vinner på det – sannolikt även den som sitter på makten idag, i vart fall på ett mänskligt plan. När du inte längre bedöms och behandlas olika för sådant du inte kan ändra, kommer vi få arbetsplatser där människor kan vara sina egna allra bästa jag, och ni kommer att se att alla inte bara mår bättre utan också presterar bättre. Diskussionen om hur vi behandlar varandra är därför inte om vi och dom, om kvinnor och män, utan i högsta grad om oss.

Chefer på högsta nivå inom politik, domstolsväsende och advokatsamfundet har reagerat starkt på uppropet och upprört slagit fast ”att så här får det inte gå till”. (Fast om nån av cheferna i TV-soffan låtsas om att de inte redan visste att det förekommer sexuella trakasserier även i vår bransch, så är det struntprat – självklart har de vetat.) Krafttag har utlovats.

Tänk om det händer nu! Måtte det hända nu.

PS Och helt oengagerad har jag faktiskt inte varit i jämställdhetsfrågan de senaste åren - sedan förra året sitter jag i juryn för det nyinstiftade justitiapriset.se. Grundaren Louise Meijer är ett exempel på en sådan vältalig, begåvad ung kvinna som har både kraften och modet - och engagemanget! - att bidra till förändring. DS

 

Bildblogg från Halloween

Menlo Park Jag har precis firat mitt fjärde Halloween i USA (mitt första var för 10 år sen, när jag bodde i Boston). Ok, jag är ingen expert än, men här har ni min take på det. 

1. BÄST

Sista april stämning på Sherman Ave i Menlo Park - mängder med folk, halvkyligt i luften men helt ok om man sätter på en fleece, man träffar vänner vart man går och tittar in för ett glas vin (eller ginger beer, se nedan under 5) hos dem man känner som bor i närheten. Fantastiskt härlig och god stämning på gatorna!

2. SÄMST

Att få bort spindelväven nu från buskarna hemma. Den tjorvar fast sig i grönskan så in i bängen.

3. GULLIGAST

Fyraåringarna i hemmagjorda halloweenkostymer. (Och minst gulliga är 16-åringarna med typ bara lösmustasch till utklädnad, och med en plastkasse som de vräker ner godiset i.)

4. LÄSKIGAST

När jag pillade lite förstrött på köttbiten jag trodde min vän tänkte grilla till middagen, och såg att det var en blodig hand.

5. GODAST

Eftersom jag deltar i ett 6 veckors detoxprogram blev det inget godis för mig i år. Men väl ginger beer, en nyfunnen favorit på Costco. (Ok, nu är väl ginger beer inte helt enligt detoxprotokollet det heller kanske, men det är väl ändå liiite bättre än MilkyWay och Swedish Fish?)

6. OCH NU DÅ?

Post-Halloween-depression? Nej, skulle inte tro det. Nu ska det orangea och läskiga ut - in med kulörta lampor och vår uppblåsbara tomte-Mickey Mouse!

Där goda juridiska råd är gratis

Menlo Park Testa att googla “Lawyers are”… Ser du vad som kommer upp överst i träfflistan? Inga kul adjektiv att förknippas med.

Jag märkte redan när jag bodde i Boston för många år sen att jurister är ett hatat släkte här i USA. Ganska snart lärde jag mig att inte svara ”jurist” om någon frågade, utan hellre ett svävande ”jag jobbar med människor” eller ”jag jobbar med att göra affärer för företag”- då stod personen i alla fall kvar och kunde fråga en del nyfikna uppföljande frågor.

Varför? Ja, för mig är det ganska klart att USA har ett problem för mycket juridik. Ja, alltså, för långa kontrakt, för mycket domar som går åt olika håll, för många olika lagsystem i olika nivåer, för mycket att vinna på att alltid försöka hitta den skyldige och ställa hen till svars. Det har i sin tur lett till att man fått ett problem med för många jurister. Det har också lett till att juridik är för svårt för att en lekman ska kunna klara det själv.  Advokaterna i sin tur tvingas teckna ansvarsförsäkringar med skyhöga försäkringspremier, eftersom klienterna inte drar sig för att stämma om juristen skulle göra något fel - vilket jag faktiskt kan tänka mig är lätt hänt mot bakgrund av det komplexa rättsliga landskapet. 

Konsekvensen av allt detta är att 1) det finns för många advokater 2) de tar skyhögt betalt för att kompensera för den höga risken som följer med att ge juridiska råd 3) människor känner en frustration över att inte kunna lösa kontraktsfrågor och tvister på egen hand, utan tvingas anlita en dyr jurist.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att jurister är hatade här?

Men det finns hopp om ändring. Igår var jag på ett lunchseminarium med CodeX, ett initiativ på Stanford där jurister jobbar tillsammans med utvecklare för att utveckla nya tekniska lösningar inom juridik. Det kan t.ex. vara intelligent datoriserad scanning av stora mängder dokument, där man söker efter specifika fraser eller ord, eller verktyg för effektiv projektledning av juristens ärenden, eller algoritmer för hur självkörande bilar ska köra i en korsning där de antingen kommer döda två cyklister som kör mot rött eller en äldre dam som går mot grön gubbe. Det finns också tjänster där du med hjälp av smarta algoritmer kan hitta just den advokat som passar dig bäst i det specifika ärendet. (På temat legaltech: kolla intill exempel legal.io, upcounsel.com för den amerikanska marknaden, och VQ Legal eller Avtal24 för den svenska; eller lyssna på podden The Lawyerist som jag själv tycker är bra).

Det jag hörde berättas gjorde mig inte särskilt orolig för mitt eget yrkes framtid – däremot tror jag att tekniken kommer skapa mycket stöd till juristernas jobb, som kommer göra oss betydligt mer effektiva och därmed (väl??) billigare att anlita. Och jag tror tekniken kommer göra juridiken mer tillgänglig även för gemene man – även här i USA.

Kanske… kanske kommer människor inte hata oss längre då? Kanske kan mina barn googla ”Lawyers are…” och få upp ”amazing” ”helpful” ”heros”?

Själv drar jag mitt strå till stacken tillsammans med två vänner, genom att i nästa vecka launcha hemsidan uslawfornordics.com. Ett passion project som upptagit en hel del kvällar och helger de senaste månaderna, och där vi hoppas skapa en community för företag som funderar på att etablera sig i USA. På hemsidan kommer amerikanska advokater, VC-firmor, banker dela med sig av tips och trix som företagen bör känna till. 

Särskilt för startups är det ofta för dyrt att anlita advokat, och man försöker därför klara sig så gott man kan på egen hand. Tyvärr är det ofta felen man gör i början som kostar allra mest längre fram: slarv med vem som egentligen äger de immateriella rättigheterna, kundavtal utan ansvarsbegränsningar, otydliga anställningsavtal, avsaknad av aktieägaravtal som reglerar vad som händer om ägarna blir osams. Inte bara kan det kosta pengar om något händer, men det kan också avskräcka en potentiell köpare eller investerare.

Vi hoppas att hemsidan ska kunna svara på en del frågor men också att den kan hjälpa till att reda ut i vilka delar man törs chansa, och när man borde ta hjälp. På hemsidan finns det också tips på vad man ska tänka på när man köper advokattjänster i USA för att det inte ska bli fel eller alldeles för dyrt. Läs gärna mer på https://www.nordicinnovationhouse.com/blog/2017/10/18/get-the-legal-stuff-right-from-the-start

Tänk om vi kan skapa en hemsida där goda juridiska råd är gratis?

Californication

Menlo Park Du vet att du håller på att förvandlas till en sann kalifornienbo när: 

1) Du sätter på dig tofflor och kofta inomhus, och muttrar nåt om höst, när det är 21 grader utomhus och lika varmt inomhus.

2) Du inte längre reagerar på hur stort allting är, utom när du har svenska gäster på besök som gapar stort över ett mjölkpaket som rymmer 4 liter, lika stora flaskor med matolja och en kyl som är dubbelt så bred som den genomsnittliga svenska.

3) Du tar bilen till grannens inflyttningsfest, mindre än 1 km bort från där du själv bor, dricker vin under kvällen och sedan helt bekvämt kör den korta vägen tillbaka hem på nattkröken.

4) Du faktiskt uppskattar stunderna i bilen med dina barn på väg till deras fritidsaktiviteter. När du liksom hittat ett förhållningssätt till detta ständiga bilåkande, som gör att din initiala frustration över alla dessa timmar i bilen byts ut mot nästan en förväntan (nja, nästan) när kvällens åkturer tar vid. 

5) Du betecknar potatischips som ett helt ok mellanmål - det är ju gjort på rotfrukter, eller hur?

6) Din årliga check-up visar att du gått upp 2 pounds sen förra årets check-up (kan det finnas ett samband med punkten 5?).

7) Din under 12 år träget inövade brittiska accent på engelskan bytts ut mot en mer sluddrande amerikansk variant (inte bara efter inflyttningsfester).

8) Du börjat använda en keps med ditt hemmalag i amerikansk football. Eller - ännu tydligare tecken - när du kollar på amerikansk football både på torsdagar och söndagar, eller varför inte alla andra dagar i veckan också.

9) Kristaller och en meditationskudde har blivit ett naturligt inslag i ditt vardagsrum.

10) Du slutat stanna vid stoppskyltar och istället gör en "Californian roll". 

Testa själv - hur mycket kalifornienbo är du? Alla punkter ovan stämmer vid det här laget in på mig, i alla fall mer eller mindre.

Peace.

Ett universitet i världen - i tiden

Menlo Park Igår ordnade Uppsala universitets Alumni Chapter i SF/Bay Area ett event på Stanford University. Temat för kvällen var internationalisering av den svenska högskolan.

Maria Wilenius var kvällens föredragshållare. Hon är uppsalaalumn och sekreterare i den statliga internationaliseringsutredningen, där man bl.a. tittar på frågor som: Hur kan svenska universitet utvidga sitt samarbete med andra lärosäten och företag utomlands? Finns det något vi kan göra för att öka rörligheten för studenter och forskare, både till och från de svenska lärosätena? Hur kan Sverige bli mer attraktivt som kunskapsnation?

Det är spännande, och gör mig ganska stolt, att den svenska regeringen tillsätter en sådan utredning i en tid då många länder drar åt andra hållet, och ser över hur man tvärtom kan stänga sina gränser. Egentligen är det självklart: När kunskap blir en allt viktigare resurs kan ett litet land som Sverige inte vara självförsörjande, utan vi behöver samarbeta med andra länder.

Maria pekade på att internationalisering av svenska högskolan betyder mycket mer än bara att svenska studenter och forskare ska resa utomlands, eller att utländska lärare och studenter ska resa till Sverige. Det handlar också om att implementera ett internationellt perspektiv i undervisningen och att odla strategiska partnerskap med utländska universitet och högskolor. Internationalisering måste ju inte heller se genom fysiska möten i andra länder; ny teknik möjliggör möten och samverkan på distans, vilket är både billigare och mer miljövänligt. 

Det finns flera hinder för ökad internationalisering: Krångliga visumregler, oklarheter kring hur betygen värderas, svårigheter med finansiering. Men det finns nog också en bekvämlighet som spökar – det finns studier som visar att studenter helt enkelt inte är intresserade av att plugga utomlands en termin, kanske för att de har en partner i Sverige som håller dem kvar.

Efter Marias föredrag följde en paneldiskussion, där det deltog akademiker och näringslivsfolk med erfarenhet av både Sverige och USA.

Panelen pratade om hur Sverige borde se ökad internationalisering som en möjlighet att skaffa sig fördelar, nu när många andra länder tvärtom sluter sig.

Man konstaterade att människor historiskt sett har överlevt tack vare innovation och samarbete, och att det måste vara vägen framåt. Samarbete i internationella plattformar skapar goda förutsättningar för innovation. En av panelisterna, med bakgrund i näringslivet, berättade om “coopetition” (competition and collaboration), där företag samarbetar trots att de egentligen är konkurrenter, eftersom det gagnar helheten och därmed blir en win-win; rädsla för konkurrens ska alltså inte avhålla oss från strategiska samarbeten.

Ofta framhålls det att Silicon Valley är en multikulturell smältdegel av olika nationaliteter. Olikheterna i bakgrund kan förvisso ge upphov till en del konflikter, men den skapar också dynamik, kreativitet och oväntade resultat. Vi ska välkomna olikheter och inte motarbeta dem.

I USA är mobiliteten bland människor högre än i Sverige. Panelen spekulerade i att det kan vara ett personlighetsdrag hos svensken att hon är lite försiktig och riskavert till sin läggning. Men man pekade också på att vår höga grad av arbetstrygghet och vår relativt långt komna jämställdhet, där båda föräldrarna vill jobba heltid, motverkar uppbrott och långväga flyttar. Det hade jag faktiskt inte tänkt på, men så är det förstås; här i USA räcker ofta den ena makens lön till att försörja hela familjen, så att den andra maken inte behöver hitta ett jobb (därmed minskar också, som en effekt, beroendet av att bo kvar där man alltid har bott, nära sitt upparbetade nätverk av barnvakter).

Det ska bli väldigt spännande att se vad utredningen kommer fram till. Jag tror det är viktigt att man inte bara sätter strategiska mål utan att man också hittar effektiva sätt att följa upp hur universiteten och högskolorna verkligen följer de satta målen. Den höga graden av autonomi bland svenska lärosäten gör det svårt att lagstifta, utan vägen framåt är nog snarare att skapa tydliga incitament för att göra rätt. En första rapport ska lämnas i januari. Det känns som en självklarhet att ökade internationalisering är rätt väg att gå.

 

Medverkande från vänster till höger: Lars E Johansson, Mattis Fjällström, Henric Johnson, Erik Ingelsson och Maria Wilenius

 

 

Mount Shasta - en reseberättelse

Menlo Park Vi var på hundpromenad, en nyfunnen vän och jag, när hon berättade att hon tänkte åka till Mount Shasta i höst. Hon skulle bara hyra en bil först. ”Vad är Mount Shasta?” frågade jag. ”Kaliforniens femte högsta berg. Jordens rotchakra”.

Jag erbjöd mig att köra henne dit, om hon i gengäld visade mig berget. Vi hade en deal.

I onsdags förra veckan körde vi de fem timmarna till Mount Shasta. Berget och staden heter samma sak. Bara man kommit förbi San Francisco är det väldigt enkel bilkörning, så vi tog hela sträckan i ett svep, med bara ett kort stopp för tankning. Det är en vacker resa, genom fruktodlingar och gyllengula, böljande fält.

Drygt 3 000 människor bor i staden Mount Shasta. Samhället har i princip bara en huvudgata, och här finns vildmarksbutiker, skidsportsbutiker och en stor mängd kristallbutiker. Mount Shasta lockar friluftsmänniskor men också människor som vill utforska den speciella energi som många upplever finns här.

Glada buddhor på en av butikerna i Mt Shasta

Vi checkade in på Mt Shasta Inn & Suites – ett billigt men rent motell; jag skulle säga prisvärt, och helt perfekt om man, som vi, inte har planerat att hänga särskilt mycket på rummet. Eftermiddagen ägnade vi åt att titta i butiker. Vid sjutiden tänkte vi äta något nere på byn, men insåg snart att vi var för sent ute; efter Labor Day har tydligen de flesta restauranter stängt redan klockan 19 på kvällen. Vi köpte mat på mataffären Berryvale Grocery och åt på rummet istället. 

(Berryvale Grocery är inom parentes värt ett besök bara "för att"; fantastiskt kul (och gott) sortiment av ekologiska matvaror, och därtill många andra grejer i hyllorna. Vad sägs till exempel om en mediationskudde eller rökelseknippen med örter från berget?)

Torsdag morgon steg vi upp tidigt, eftersom vi ville se solen gå upp över berget. Mount Shasta är en vulkan (möjligtvis aktiv fortfarande) som är drygt 4,300 meter hög, och den syns från nästan överallt i byn. Berget är helt fantastiskt vackert och det reser sig liksom i ensam majestät, vilket gör det särskilt iögonfallande.

Ett vackert berg

Vi körde bil en bra bit uppför berget, hela vägen förbi Panther Meadows Campground, och fortsatte tills vägen tog slut. Därifrån vandrade vi nästan en timme uppför berget. Under vår vandring passerade vi ett gäng munkar som hade åkt dit tillsammans och nu mediterade i kylan (det var nollgradigt ute).

Vi gick inte hela vägen upp på toppen. Det går att bestiga berget, men då ska det gärna vara mer snö (sommaren är bästa tiden) och du behöver både mer tid och utrustning än vad vi hade med oss i torsdags.

Morgonstund har guld i mund - tidig (och kall) morgon på berget

Efter det tog vi ett stopp vid Panther Meadows, där vi efter en halvtimmes promenad nådde ett vattendrag precis vid en äng, där vatten liksom bubblade fram ur jordens inre. Här stannade vi nästan en timme. Vi mötte flera andra, och alla var väldigt vänliga. Många hade kommit hit för att meditera.

Efter det åkte vi ner till byn igen och åt lunch på Berryvale Grocery. Därefter unnade vi oss spa och massage på Stewart Mineral Springs. Sparitualen gick ut på ett varmt mineralbad i 5-10 minuter, därefter sauna så länge du orkade och sedan ett iskallt dopp i bäcken som går precis utanför; repetera i 75 minuter. OERHÖRT skönt, och även om badavdelningen började vara rätt sliten, så var det ett ställe jag definitivt vill komma tillbaka till.

Morgonen därpå började vi med en guidad meditation hos en man som bor i byn med utsikt över berget. Han pratade om hur viktigt det är att ibland stanna upp och känna tacksamhet och kärlek för det livet ger oss. Det tror jag vi alla kan hålla med om, oavsett vilken religion vi tillhör eller inte tillhör, och oavsett om vi tycker det här med meditation och kraftcenter känns flummigt eller inte.

Därefter besökte vi the Ascension Rock, återigen ett ställe med ovanligt hög energi och en oerhört naturskön plats; läs mer här: http://mtshastaspirit.org/ascension-rock/. Vi stannade länge. Vore det inte för att det var rätt kallt, och att vi behövde börja bege oss hemåt till Menlo Park, hade jag gärna suttit kvar flera timmar till.

Jag har gjort en del yoga tidigare, och också prövat på meditation några gånger. Här i Kalifornien är meditation och tanken på chakran och energicenter betydligt vanligare och mer okontroversiell än i Uppsala, och jag är alltid öppen för att testa nya saker. Jag kan inte säga om det beror på den vackra naturen och lyxen att få vara ledig i tre dagar, utan några som helst krav på prestation, eller om det beror på att berget utstrålade särskilt mycket kraft. Men så mycket vet jag, att våra tre dagar i Mount Shasta gav mig fantastiskt mycket ny energi, på ett sätt som det var länge sedan jag kände.

Har ni vägarna förbi rekommenderar jag starkt ett besök. Jag tyckte vi hann med massvis på bara två nätter, och bilkörningen från San Francisco var som sagt enkel. Om vi hade stannat längre skulle jag gärna ha gjort ett försök på att bestiga toppen, och ta ett dopp i Lake Siskiyo. Men på det hela taget finns det ingenting jag saknar från vår resa, eller som jag önskar att vi hade gjort annorlunda. 

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 12 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: VP Legal and HR, Automile Inc. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta och SH Bygg.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, rider, bloggar, handlar på Costco...