Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Uppsala Innovation Tour - Del 6

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 4 förmiddag - tema etablering i USA

Om du ska lyckas med en USA-satsning räcker det inte bara att du har en fantastisk produkt och omger dig med duktiga människor - du behöver också ha koll på formalian kring etableringen. På förmiddagen idag berättade Shaun Hundle på Business Sweden om deras verksamhet och hur de hjälper svenska företag att lyckas på nya marknader.

Bland annat delade han med sig av sina bästa tips för att pitcha:

- håll dig kort!

- nämn gärna att du är från Sverige, men få det inte att låta som om du är oerfaren för det

- fokusera inte i första hand på din produkt, utan på vilket problem du löser

- om du har några häftiga referenskunder, så nämn dem tidigt och vänta inte till sista bilden

USA marknaden lockar förstås svenska företag. Enligt en studie är den 30 gånger så stor som svenska marknaden. Antalet invånare i USA förväntas dessutom öka rejält närmaste 35 åren, medan de beräknas minska i Europa. Ett vanligt misstag som svenska företag gör är att de behandlar USA som en enda marknad, när det i själva verket är som en grupp av flera mindre marknader, ungefär som EU.

Shaun pekade på kulturella skillnader mellan svenska och amerikanska företag, t.ex. hur svenskar säger att de är "98% säkra" medan amerikaner i exakt samma situation är "110% säkra". 

Efter Shauns föreläsning fick vi träffa två amerikanska advokater, Marek Adamo och Spencer Raff på Paradigm Counsel, som gav tips på vilka juridiska fallgropar som finns och hur man ska göra för att undvika dem. Vi pratade bland annat om:

1. Etablering -  Ska jag t.ex. grunda ett bolag eller bara sätta upp ett office? Beror mycket på dina framtidsplaner och är i viss mån också skattedrivet.

2. Anställa personal - Planera i god tid vilka visum dina anställda ska ha, om de inte redan har arbetstillstånd. Ta inga risker med visum, det kan göra att du blir utestängd från USA i många år! Dina USA-anställda kommer förvänta sig att få optioner. Ta hjälp av jurist med att sätta upp en sub-plan till bolaget, så att det inte blir några oväntade skattekonsekvenser.

3. Skatt - Kolla upp skattesituationen både för dig som utflyttad expat och för ditt företag. Särskilt: Kolla upp om du ska betala sales tax i USA, om du både säljer din produkt och bedriver aktivt försäljningsarbete där.

4. IPR, alltså immateriella rättigheter - IPR är ofta det värdefullaste du har i företaget. Se till att skydda det från början! I USA kan de exakta juridiska skrivningarna spela helt avgörande roll, så ta hjälp av advokat.

5. Kontrakt med kund - hur lagreglerna ser ut beror på om du säljer till kunder eller andra företag. Många är rädda för att ta på sig stort ansvar mot kund i USA, men i relationen företag - företag kan man ofta begränsa ansvaret med bindande verkan.

6. Exit - tänk igen redan från början vad du har för framtidsplaner med företaget. Om du vill sälja eller gå på börsen inom överskådlig tid kan det vara särskilt viktigt att det är ordning och reda i avtalen och dokumenten.

När man lyssnar på den här typen av föreläsning får man gärna känslan av att det är nästan omöjligt att växa ett företag i USA. Gissa vad - det är det inte. Mycket av det som Shaun och Paradigm pratade om är ganska mycket ren formalia. Om man känner till den går den bra att hantera - det är om man bommar frågan som det kan bli dyrt eller svårt. 

Säkerhetsrisker och riskkapitalister

Menlo Park Vissa dagar älskar jag mitt flexibla jobb, som ger mig friheten att arbeta med sånt jag tycker är roligt, samtidigt som jag hinner med att njuta av livet i Sunny California. Andra dagar älskar jag jobb mindre mycket, som till exempel när jag måste gå upp klockan 2.15 på natten för att sitta i ett sex timmars Skype-maraton. Det hände i torsdags, och när skypemötena var klara kände jag mig rätt mosig i huvudet. Jag lekte med tanken att skippa nästa event, som var VentureCrush i San Francisco, och istället sova ikapp några timmar av nattens förlorade sömn. En kombination av nyfikenhet och pliktkänsla gjorde att jag ändå bestämde mig för att åka.

Och tur var väl det! Jag visste väldigt lite om eventet innan jag kom dit, annat än att det var för tech people, jurister och investerare, och att det anordnades av advokatbyrån Lowenstein Sandler LLP. När jag kom till Mission Bay Conference Centre visste jag på en gång att jag gjort rätt prioritering som ändå åkte dit. Det var en superhärlig energi, massvis med folk och när jag stod i kön till registreringen kunde jag tjuvlyssna på flera parallella samtal om kapital, innovation och investeringar, det ena intressantare än det andra. Det fanns ett tiotal seminarier att välja på under eftermiddagen, innan kvällens party drog igång (som jag tyvärr inte kunde stanna kvar på, men vad jag förstår brukar det vara en fest väl i klass med Uppsalas Företagargalan eller Lindahlkvällen...)

Det fanns väldigt manga spännande seminarier att välja på. Eller vad sags om “Road Warrior or Road Kill – Optimizing in the Current Fundraising Environment Across Stages” eller “Why Aren’t There More Dead Unicorns & Other Tales of Late Stage Funding”? Men jag valde ett mer juristigt spår, “Open Source, Privacy & Cybersecurity” (Av någon anledning hade vi fått det minsta rummet.)

Alltså, förstår ni hur komplicerad juridiken kring datahantering är? Jo, superkomplicerad, och därmed superspännande. Dessutom högaktuell eftersom bolag - både inom tech och utanför - både lämnar ifrån sig, samlar in och hanterar allt större mängder med data. Det finns till och med företag som samlar data utan att veta exakt hur de ska använda (kapitalisera) den. Data är pengar helt enkelt, men det gäller att veta vilka regler som gäller för att datahanteringen. 

Här är några av mina viktigaste take-aways från dagens föreläsning:

  • Se till att ha kontroll på vilken data/information du hanterar, hur den hanteras, vem som har tillgång till den och hur du delar data med personer utanför bolaget.
  • Utse en person på bolaget som är ansvarig för datahantering och dataräkerhet, om ni inte redan har gjort det. 
  • Identifiera var dina svagheter finns: vilka säkerhetsincidenter har inträffat, hur hanterade de och vad berodde de på? Finns det några andra externa och interna säkerhetsrisker?
  • Ha koll på nya Dataskyddsförordningen (GDPR) som träder i kraft i maj 2018.
  • Ingen är immun mot dataintrång. Var beredd på att det kan hända även ditt bolag och gör en plan för hur du hanterar det i så fall.
  • Ta säkerhetsfrågorna på allvar när du utvärderar partners, leverantörer och andra tredje parter som kommer få del av din eller dina kunders data. 
  • Kolla upp möjigheten att teckna en cyber insurance.

Sen gjorde jag några andra reflektioner också, av mindre jurisitigt slag.

1) Det finns fortfarande kvar en del delägare på större advokatbyråer som har en hopplöst ofräsch ledarstil. En av föreläsarna bad om ursäkt för en obegriplig förkortning på en av hans bilder genom att skylla på att “I had an associate do it for me”. Men alltså - om du ber en kollega göra en presentation åt dig, och inte har tid/lust/ork för att läsa igenom presentationen i förväg inför föredraget, var då stor nog att ta konsekvenserna själv och skyll inte ifrån dig på en stackars bitris som inte ens är i rummet. 

2) Klädmässigt har jag nått till ett lågvattenmärke. För en månad sen gick jag på restaurang i Santa Cruz iklädd mina sovbrallor, eftersom det var de enda långbyxor jag hade med mig i packningen och det visade sig vara kallare i Santa Cruz än jag hade räknat med. Nu, i torsdags, gick jag på ett investerarinvent iklädd platta sandaler och bubbelgumsrosa tånaglar. Det blir nog bra för mig att komma till Sverige några veckor snart och rycka upp min dresscode lite.

Den blomstertid

Menlo Park Underbara, blommande, varma, roliga, hysteriska maj! Knappt hinner vi säga "daylight saving" förrän vi är framme vid skolavslutningen och undrar vad det var som hände däremellan.

Vad det var som hände? Jo, det kan jag berätta för er: Det var dansavslutningar, nationella prov, årets första grill, röda dagar, iordningställande av utemöbler, årets andra grill, rosévinkvällar, trädgårdsarbete, utflykter till havet, jobbprojekt som skulle avslutas före sommaren, en och annan resa över Atlanten... (listan är inte uttömmande)

Skiljer sig maj åt mellan USA och Sverige? Ja och nej. 

1. Ok, not to rub it in, men vädret är en uppenbar skillnad. Jag var i Sverige nu senast i mitten av maj. Det snöade. Ingen mysig snö heller, det blåste och var svinkallt rentutsagt, och jag hade sneakers och frös. I Kalifornien passerade vi 30-strecket ungefär samtidigt.

2. Hur terminen avslutas för barnen, både i skolan och på deras fritidsaktiviteter, är sig ganska likt. Först intensivt och ännu mer intensivt med prov och redovisningar av större projekt, men sen belöningen i form av högtidliga examensfester och uppsluppna avslutningar (med kanske ännu högre jubel och hurrarop från de amerikanska föräldrarna än de svenska?). Skolans yearbook er annorlunda ut här än jag minns det från Sverige. Några studenter har jobbat flitigt hela året med att dokumentera året som gått, och resultatet är en proffsig, inbunden bok. Kul minne!

Ur 2017 års yearbook. Naturligtvis.

3. En ny bekantskap för mig det här året var Hem och Skolas årliga cocktail för skolans föräldrar, som tack för deras donationer (det är alltså inte bara privatskolor som kostar pengar här - även om donationerna som vi betalar är betydligt mindre än kostnaden för en privatskola). Cocktailen hölls på en underbar estate i Woodside, uppförd för ett par år sedan av en familj där mannen gjort en tidig exit inom tech. Lite unikt var det att se så många uppklädda kalifornienbor samlade på ett och samma ställe (klädstilen här är ju annars, som jag skrivit om förut, väldigt casual). Fastigheten låg väldigt naturnära med sagolik utsikt över ekdungar och bergen på andra sidan bukten. Ja, faktiskt låg den så naturnära att vår bil, som parkerades av en valet parking firma, fastnade i gyttjan på åkern där man hade ställt bilen, och fick bärgas upp på fast mark av en tow truck. (Se där en intressant juridisk fråga, som vi kan ta vid annat tillfälle - vem ska betala biltvätten och ev. skador på vår bil? valet parkingen, åkerns ägare, hem och skola eller rentav vi själva? Jag skämtar inte när jag säger att såna frågor spontant och ganska snabbt infinner sig i huvudet på en jurist som bott i USA i två år)

Vår bil och en bärgningsbil. Frågor på det?

5. Den svenska nationaldagen är ingen ledig dag i Kalifornien förstås (på det hela taget känns det - såhär på distans - som om ni i Sverige har VÄLDIGT mycket röda dagar så här års...?). Men oj så vi firar den, vi svenskar i exil! Vi firade med brännboll i helgen som gick, med 100+ deltagande svenskar från Bay Area, och imorgon är det svenskt smörgåsbord på Nordic Innovation House. Inte bara nationaldagen firar vi förresten, utan också den upsaliensiska doktorspromotionen högtidlighöll vi här borta med en middag för uppsalaalumner den 24 maj. Vi glömmer er inte!

6. Semesterstressen slipper vi här. Av den enkla anledningen att vi inte är lediga i lika stor utsträckning som ni. Jag som jobbar mycket mot Sverige känner verkligen av den - "INGA fler möten före midsommar nu tack!!" - men kan ta den med ro eftersom jag jobbar ända till slutet av juli innan jag tar 2 veckors ledigt. Jag hinner. 

7. Den svenska sommarljuset kan jag sakna. Svenska jordgubbar (även om jag erkänner att jag knappast skulle gissa rätt vid ett blindtest). Liljekonvaljer och syrénbersåer, och Den blomstertid nu kommer. (Ok, nu börjar jag komma in på juni märker jag.)

Kom igen, slutspurten nu, mina vänner, både i USA och i Sverige - snart är det sommarlov för barnen och i bästa fall också lite ledigt för oss vuxna! Och vi som inte har 6 veckors semester kommer glädja oss åt varma och ljusa kvällar och helger de veckor vi jobbar.

 

 

 

Agil lagstiftning?

Menlo Park I torsdags deltog jag på Alumnidagen i Uppsala - Uppsalajuristernas Alumnistiftelse årliga event då man samlar alumner och studenter till att lyssna på en hel dag med aktuella och intressanta föreläsningar med anknytning till juridik - mer eller mindre stark. (Om du är juristalumn och ännu inte gått på någon Alumnidag - se till att göra det nästa år!)

En av paneldiskussionerna var på temat "Juridik och moral", ett alltid högaktuellt ämne. Vilken roll spelar moralen för juridiska överväganden, och vilken roll bör den spela? Ska en domstol kunna vägra tillämpa lagen och i så fall när? 

I amerikansk rätt finns konceptet "equity", som gör det möjligt för en domstol att även utan uttryckligt lagstöd komma fram till ett domslut, som domstolen finner rättvist eller skäligt. Vi saknar motsvarighet i svensk rätt, även om det finns lagstiftning där man byggt in visst utrymme för domstolen att göra en skälighetsbedömning - vilket i praktiken ger domstolen visst moraliskt svängrum. Överlag tycker jag dock att vi svenska jurister har för mycket synen på oss själva som regeltillämpare utan egen vilja. Det är fegt och lite slött av oss. Det finns ju ingen i samhället som kan så mycket om de lagar och regler som gäller och då borde det vara vår skyldighet att se till att dessa regler är rimliga och stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Jag önskar att fler jurister var modiga nog att sticka ut hakan i samhällsdebatten. Men nej, alltsomoftast gömmer vi oss bakom lagboken och mumlar något om "å ena sidan å andra sidan" och "rimligen torde det vara så, men ytterst upp till högsta instans att avgöra, eller lagstiftaren att rätta till lagreglerna" när vi får frågan om något som det kan vara det minsta kontroversiellt att ha en uppfattning om. 

Idag snurrar världen allt fortare omkring oss. Vi kan inte tro att det går att lagreglera denna föränderliga verklighet ner på minsta detaljnivå - knappt hinner väl lagtexten gå i tryck förrän den är inaktuell. Och vad som är "den allmänna rättsuppfattningen" i ett samhälle som blir alltmer internationaliserat och diversifierat är också svårt att slå fast, annat än som en dagsfärsk ögonblicksbild. Vore det inte rimligt, i denna nya verklighet, att vi ger domstolarna en större grad av frihet, och låta lagarna vara mer av "ramlagskaraktär" - detta för att rättstillämpningen alltid ska vara i synk med tidens krav? En "agil lagstiftning" helt enkelt, där juristerna tillåts vara reaktiva på omvärldens förändringar och tillämpa lagen på det bästa sättet vid varje given tidpunkt? 

Idag tycker jag tvärtom att lagstiftningen går åt precis motsatt håll - lagstiftaren (både i Sverige och i Bryssel) massproducerar regler och förordningar ner på minsta detaljnivå, som skapar oerhört mycket administrativ börda och huvudbry för den som vill göra rätt, men som i många fall leder till att människor tvärtom ger upp att ens försöka att följa alla dessa regler. Vore det inte vettigare isåfall att lägga kraften på att skapa gemensamma värdegrunder, och målstyra med en gemensam inriktning om vart vi vill vara påväg? På samma sätt som ett företag måste jobba varje dag med sina värdegrunder, och samsynen och respekten för dessa är viktigare än alla anställningskontrakt och policydokument i världen.

Okej okej, jag förstår. Enligt svensk regeringsform utgår all makt från folket, inte juristerna, och självklart står jag till fullo bakom detta. Detta är inte ett försök till myteri till förmån för min egen yrkesgrupp. Vi har också en legalitetsprincip som vi måste värna för att vi ska kunna leva i trygg förutsebarhet om vad som gäller. Utan skrivna lagar, som föregåtts av en demokratisk lagstiftningsprocess, står vi oss slätt.

Men två saker hävdar jag bestämt: 1) Det är livsfarligt om jurister börjar se sig själva bara som regeltillämpare utan egen vilja och utan eget moraliskt ansvar. Det är viktigt att varje jurist förstår det och är beredd att axla det stora ansvar som detta innebär. 2) Svaret på hur vi ska tackla ökad internationalisering, stora folkomflyttningar, en boomande digitalisering och ny teknik är knappast massvis med nya detaljrika lagar och förordningar, utan det handlar om att motivera, utbilda, skapa en gemensam värdegrund och en samsyn på vad som är moraliskt och rättvist. Det är massvis med jobb med allt detta förstås. Och vi får inte tro att en nitisk lagstiftare kan bespara oss det jobbet.

Vem åt upp det svenska godiset?

Menlo Park Det är början på maj. Mitt instagramflöde svämmar över av vårbilder från hemlandet - jag gläds med frusna svenskar åt vårens intåg och törs knappt berätta att här borta har vi sommar; 28 grader varmt, kolibrier som svärmar runt apelsinträdet, nedcabbade sportbilar på 280:an och leende människor i shorts på caféerna. Vi äter middag ute på terrassen och den ljumma vinden smeker mjukt om kinden.

Det finns bara en orm i vårt paradis ikväll: Vem åt upp det svenska godiset? På godishyllan i skafferiet finns just nu bara torkad mango, sockerfria halstabletter och bottenskrapet på en påse salta mandlar från Costco. Var är dumlekolorna, mjölkchokladen och de sura napparna? De var här för bara några dagar sedan. Förstämning och misstänkliggörande, dottern nära nog höjer rösten. Jag kryper till korset - godiset gick åt en sen kväll när jag arbetade framför datorn. Jag erbjuder mig att åka till Safeway och köpa hem lite amerikanskt godis som kompensation, men jag hör ju själv hur futtigt det låter.

Vad jag saknar med Sverige, förutom godiset? Enkelt: Svensk roll-on deo, wettextrasor, diskborstar och Santa Maria tacokrydda. Även halloumiost - det finns från och till här borta, men bara i specialbutiker. (Nu behöver jag dock inte leta på ett tag, efter att en vän köpt 12 förpackningar som jag fick med mig hem från Sverige förra veckan. Jo, de går bra att frysa.) Prästost, lingonsylt, och hårdbröd är annars klassiska exempel på vad svenska expats brukar sakna, och så Kalles kaviar och sill förstås - men allt detta (utom möjligen osten) finns att hitta på IKEA i East Palo Alto (tack för det Ingvar). Vaniljsocker, billig saffran, löjrom, julgransljus och nässpray är andra exempel på sånt jag köpt med mig hem från Sverige till vänner här borta.

För att inte tala om svensk design - både kläder och heminredning. Jag har väl aldrig älskat mina Himla dukar och Svenskt Tenn brickor så mycket som här borta. Tur att H&M och IKEA ligger bara en halvtimme bort när vi saknar de svenska rena linjerna.

Själv reser jag ju fram och tillbaka till Sverige rätt ofta, så det är sällan jag behöver sakna nåt särskilt länge. Ok, så godiset är slut ikväll. Tur att jag flyger en vända till Uppsala redan nästa vecka då. Till dess får vi klara oss i värmen med Peanut Butter Cups och Cookie Dough Icecream.

Det går ingen riktig nöd på oss ändå.

 

Möte med en Lyftchaufför

MENLO PARK Jag tar en Lyft till flygplatsen den här gången. Inte en Uber – det har varit för mycket krångel med deras app på sista tiden, och dessutom har de varit i en hel del politiskt blåsväder, så jag testar konkurrenten.

Min chaufför har svårt att hitta mig först. Jag bor på en återvändsgränd och googlemaps ger henne otydliga instruktioner. Men snart nog sitter jag i hennes Nissan av senaste årsmodell, som luktar gott av levande blommor i kupen, och där hon satt upp en iPhone+ på vardera sida om ratten.

När hon ser vart jag ska åka – det vet hon nämligen inte förrän jag har “checkat in” i bilen – blir hon upprörd. “Oakland – å nej, inte nu igen! Det är en helt värdelös körning. Det är rusningstrafik dit nu, det kommer ta nästan 1,5 timme trots att det bara är 6 mil, och jag kommer inte få någon körning på vägen tillbaka. Jäklar, det här är andra gången idag jag får en sån körning, försöker Lyft sätta dig mig eller vad är det fråga om?"

Jag skruvar på mig lite besvärat och känner mig rätt oönskad där i baksätet. Min chaufför är snabb att poängtera att jag inte ska ta det personligt, att hon självklart ska köra mig till flygplatsen och att det inte är mitt fel att Lyft beter sig illa mot sina chaufförer. Förresten är det lika illa med Uber, som hon också kör för.Hon var tidig med att börja köra för Uber och Lyft och i början kunde hon tjäna 600 dollar på en 8 timmars arbetsdag. Då var det enkelt – Uber och Lyft var unika med sina erbjudanden, och antalet förare som slogs om körningarna var betydligt mindre. Idag, med ökad konkurrens bade på externt och internt, är hon glad om hon tjänar 150 dollar för 10 timmars körning. Jag frågar hur länge hon tänkt köra idag. "Jag vet inte", sager hon, "men det blir många timmar till om jag ska få ihop tillräckligt med pengar." Jag sneglar på burken hon satt bredvid sig på passagerarsätet, fylld med clementiner, och tänker att det väl är dom som ska hålla henne vaken.

Stämningen i bilen är fortfarande lite tryckt. Det är en lång körning mellan Menlo Park och Oakland International och jag brukar passa på att jobba. Men nu frågar jag istället min chaufför vad som förde henne hit, till en blomdoftande Nissan utrustad med dubbla iPhone+, och med många timmars körning och lika många clementiner framför sig.

Hon berättar att hon är från Iran och att hon flyttade till USA redan som 18-åring, för mer än 40 år sedan. Jag säger att jag känner manga Iranier i min hemstad Uppsala och att jag tycker iranska män och kvinnor är ett mycket vackert folk. Och att många iranier jag känner är både ambitiösa och välutbildade. Min chaufför lättar upp en aning. Hon skrattar när hon berättar att hennes pappa ville att hon skulle bli doktor eller ingenjör, men hon var mer intresserad av ekonomi så det fick det bli. Hon berättar att hon kommer från en förmögen familj, men att hennes tillgångar i Iran försvunnit, först en del i samband med revolutionen och sedan, det som var kvar, på grund av hennes många års bortavaro från landet.

Hennes syskon har alla studerat utomlands och sedan återvänt hem. De fattade klokare beslut än hon själv menar hon. Själv gifte hon sig med en amerikan och de fick två barn, som är helamerikaner. Hon blev tidigt lämnad och fick uppfostra barnen som ensamstående mamma. För några år sedan förlorade hon jobbet när hennes bolag lade ner. Hon har inte sparat undan tillräckligt för att kunna gå i pension. Förra året besökte hon Iran, och tänkte att hon kanske kunde pensionera sig där, återuppta kontakten med familjen och kanske återfå något av egendomen hon förlorat. Men hon kände sig inte hemma. Hon hade glömt språket, säger hon, och hon kände sig inte längre bekväm i sederna och kulturen. “Jag tillhör inget land idag”, säger hon. Vi för ett samtal om det – efter att ha levt i två tvärldar själv ett par år jag kan förstå hur hon menar, även om våra situationer är helt olika.

Hon byter samtalsämne. “Vet du, Maria, mitt problem är att jag bryr mig för mycket om andra människor. Jag har så mycket energi, och folk dras till mig som en magnet, men sen när vi skiljs åt tar de all energi med sig och jag har ingen energi kvar.” “Har du försökt att inte lösa deras problem åt dem, utan bara finnas där, lyssna, stötta, men inte ta på dig deras problem som dina egna?” “Å Maria, jag har gått i terapi i flera år för det här. Det hjälper inte. Jag är obotlig”. “Har du prövat meditation för att hämta kraft?” frågar jag. (Själv är jag nämligen nyfrälst på meditation efter en prova-på-klass jag gick i helgen som var). Hon svarar “Nej, inte meditation, det behövs inte. Du vet, i min religion ber man 7 gånger om dagen och det är den enda meditation jag behöver. Det är min tid för mig själv”. Fast hon erkänner att hon inte hinner med att be så ofta nu med sitt nuvarande jobb, och förresten är hon inte ens särskilt religiös tillstår hon. “Är du?”. Jag berättar att jag kommer från en prästfamilj och att jag är uppväxt med en tro på de kristnas Gud. Men att jag också har en buddafigur på handfatet hemma. Och att jag har muslimska vänner. Och att jag inte för ett ögonblick tror att min Gud är bättre än hennes eller någon annans.

Vi kör in på terminalområdet och sitter tysta tillsammans de sista minuterna. “Du kommer få betala dyrt för den här resan”; sager min chaufför, “det är dyrare i rusningstrafik”. “Det gör inget”, sager jag, “jag hade ju turen att få åka med dig”.

Dessa möten alltså. Som ger mig ökad insikt om hur olika vi är, och ändå så lika. Jag önskar att jag stängde igen laptopen oftare för att ta mig tiden att prata med främlingar.  

 

En spökkram från andra sidan Atlanten

Menlo Park Nästan alltid går det bra att bo 10,5 timmars flyg och 9 timmars tidsskillnad bort från Uppsala. Skype, Facebook, Instagram gör att det känns nära ändå. Och mina många resor tillbaka förstås. Men en sån här dag, då känns Sverige alldeles för långt bort. 

Jag har precis stigit ur sängen och sitter i morgonens första telefonmöte. Klockan är inte ens 6. Då kommer en första pushnotis på mobilen att en lastbil kört in i Åhlenshuset i centrala Stockholm. Kanske slutade bromsarna fungera? hoppas jag och min kollega, fastän vi båda två anar att det inte är förklaringen. 

Det tar inte många minuter förrän FB-bilderna på fredags-AW:n och påsklovsjublet byts ut mot uppdateringar om var folk befinner sig, efterlysningar efter bilar som går från Stockholm till Uppsala och skildringar direkt från där det händer. 

Plötsligt känns 10,5 timmars flyg väldigt långt bort. Plötsligt känner jag mig extra mycket svensk.

Och vet ni, jag fick samma overkliga känsla som man får när man precis fött ett barn eller besökt en nära vän på hospis - HUR KAN LIVET BARA FORTGÅ SOM OM INGENTING HÄNT? För här, i Menlo Park, steg solen upp som alla andra morgnar och förortsmammorna körde sina barn till skolan precis som de gjorde igår. Här har man rapporterat från Stockholm i medierna, men den stora nyheten är ändå händelserna i Syrien. Sverige är trots allt ett väldigt litet land som ligger väldigt långt bort. 

Kanske var det bara en tidsfråga innan terrorn skulle drabba Stockholm och Sverige. Jag minns morden på Olof Palme och Anna Lind, men också den "misslyckade" självmordssprängningen i Stockhlom 2010. Och så tänker jag på Trumps uttalanden i februari i år - kan sånt där bli självuppfyllande?

Vi är fler än 7 miljarder människor som bor på denna jord. Varje människa lever just hennes liv. Varje människa har sina glädjeämnen, sin sorg, sina människor omkring sig som betyder mycket för just henne. Själv lever jag just nu i parallella världar - den känslan har jag skrivit om förut, och det är en ynnest i 9 fall av 10. Men just idag var det jobbigt att vara så långt borta från min uppsalavärld.

Jag skickar spökkramar - ni vet såna som varken känns eller syns, men som är precis lika riktiga som vanliga kramar - till alla mina nära och kära på andra sidan Atlanten, och tänker också särskilt mycket på vansinnesfärdens offer och deras anhöriga. Och så tänker jag att vi ska vara lite extra rädda om varandra den här påsken.

Det är tur att vi har varandra, så att vi aldrig blir bara en människa, vilken som helst, bland 7 miljarder andra. 

 

Innovation - bara tur eller hårt arbete?

Menlo Park Förra veckan var en delegation från Uppsala universitet på besök i San Francisco/Bay Area. En kväll bjöd man in till en paneldiskussion på temat “Innovation- the Love Child of Serendipity and Structure?” Jag satt med i panelen och fick anledning att fundera på detta. Så vad gäller egentligen - är innovation resultatet av serendipity eller struktur, eller kanske av både och?

“Serendipity” är svårt att översätta, men betyder ungefär “lycklig slump”. Och om man googlar “serendipity + innovation” hittar man många exempel på uppfinningar som blivit till av en ren slump. Jo, lite tur ska man nog ha. Men, som Thomas Jeffersson sa: "I am a great believer in luck, and I find the harder I work, the more I have of it." För det gäller ju att du försatt dig i en situation, där slumpen får utrymme att spela sin roll. Och det gäller också att du kan tillräckligt mycket – och har ett tillräckligt öppet sinnelag – för att inse att du uppfunnit något nytt som har ett värde.

Så vilken betydelse har då strukturen för innovation? Jag tänker främst på två saker: Du behöver strukturera dina arbetsmetoder så att de ger goda förutsättningar för innovation. Du behöver också arbeta strukturerat med att skapa en företagskultur, där innovation främjas.

När jag började på Hansoft för två år sedan lärde jag mig för första gången vad det var att jobba “agilt”. Ett agilt arbetssätt innebär att du jobbar i kundfokuserade, självständiga team som med täta mellanrum (men bara lagom täta) utvärderar sitt arbete, och vid behov justerar och gör bättre. Tack vare dessa täta avstämningar, och att man arbetar självständigt, kan teamet hela tiden anpassa sig efter en föränderlig omvärld. Agila arbetsmetoder föddes inom mjukvaruutveckling, där de passar väldigt bra eftersom projekten ofta är både komplexa och svårförutsebara. Men med tiden har även andra branscher anammat arbetssättet. Den som är intresserad av agila metoder kan läsa mer här: http://agilemanifesto.org/iso/sv/manifesto.html

Jag måste erkänna att jag tyckte konceptet “agilt” lät lite flummigt i början. Och jag blir alltid försiktigt skeptisk när personer som anammat ett koncept får något liksom religiöst i blicken när de pratar om det. Men ju mer jag lärde mig om agila arbetssätt, desto mer logiskt tyckte jag det var. Egentligen tror jag att många av oss ganska intuitivt jobbar på just det sättet – även om vi inte sätter etiketten “agilt” på det. För när jobbade du senast i ett projekt där du kunde förutspå exakt vad som skulle hända längs vägen, vilka hinder ni skulle behöva övervinna, vilka yttre förutsättningar som skulle ändras?

Poängen med att jobba agilt är att du så snabbt och effektivt som möjligt ska skapa kundnytta och därmed affärsnytta för dig själv. Fastna inte i att planera årsplaner i detalj, utan ut och testa vad som funkar! Poängen är också att det agila arbetssättet gör dig snabbrörlig, vilket behövs när vi har en omvärld som snurrar allt snabbare. En personlig reflektion är att omvärldsfrågor (politiskt läge, immigration, digitaliseringstrender) tar alltmer tid på de styrelsemöten jag deltar vid. Och eftersom vi inte styr själva över omvärldsfrågorna - det är ju yttre faktorer - blir behovet av att snabbt kunna anpassa sig allt större. Kommer robotar ta över juristers jobb om en månad eller om 20 år? Vet inte, men det är bäst att jag agerar snabbt när det väl händer.

Vilket leder oss över till det där med företagskulturen. Om du ska kunna hänga med i omvärldens (ibland nyckfulla) svängningar tror jag det är nödvändigt att du bygger en kultur, där de anställda belönas när de tänker nytt och där misslyckanden eller felsatsningar inte per automatik ses som nåt negativt, utan istället ses som tecken på att man vågar försöka och tänka nytt. Sen kan det förstås finnas en poäng med att göra lagom riskfyllda satsningar – där man försöker se till att fallhöjden är överkomlig osv.

Vad kom panelen fram till då - är innovation ett resultat av serendipity eller struktur, eller är det en blandning (ett kärleksbarn) av både och? Jag vet faktiskt inte vad vi kom fram till. Vilket är oerhört frustrerande för en sån som jag, som gillar att få svar på saker. Men, det blev väl som det ofta blir när man ställer en fråga till en jurist, att man fick svaret "Det beror på". Så jag får förbereda mig på båda - tur att jag har ett agilt sinnelag.

The Birds and the Bees

Menlo Park Jo, jag har undvikit det här ämnet ganska länge. Men nu är tiden kommen, känner jag, att prata blommor och bin. Och hur amerikaners inställning till sex&samlevnad, kropp&knopp, snopp&snippa verkar skilja sig åt från oss svenskars.

Redan kort efter att vi flyttat hit såg jag ju tecken på det. 9-åriga tjejer på besök här hemma, som fnissade generat åt våra nakna kroppar på väggarna (vi har tre stycken tavlor med nakna motiv: en totalt oskyldig grekisk väggmålning på gästtoaletten, en totalt oskyldig Diego Rivera i matsalen och en totalt oskyldig kroki, målad av en god vän från Uppsala, i sovrummet). Blickar som vändes bort när vi ogenerat gjorde bikinitricket på stranden. Lillasyster på besök förra sommaren, som förlorade sitt barnvaktsjobb efter att ha sjungit SVT:s Snippen och Snoppan sången en gång för mycket för grannens 11-åring (och detta trots att det var på 11-åringens upprepade begäran). Lappen från skolan som bad om ett skriftligt godkännande från oss föräldrar för att sonen, 12 år, skulle få delta i sexualundervisningen på skolan, och som för säkerhets skull listade kurslitteraturen så att vi skulle kunna gå igenom den i förväg.

Kort sagt: amerikaner är överlag mer pryda än vi svenskar. Jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det är så. 

Desto mer nyfiken var jag därför på torsdagens kurs på Stanford Children's Hospital, där min 11-åriga dotter och jag skulle gå på en klass för mammor och deras döttrar i åldrarna 10-12 år. Kursen heter "Heart to Heart" och handlar om puberteten - och vad den gör både kroppsligt och själsligt. 

Trots mina förutfattade meningar om hur kursen skulle vara, får jag så här i efterhand säga att den faktiskt var riktigt bra. Visst, det var en hel del nervösa fnitter från bänkraderna - sannolikt fler än om vi varit en helsvensk grupp - men på det hela taget var det väldigt avspänt och avslappnat. Jag gillade också föreläsarens approach att "allt var normalt" - och att det är du själv som bestämmer om du vill ha BH, raka benen osv. Så stod det ju redan i Kamratposten som jag läste som barn, men här tog man ännu mer hänsyn till att människors beslut kan skilja sig åt beroende på att man är från olika länder och tillhör olika religioner. Sådan hänsyn tog man inte på samma sätt i sexualundervisningen i Sverige på tidigt 80-tal, i alla fall inte som jag kan minnas. Sen måste jag ju bara säga det: Vilka fantastiska föreläsare de är i det här landet! Denna kvinnas glasklara föreläsning, med inövade (fast ändå naturliga) skämt, pedagogiska bilder och hennes fantastiska sätt att skapa en relation till oss åhörare - det var alltihop ljusår bättre än min egen biologilärares hummande lektion i 8:an, som utgjorde vår hela sexualvisning i grundskolan, där han använde en pekpinne och en plansch för att snabbt riva av de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor. 

Och bara för att jag en gång i livet ska ha fått skriva en äkta kropp&knopp-spalt, ska jag nu dela med mig av "The Hit Parade of Puberty for Girls" som jag själv fick lära mig i torsdags (I know, man måste älska jänkarnas positiva inställning till nästan ALLT!)

1. Growth spurt

2. Weight gain

3. Amazing Breasts

4. Pimples and body odor

5. Hair in "your privates"/"down south"/"hootchie coochie", eller vad du nu vill kalla det

6. Menstruation

(Fast, on a sidenote, undrar jag om inte allt utom 1 gäller även för kvinnor som lämnat puberteten?)

Signerat #pinsamsvenskmamma #varförkanduintebaravarasomdeandra?

Work from home

Menlo Park Har ni sett klippet som gick viralt i helgen, där pappan och Syd Korea-experten Robert E Kelly blir intervjuad av BBC World News, när plötsligt hans barn dansar in i bild? Det finns många klipp som går viralt, men det är något med just den här videosnutten som gör att den talar särskilt starkt till mig. För er som inte redan sett klippet, här nedan kommer en kort resumé:

I början av klippet är allt frid och fröjd. Professor Kelly intervjuas av BBC från sitt hemmakontor i Sydkorea. Kontoret svämmar över av böcker som liksom understryker hur mycket av en expert han verkligen är. 

Kelly sitter hemma hos sig, som sagt, och vad jag förstår är han ganska ofta intervjuad av BBC. Ändå har han klätt upp sig intervjun till ära i kostym och slips. Det här med att bli intervjuad av BBC World News ÄR helt enkelt en ganska stor grej, även om man gjort det förut.

Och så, medan Kelly i godan ro berättar om det politiska läget i Sydkorea, händer det som inte får hända. Dottern, sisådär en 5 år gammal, dansar in i rummet. Hon är iklädd en illgul tröja, som gör att BBC:s nyhetsankare (och alla vi andra) omedelbart ser henne. Pappan sitter dock med ryggen mot flickan och ser henne inte förrän nyhetsankaret gör honom uppmärksam på att han inte längre är ensam i rummet. 

Kelly agerar blixtsnabbt och instinktivt och trycker bestämt undan dottern med vänsterhanden. Detta abrupta bortskuffande har fått många att rasa på sociala medier – varför lyfter han inte bara upp henne i knät istället? Ganska givet tycker jag. Han är i direktsändning. Med BBC. Han har klätt upp sig i kostym och placerat ut tjocka böcker I sitt hemmakontor. Han vill uppfattas som expert, inte som en hemmapappa. Och kom igen, ge honom lite slack – dottern verkar inte ta skada direkt, tvärtom fortsätter hon se ganska nöjd ut.

Men ett barn är inte nog. Det kommer mera. Genom arbetsrumsdörren, som numera står på glänt, virvlar lillebror, ett år gammal, in i en gåstol. Och kort därefter, i panik, rusar mamman in. Mamman till de två barnen, tillika hustrun till den expert i slips vars hela trovärdighet och auktoritet precis står på spel i direktsändning. Hon famlar efter barnen, försöker dra båda två ut ur rummet så snabbt och samtidigt diskret som möjligt. Och sen, när barnen är ute, SLÄNGER hon sig efter dörrhandtaget och drar snabbt igen dörren.

Klippet är bara 43 sekunder långt, och ändå innehåller det så mycket. Som jag skrev inledningsvis, finns det så mycket som talar till mig.

  1. Hemmakontoret. Älskade, hatade hemmakontor. Jag älskar att du låter mig jobba i mysbrallor när jag vill. Jag älskar att du besparar mig flera timmars pendlingsväg i veckan. Jag älskar att du ger mig en ärlig chans att kombinera ett heltidsjobb med ett rikt liv på hemmaplan. Men jag hatar att jag aldrig kan stänga dörren helt mellan jobb och hemma. Jag slår vad om Kelly önskar att han hade låst dörren i direktsändningen förra veckan.
  2. Skypesamtalen. Oavsett du ringer in i ett Skypesamtal klockan 3 på natten, klockan 12 mitt på dagen eller klockan 22 på kvällen, så måste du tänka dig in i vilken situation de andra mötesdeltagarna befinner sig i. Om det är fredag morgon för dig men fredag eftermiddag för dem får du vara beredd på att någon eller ett par av dem mentalt redan checkat ut från jobbet inför helgen. Om du ska förhandla med jurister bör du nog sätta på dig en kavaj både för att komma i rätt sinnesstämning, men ockås för att de ska få ett korrekt intryck av dig och extra mycket sitter i ditt utseende när du inte träffas IRL utan bara över bild.
  3. Att kombinera karriär med föräldraskap. Älskade Kelly. Älskade Kellys hustru. Jag ser det precis framför mig: ”Honey, jag har en intervju med BBC klockan 18 – är det ok att du tar undan efter middagen och kollar till barnen? Jag tror det går fort, jag kan bada barnen efteråt och sen ta hand om nattningen, så du hinner avsluta den där rapporten du behövde ha klar till jobbet imorgon.” Varpå Kellys fru svarar ”Självklart, älskling, lycka till nu”, sätter minstingen i gåstolen och ger stortjejen en penna att leka med, och sen hänger sig åt disken så hon ska hinna sätta sig med rapporten så snart som maken har avrundat BBC-intervjun. (föga anar hon då vad som komma ska) Jag menar – hon försöker verkligen. Herregud, vi alla försöker. Jonglera jobb som vi älskar med ett närvarande föräldraskap. Så många telefonmöten jag har haft, där jag samtidigt som jag deltagit i mötet (oftast på mute förstås) har utfordrat barn och hundar, packat skolväskor, kört barn till aktiviteter och tandläkarbesök. Inte idealt kanske, men ibland nädvändigt.

Ibland önskar jag att jag hade ett riktigt kontor att gå till. Jag kan till och med önska att jag hade flextid ibland: Var på jobbet 8 timmar, sen är du KLAR, no questions asked. Men den absolut största delen av tiden älskar jag att ha ett jobb som tillåter arbetsliv och privatliv att gå ihop, och där mitt jobb-jag och mitt privat-jag är väldigt alignade. Det är nog det jag älskar med klippet med Kelly – en riktigt duktig och välansedd expert, men som också är väldigt mycket pappa. Och så den heroiska, panikslagna hustrun, som misslyckas med att passa barnen medan pappa intervjuas i direktsändning, men som verkligen gör ALLT för att ställa sitt misstag till rätta.  

Och har ni faktiskt inte redan har sett klippet rekommenderar jag verkligen att ni gör det: https://www.youtube.com/watch?v=Mh4f9AYRCZY

 

 

 

 

 

Zero Inbox

Silverthorne, Colorado Hela detta blogginlägg är egentligen en enda stor prokrastrinering. Efter en veckas jobb i Sverige, en veckas Innovation Tour med svenska entreprenörer på besök i Silicon Valley och en veckas skidåkning i Colorado har min inkorg helt svämmat över, och borde verkligen tas om hand. Liksom en "My Boo" eller "tamagotchi" som inte fått kärlek på flera veckor väntar nu inkorgen på att jag ska ge den den mat, medicin, lektid och pälsvård den behöver för att återfå sin forna glans - annars hotar den långsamt att tyna bort (fast - se där en härlig tanke!).

Jag och maken bestämde oss för att ta ett par timmar framför datorn idag när vi kommit hem från skidbacken, innan vi ska ut och äta middag. Efter bara 45 minuter konstaterar maken glatt, från andra sidan soffbordet, "Zero Inbox!". Jag sneglar mot min. Där väntar fortfarande 159 olästa mail på min kärlek. Tittar jag i Slack finns säkert ytterligare 20 meddelanden att besvara. Lägg sedan till obesvarade sms och messenger och min privata inkorg så förstår ni att jag har en bit kvar till Zero Inbox.

Men är Zero Inbox, d.v.s. att ha noll mail i inkorgen, ens något eftersträvansvärt? Själv har jag aldrig lyckats leva upp till Zero Inbox, i alla fall inte under någon längre tid. Jag vet att jag diskuterade detta at length med min man en gång, och att jag då försökte övertyga honom att Zero Inbox var hopplöst förlegat, såååå 2009, därför idag behövs det inte längre en tom inkorg, därför med moderna sökmotorer hittar man mailen man behöver ändå. Fast då läste vi på, och tyvärr verkade det som om de allra flesta som hade en åsikt i frågan var överens om att Zero Inbox faktiskt förhöjer effektiviteten. Med hjälp av Zero Inbox rensar man undan sånt som "stör sikten" och man kan prioritera sina uppgifter utifrån hur viktiga de är och inte beroende på i vilken ordning mailen råkade hamna i inkorgen. Jag hade fel, helt enkelt, Zero Inbox var INTE förlegat.

En tid efter att vi hade den där diskussionen, min man och jag, började jag jobba på ett företag, som utvecklar och säljer just ett verktyg för förhöjd effektivitet, och som låter dig vidarebefordra dina mail rakt in i ett slags "task list" där du kan bryta upp mailen i deluppgifter, prioritera vilka uppgifter som är viktigast, delegera det som ska delegeras, osv osv. Och ändå. Ändå fortsätter min inkorg svämma över från tid till annan. Skomakarens barn och allt det där.

Min bloggkollega Thomas Sonesson föreläste en gång om entreprenörskap för nyblivna Bona Postulata-vinnare (Bona Postulata är ett tillväxtpris för uppländska företag). Då pratade han bland annat om mailhantering. Han sa att det finns ju inget egenvärde i att jobba med mailhantering eller annan administration - som entreprenör måste du hela tiden prioritera din tid stenhårt, och ibland är det helt enkelt viktigare att sälja än att sortera inkorgen och då får inkorgen vänta lite. Han har ju rätt förstås. Och sannolikt är det väl så enkelt som att vi alla har olika sätt att bli effektiva på. En gillar post-its, en gillar Zero Inbox, en betar av alla surdegar före frukostkaffet, en använder Favro.com. 

En princip som jag själv gillar när det gäller mailhantering är "DO, DELETE, DELEGATE". Den innebär att du läser varje mail bara en enda gång (alltså inget fuskscrollande/tjuvkikande i mobilen när du står i liftkön) och sen bestämmer du om mailet ska åtgärdas (DO), vilket du bara gör om det tar högst 2 minuter, eller om det ska raderas (DELETE), eller om det ska delegeras vidare till någon annan person eller till din egen task list (DELEGATE). Den principen funkar ganska bra tycker jag, men bygger på att du avsätter lite tid för din mailhantering och inte bara läser mailen "on the go".

Well, vänner, mailen kallar, hur gärna jag än skulle önska att jag fick blogga lite till. En taktik som jag brukar använda för att undvika/avbryta prokrastrinering är att jobba i sprinter, där jag belönar mig själv mellan sprinterna. Exempel: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du kolla FB/twitter/etc i 10 minuter sen. Eller: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du gå till Dillon Dam Brewery på after ski sen. Ok, det funkar som motivator idag.

Fotnot: Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, 'framåt', och crastinus, 'till morgondagen', av cras, 'i morgon') eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser

Uppsala Innovation Tour - Del 8

Menlo Park Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 5 förmiddag - Facebook, design och farväl

In i det sista var det osäkert om vi skulle få komma in på Facebooks huvudkvarter eller inte. Klockan 7.30 imorse stod det dock klart att vi var välkomna och ett par timmar senare checkade vi in på 1 Hacker Way, Building 10. Till skillnad från Google tar inte FB emot turister, om de inte är särskilt inbjudna, så vi kände oss lite extra utvalda som fick komma in.

FB:s huvudkontor är som en liten stad (uppbyggd med Palo Alto som förebild), med frisörer, restauranger, kemtvätt, bank, gym på plats. Man har nyligen byggt ut och idag huserar över 10 000 anställda här. Platsen upplevs bäst på plats, men här kommer en fotokavalkad som ändå kan ge er en bild.

I receptionen möttes vi av en postervägg med en hel del bra budskap.

Huvudgatan ser ut nästan som vilken mindre stad som helst. Vår guide sa att många liknar campus vid Disneyland. Hon tyckte inte det var en helt träffande jämförelse.

Precis vid ingången fanns en bild över alla husen - det ger kanske en bild av hur stort området är. Idag är campus ännu större än så här.

För snabbare transport mellan husen lånar FB ut cyklar. 

FB-paraplyer fanns som tur var att låna denna ovanligt regniga dag

Thomas vid entrén till huvudgatan.

Denna gula kran är hitflyttad från FB:s första kontor, och är samlingspunkten vid de "hackatons" man har varje kvartal. Det finns bilder på FB-grundaren Mark Zuckenberg när han står på kranen och anför sina anställda.

Pit-stop på souvenirbutiken (spirit wear).

Det finns gott om mat, snacks, dryck, kaffe för de anställda på området. Allt är gratis, även för gäster. Här en bild från food-courten, som hade platsat på vilken bättre galleria som helst.

Det finns mycket konst på både väggar och golv - här en kramring på golvet i en av korridorerna.

Det kändes lite extra bra att hitta en hel vägg som handlade om datacentret i hemlandet, lokaliserat i Luleå!

Ytterligare en cafébild, den här gången från nybyggda Building 20

FB är känt för sina många posters som pryder väggarna, och man har till och med sitt eget tryckeri på campus.

Gruppfoto förstås!!

Efter FB träffade vi Malin på NONOBJECT, en innovativ designbyrå som inte bara bryr sig om produkten, eller bara kunden, utan som har fokus på hela området däremellan. Vilket problem ska vi lösa? Malin tyckte att design ska prägla hela kedjan: från produkt till förpackning till återvinning när det är dags. 

Så var det då dags att vinka farväl till alla uppsalavänner. 

Det blev tomt när de åkte, men jag tröstar mig med att våren börjar vara här på riktigt. Och att vi redan börjat planera en uppföljare till Uppsala Innovation Tour.

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...