Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

Uppsala Innovation Tour - Del 6

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 4 förmiddag - tema etablering i USA

Om du ska lyckas med en USA-satsning räcker det inte bara att du har en fantastisk produkt och omger dig med duktiga människor - du behöver också ha koll på formalian kring etableringen. På förmiddagen idag berättade Shaun Hundle på Business Sweden om deras verksamhet och hur de hjälper svenska företag att lyckas på nya marknader.

Bland annat delade han med sig av sina bästa tips för att pitcha:

- håll dig kort!

- nämn gärna att du är från Sverige, men få det inte att låta som om du är oerfaren för det

- fokusera inte i första hand på din produkt, utan på vilket problem du löser

- om du har några häftiga referenskunder, så nämn dem tidigt och vänta inte till sista bilden

USA marknaden lockar förstås svenska företag. Enligt en studie är den 30 gånger så stor som svenska marknaden. Antalet invånare i USA förväntas dessutom öka rejält närmaste 35 åren, medan de beräknas minska i Europa. Ett vanligt misstag som svenska företag gör är att de behandlar USA som en enda marknad, när det i själva verket är som en grupp av flera mindre marknader, ungefär som EU.

Shaun pekade på kulturella skillnader mellan svenska och amerikanska företag, t.ex. hur svenskar säger att de är "98% säkra" medan amerikaner i exakt samma situation är "110% säkra". 

Efter Shauns föreläsning fick vi träffa två amerikanska advokater, Marek Adamo och Spencer Raff på Paradigm Counsel, som gav tips på vilka juridiska fallgropar som finns och hur man ska göra för att undvika dem. Vi pratade bland annat om:

1. Etablering -  Ska jag t.ex. grunda ett bolag eller bara sätta upp ett office? Beror mycket på dina framtidsplaner och är i viss mån också skattedrivet.

2. Anställa personal - Planera i god tid vilka visum dina anställda ska ha, om de inte redan har arbetstillstånd. Ta inga risker med visum, det kan göra att du blir utestängd från USA i många år! Dina USA-anställda kommer förvänta sig att få optioner. Ta hjälp av jurist med att sätta upp en sub-plan till bolaget, så att det inte blir några oväntade skattekonsekvenser.

3. Skatt - Kolla upp skattesituationen både för dig som utflyttad expat och för ditt företag. Särskilt: Kolla upp om du ska betala sales tax i USA, om du både säljer din produkt och bedriver aktivt försäljningsarbete där.

4. IPR, alltså immateriella rättigheter - IPR är ofta det värdefullaste du har i företaget. Se till att skydda det från början! I USA kan de exakta juridiska skrivningarna spela helt avgörande roll, så ta hjälp av advokat.

5. Kontrakt med kund - hur lagreglerna ser ut beror på om du säljer till kunder eller andra företag. Många är rädda för att ta på sig stort ansvar mot kund i USA, men i relationen företag - företag kan man ofta begränsa ansvaret med bindande verkan.

6. Exit - tänk igen redan från början vad du har för framtidsplaner med företaget. Om du vill sälja eller gå på börsen inom överskådlig tid kan det vara särskilt viktigt att det är ordning och reda i avtalen och dokumenten.

När man lyssnar på den här typen av föreläsning får man gärna känslan av att det är nästan omöjligt att växa ett företag i USA. Gissa vad - det är det inte. Mycket av det som Shaun och Paradigm pratade om är ganska mycket ren formalia. Om man känner till den går den bra att hantera - det är om man bommar frågan som det kan bli dyrt eller svårt. 

Möte med en Lyftchaufför

MENLO PARK Jag tar en Lyft till flygplatsen den här gången. Inte en Uber – det har varit för mycket krångel med deras app på sista tiden, och dessutom har de varit i en hel del politiskt blåsväder, så jag testar konkurrenten.

Min chaufför har svårt att hitta mig först. Jag bor på en återvändsgränd och googlemaps ger henne otydliga instruktioner. Men snart nog sitter jag i hennes Nissan av senaste årsmodell, som luktar gott av levande blommor i kupen, och där hon satt upp en iPhone+ på vardera sida om ratten.

När hon ser vart jag ska åka – det vet hon nämligen inte förrän jag har “checkat in” i bilen – blir hon upprörd. “Oakland – å nej, inte nu igen! Det är en helt värdelös körning. Det är rusningstrafik dit nu, det kommer ta nästan 1,5 timme trots att det bara är 6 mil, och jag kommer inte få någon körning på vägen tillbaka. Jäklar, det här är andra gången idag jag får en sån körning, försöker Lyft sätta dig mig eller vad är det fråga om?"

Jag skruvar på mig lite besvärat och känner mig rätt oönskad där i baksätet. Min chaufför är snabb att poängtera att jag inte ska ta det personligt, att hon självklart ska köra mig till flygplatsen och att det inte är mitt fel att Lyft beter sig illa mot sina chaufförer. Förresten är det lika illa med Uber, som hon också kör för.Hon var tidig med att börja köra för Uber och Lyft och i början kunde hon tjäna 600 dollar på en 8 timmars arbetsdag. Då var det enkelt – Uber och Lyft var unika med sina erbjudanden, och antalet förare som slogs om körningarna var betydligt mindre. Idag, med ökad konkurrens bade på externt och internt, är hon glad om hon tjänar 150 dollar för 10 timmars körning. Jag frågar hur länge hon tänkt köra idag. "Jag vet inte", sager hon, "men det blir många timmar till om jag ska få ihop tillräckligt med pengar." Jag sneglar på burken hon satt bredvid sig på passagerarsätet, fylld med clementiner, och tänker att det väl är dom som ska hålla henne vaken.

Stämningen i bilen är fortfarande lite tryckt. Det är en lång körning mellan Menlo Park och Oakland International och jag brukar passa på att jobba. Men nu frågar jag istället min chaufför vad som förde henne hit, till en blomdoftande Nissan utrustad med dubbla iPhone+, och med många timmars körning och lika många clementiner framför sig.

Hon berättar att hon är från Iran och att hon flyttade till USA redan som 18-åring, för mer än 40 år sedan. Jag säger att jag känner manga Iranier i min hemstad Uppsala och att jag tycker iranska män och kvinnor är ett mycket vackert folk. Och att många iranier jag känner är både ambitiösa och välutbildade. Min chaufför lättar upp en aning. Hon skrattar när hon berättar att hennes pappa ville att hon skulle bli doktor eller ingenjör, men hon var mer intresserad av ekonomi så det fick det bli. Hon berättar att hon kommer från en förmögen familj, men att hennes tillgångar i Iran försvunnit, först en del i samband med revolutionen och sedan, det som var kvar, på grund av hennes många års bortavaro från landet.

Hennes syskon har alla studerat utomlands och sedan återvänt hem. De fattade klokare beslut än hon själv menar hon. Själv gifte hon sig med en amerikan och de fick två barn, som är helamerikaner. Hon blev tidigt lämnad och fick uppfostra barnen som ensamstående mamma. För några år sedan förlorade hon jobbet när hennes bolag lade ner. Hon har inte sparat undan tillräckligt för att kunna gå i pension. Förra året besökte hon Iran, och tänkte att hon kanske kunde pensionera sig där, återuppta kontakten med familjen och kanske återfå något av egendomen hon förlorat. Men hon kände sig inte hemma. Hon hade glömt språket, säger hon, och hon kände sig inte längre bekväm i sederna och kulturen. “Jag tillhör inget land idag”, säger hon. Vi för ett samtal om det – efter att ha levt i två tvärldar själv ett par år jag kan förstå hur hon menar, även om våra situationer är helt olika.

Hon byter samtalsämne. “Vet du, Maria, mitt problem är att jag bryr mig för mycket om andra människor. Jag har så mycket energi, och folk dras till mig som en magnet, men sen när vi skiljs åt tar de all energi med sig och jag har ingen energi kvar.” “Har du försökt att inte lösa deras problem åt dem, utan bara finnas där, lyssna, stötta, men inte ta på dig deras problem som dina egna?” “Å Maria, jag har gått i terapi i flera år för det här. Det hjälper inte. Jag är obotlig”. “Har du prövat meditation för att hämta kraft?” frågar jag. (Själv är jag nämligen nyfrälst på meditation efter en prova-på-klass jag gick i helgen som var). Hon svarar “Nej, inte meditation, det behövs inte. Du vet, i min religion ber man 7 gånger om dagen och det är den enda meditation jag behöver. Det är min tid för mig själv”. Fast hon erkänner att hon inte hinner med att be så ofta nu med sitt nuvarande jobb, och förresten är hon inte ens särskilt religiös tillstår hon. “Är du?”. Jag berättar att jag kommer från en prästfamilj och att jag är uppväxt med en tro på de kristnas Gud. Men att jag också har en buddafigur på handfatet hemma. Och att jag har muslimska vänner. Och att jag inte för ett ögonblick tror att min Gud är bättre än hennes eller någon annans.

Vi kör in på terminalområdet och sitter tysta tillsammans de sista minuterna. “Du kommer få betala dyrt för den här resan”; sager min chaufför, “det är dyrare i rusningstrafik”. “Det gör inget”, sager jag, “jag hade ju turen att få åka med dig”.

Dessa möten alltså. Som ger mig ökad insikt om hur olika vi är, och ändå så lika. Jag önskar att jag stängde igen laptopen oftare för att ta mig tiden att prata med främlingar.  

 

En spökkram från andra sidan Atlanten

Menlo Park Nästan alltid går det bra att bo 10,5 timmars flyg och 9 timmars tidsskillnad bort från Uppsala. Skype, Facebook, Instagram gör att det känns nära ändå. Och mina många resor tillbaka förstås. Men en sån här dag, då känns Sverige alldeles för långt bort. 

Jag har precis stigit ur sängen och sitter i morgonens första telefonmöte. Klockan är inte ens 6. Då kommer en första pushnotis på mobilen att en lastbil kört in i Åhlenshuset i centrala Stockholm. Kanske slutade bromsarna fungera? hoppas jag och min kollega, fastän vi båda två anar att det inte är förklaringen. 

Det tar inte många minuter förrän FB-bilderna på fredags-AW:n och påsklovsjublet byts ut mot uppdateringar om var folk befinner sig, efterlysningar efter bilar som går från Stockholm till Uppsala och skildringar direkt från där det händer. 

Plötsligt känns 10,5 timmars flyg väldigt långt bort. Plötsligt känner jag mig extra mycket svensk.

Och vet ni, jag fick samma overkliga känsla som man får när man precis fött ett barn eller besökt en nära vän på hospis - HUR KAN LIVET BARA FORTGÅ SOM OM INGENTING HÄNT? För här, i Menlo Park, steg solen upp som alla andra morgnar och förortsmammorna körde sina barn till skolan precis som de gjorde igår. Här har man rapporterat från Stockholm i medierna, men den stora nyheten är ändå händelserna i Syrien. Sverige är trots allt ett väldigt litet land som ligger väldigt långt bort. 

Kanske var det bara en tidsfråga innan terrorn skulle drabba Stockholm och Sverige. Jag minns morden på Olof Palme och Anna Lind, men också den "misslyckade" självmordssprängningen i Stockhlom 2010. Och så tänker jag på Trumps uttalanden i februari i år - kan sånt där bli självuppfyllande?

Vi är fler än 7 miljarder människor som bor på denna jord. Varje människa lever just hennes liv. Varje människa har sina glädjeämnen, sin sorg, sina människor omkring sig som betyder mycket för just henne. Själv lever jag just nu i parallella världar - den känslan har jag skrivit om förut, och det är en ynnest i 9 fall av 10. Men just idag var det jobbigt att vara så långt borta från min uppsalavärld.

Jag skickar spökkramar - ni vet såna som varken känns eller syns, men som är precis lika riktiga som vanliga kramar - till alla mina nära och kära på andra sidan Atlanten, och tänker också särskilt mycket på vansinnesfärdens offer och deras anhöriga. Och så tänker jag att vi ska vara lite extra rädda om varandra den här påsken.

Det är tur att vi har varandra, så att vi aldrig blir bara en människa, vilken som helst, bland 7 miljarder andra. 

 

Innovation - bara tur eller hårt arbete?

Menlo Park Förra veckan var en delegation från Uppsala universitet på besök i San Francisco/Bay Area. En kväll bjöd man in till en paneldiskussion på temat “Innovation- the Love Child of Serendipity and Structure?” Jag satt med i panelen och fick anledning att fundera på detta. Så vad gäller egentligen - är innovation resultatet av serendipity eller struktur, eller kanske av både och?

“Serendipity” är svårt att översätta, men betyder ungefär “lycklig slump”. Och om man googlar “serendipity + innovation” hittar man många exempel på uppfinningar som blivit till av en ren slump. Jo, lite tur ska man nog ha. Men, som Thomas Jeffersson sa: "I am a great believer in luck, and I find the harder I work, the more I have of it." För det gäller ju att du försatt dig i en situation, där slumpen får utrymme att spela sin roll. Och det gäller också att du kan tillräckligt mycket – och har ett tillräckligt öppet sinnelag – för att inse att du uppfunnit något nytt som har ett värde.

Så vilken betydelse har då strukturen för innovation? Jag tänker främst på två saker: Du behöver strukturera dina arbetsmetoder så att de ger goda förutsättningar för innovation. Du behöver också arbeta strukturerat med att skapa en företagskultur, där innovation främjas.

När jag började på Hansoft för två år sedan lärde jag mig för första gången vad det var att jobba “agilt”. Ett agilt arbetssätt innebär att du jobbar i kundfokuserade, självständiga team som med täta mellanrum (men bara lagom täta) utvärderar sitt arbete, och vid behov justerar och gör bättre. Tack vare dessa täta avstämningar, och att man arbetar självständigt, kan teamet hela tiden anpassa sig efter en föränderlig omvärld. Agila arbetsmetoder föddes inom mjukvaruutveckling, där de passar väldigt bra eftersom projekten ofta är både komplexa och svårförutsebara. Men med tiden har även andra branscher anammat arbetssättet. Den som är intresserad av agila metoder kan läsa mer här: http://agilemanifesto.org/iso/sv/manifesto.html

Jag måste erkänna att jag tyckte konceptet “agilt” lät lite flummigt i början. Och jag blir alltid försiktigt skeptisk när personer som anammat ett koncept får något liksom religiöst i blicken när de pratar om det. Men ju mer jag lärde mig om agila arbetssätt, desto mer logiskt tyckte jag det var. Egentligen tror jag att många av oss ganska intuitivt jobbar på just det sättet – även om vi inte sätter etiketten “agilt” på det. För när jobbade du senast i ett projekt där du kunde förutspå exakt vad som skulle hända längs vägen, vilka hinder ni skulle behöva övervinna, vilka yttre förutsättningar som skulle ändras?

Poängen med att jobba agilt är att du så snabbt och effektivt som möjligt ska skapa kundnytta och därmed affärsnytta för dig själv. Fastna inte i att planera årsplaner i detalj, utan ut och testa vad som funkar! Poängen är också att det agila arbetssättet gör dig snabbrörlig, vilket behövs när vi har en omvärld som snurrar allt snabbare. En personlig reflektion är att omvärldsfrågor (politiskt läge, immigration, digitaliseringstrender) tar alltmer tid på de styrelsemöten jag deltar vid. Och eftersom vi inte styr själva över omvärldsfrågorna - det är ju yttre faktorer - blir behovet av att snabbt kunna anpassa sig allt större. Kommer robotar ta över juristers jobb om en månad eller om 20 år? Vet inte, men det är bäst att jag agerar snabbt när det väl händer.

Vilket leder oss över till det där med företagskulturen. Om du ska kunna hänga med i omvärldens (ibland nyckfulla) svängningar tror jag det är nödvändigt att du bygger en kultur, där de anställda belönas när de tänker nytt och där misslyckanden eller felsatsningar inte per automatik ses som nåt negativt, utan istället ses som tecken på att man vågar försöka och tänka nytt. Sen kan det förstås finnas en poäng med att göra lagom riskfyllda satsningar – där man försöker se till att fallhöjden är överkomlig osv.

Vad kom panelen fram till då - är innovation ett resultat av serendipity eller struktur, eller är det en blandning (ett kärleksbarn) av både och? Jag vet faktiskt inte vad vi kom fram till. Vilket är oerhört frustrerande för en sån som jag, som gillar att få svar på saker. Men, det blev väl som det ofta blir när man ställer en fråga till en jurist, att man fick svaret "Det beror på". Så jag får förbereda mig på båda - tur att jag har ett agilt sinnelag.

The Birds and the Bees

Menlo Park Jo, jag har undvikit det här ämnet ganska länge. Men nu är tiden kommen, känner jag, att prata blommor och bin. Och hur amerikaners inställning till sex&samlevnad, kropp&knopp, snopp&snippa verkar skilja sig åt från oss svenskars.

Redan kort efter att vi flyttat hit såg jag ju tecken på det. 9-åriga tjejer på besök här hemma, som fnissade generat åt våra nakna kroppar på väggarna (vi har tre stycken tavlor med nakna motiv: en totalt oskyldig grekisk väggmålning på gästtoaletten, en totalt oskyldig Diego Rivera i matsalen och en totalt oskyldig kroki, målad av en god vän från Uppsala, i sovrummet). Blickar som vändes bort när vi ogenerat gjorde bikinitricket på stranden. Lillasyster på besök förra sommaren, som förlorade sitt barnvaktsjobb efter att ha sjungit SVT:s Snippen och Snoppan sången en gång för mycket för grannens 11-åring (och detta trots att det var på 11-åringens upprepade begäran). Lappen från skolan som bad om ett skriftligt godkännande från oss föräldrar för att sonen, 12 år, skulle få delta i sexualundervisningen på skolan, och som för säkerhets skull listade kurslitteraturen så att vi skulle kunna gå igenom den i förväg.

Kort sagt: amerikaner är överlag mer pryda än vi svenskar. Jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det är så. 

Desto mer nyfiken var jag därför på torsdagens kurs på Stanford Children's Hospital, där min 11-åriga dotter och jag skulle gå på en klass för mammor och deras döttrar i åldrarna 10-12 år. Kursen heter "Heart to Heart" och handlar om puberteten - och vad den gör både kroppsligt och själsligt. 

Trots mina förutfattade meningar om hur kursen skulle vara, får jag så här i efterhand säga att den faktiskt var riktigt bra. Visst, det var en hel del nervösa fnitter från bänkraderna - sannolikt fler än om vi varit en helsvensk grupp - men på det hela taget var det väldigt avspänt och avslappnat. Jag gillade också föreläsarens approach att "allt var normalt" - och att det är du själv som bestämmer om du vill ha BH, raka benen osv. Så stod det ju redan i Kamratposten som jag läste som barn, men här tog man ännu mer hänsyn till att människors beslut kan skilja sig åt beroende på att man är från olika länder och tillhör olika religioner. Sådan hänsyn tog man inte på samma sätt i sexualundervisningen i Sverige på tidigt 80-tal, i alla fall inte som jag kan minnas. Sen måste jag ju bara säga det: Vilka fantastiska föreläsare de är i det här landet! Denna kvinnas glasklara föreläsning, med inövade (fast ändå naturliga) skämt, pedagogiska bilder och hennes fantastiska sätt att skapa en relation till oss åhörare - det var alltihop ljusår bättre än min egen biologilärares hummande lektion i 8:an, som utgjorde vår hela sexualvisning i grundskolan, där han använde en pekpinne och en plansch för att snabbt riva av de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor. 

Och bara för att jag en gång i livet ska ha fått skriva en äkta kropp&knopp-spalt, ska jag nu dela med mig av "The Hit Parade of Puberty for Girls" som jag själv fick lära mig i torsdags (I know, man måste älska jänkarnas positiva inställning till nästan ALLT!)

1. Growth spurt

2. Weight gain

3. Amazing Breasts

4. Pimples and body odor

5. Hair in "your privates"/"down south"/"hootchie coochie", eller vad du nu vill kalla det

6. Menstruation

(Fast, on a sidenote, undrar jag om inte allt utom 1 gäller även för kvinnor som lämnat puberteten?)

Signerat #pinsamsvenskmamma #varförkanduintebaravarasomdeandra?

Work from home

Menlo Park Har ni sett klippet som gick viralt i helgen, där pappan och Syd Korea-experten Robert E Kelly blir intervjuad av BBC World News, när plötsligt hans barn dansar in i bild? Det finns många klipp som går viralt, men det är något med just den här videosnutten som gör att den talar särskilt starkt till mig. För er som inte redan sett klippet, här nedan kommer en kort resumé:

I början av klippet är allt frid och fröjd. Professor Kelly intervjuas av BBC från sitt hemmakontor i Sydkorea. Kontoret svämmar över av böcker som liksom understryker hur mycket av en expert han verkligen är. 

Kelly sitter hemma hos sig, som sagt, och vad jag förstår är han ganska ofta intervjuad av BBC. Ändå har han klätt upp sig intervjun till ära i kostym och slips. Det här med att bli intervjuad av BBC World News ÄR helt enkelt en ganska stor grej, även om man gjort det förut.

Och så, medan Kelly i godan ro berättar om det politiska läget i Sydkorea, händer det som inte får hända. Dottern, sisådär en 5 år gammal, dansar in i rummet. Hon är iklädd en illgul tröja, som gör att BBC:s nyhetsankare (och alla vi andra) omedelbart ser henne. Pappan sitter dock med ryggen mot flickan och ser henne inte förrän nyhetsankaret gör honom uppmärksam på att han inte längre är ensam i rummet. 

Kelly agerar blixtsnabbt och instinktivt och trycker bestämt undan dottern med vänsterhanden. Detta abrupta bortskuffande har fått många att rasa på sociala medier – varför lyfter han inte bara upp henne i knät istället? Ganska givet tycker jag. Han är i direktsändning. Med BBC. Han har klätt upp sig i kostym och placerat ut tjocka böcker I sitt hemmakontor. Han vill uppfattas som expert, inte som en hemmapappa. Och kom igen, ge honom lite slack – dottern verkar inte ta skada direkt, tvärtom fortsätter hon se ganska nöjd ut.

Men ett barn är inte nog. Det kommer mera. Genom arbetsrumsdörren, som numera står på glänt, virvlar lillebror, ett år gammal, in i en gåstol. Och kort därefter, i panik, rusar mamman in. Mamman till de två barnen, tillika hustrun till den expert i slips vars hela trovärdighet och auktoritet precis står på spel i direktsändning. Hon famlar efter barnen, försöker dra båda två ut ur rummet så snabbt och samtidigt diskret som möjligt. Och sen, när barnen är ute, SLÄNGER hon sig efter dörrhandtaget och drar snabbt igen dörren.

Klippet är bara 43 sekunder långt, och ändå innehåller det så mycket. Som jag skrev inledningsvis, finns det så mycket som talar till mig.

  1. Hemmakontoret. Älskade, hatade hemmakontor. Jag älskar att du låter mig jobba i mysbrallor när jag vill. Jag älskar att du besparar mig flera timmars pendlingsväg i veckan. Jag älskar att du ger mig en ärlig chans att kombinera ett heltidsjobb med ett rikt liv på hemmaplan. Men jag hatar att jag aldrig kan stänga dörren helt mellan jobb och hemma. Jag slår vad om Kelly önskar att han hade låst dörren i direktsändningen förra veckan.
  2. Skypesamtalen. Oavsett du ringer in i ett Skypesamtal klockan 3 på natten, klockan 12 mitt på dagen eller klockan 22 på kvällen, så måste du tänka dig in i vilken situation de andra mötesdeltagarna befinner sig i. Om det är fredag morgon för dig men fredag eftermiddag för dem får du vara beredd på att någon eller ett par av dem mentalt redan checkat ut från jobbet inför helgen. Om du ska förhandla med jurister bör du nog sätta på dig en kavaj både för att komma i rätt sinnesstämning, men ockås för att de ska få ett korrekt intryck av dig och extra mycket sitter i ditt utseende när du inte träffas IRL utan bara över bild.
  3. Att kombinera karriär med föräldraskap. Älskade Kelly. Älskade Kellys hustru. Jag ser det precis framför mig: ”Honey, jag har en intervju med BBC klockan 18 – är det ok att du tar undan efter middagen och kollar till barnen? Jag tror det går fort, jag kan bada barnen efteråt och sen ta hand om nattningen, så du hinner avsluta den där rapporten du behövde ha klar till jobbet imorgon.” Varpå Kellys fru svarar ”Självklart, älskling, lycka till nu”, sätter minstingen i gåstolen och ger stortjejen en penna att leka med, och sen hänger sig åt disken så hon ska hinna sätta sig med rapporten så snart som maken har avrundat BBC-intervjun. (föga anar hon då vad som komma ska) Jag menar – hon försöker verkligen. Herregud, vi alla försöker. Jonglera jobb som vi älskar med ett närvarande föräldraskap. Så många telefonmöten jag har haft, där jag samtidigt som jag deltagit i mötet (oftast på mute förstås) har utfordrat barn och hundar, packat skolväskor, kört barn till aktiviteter och tandläkarbesök. Inte idealt kanske, men ibland nädvändigt.

Ibland önskar jag att jag hade ett riktigt kontor att gå till. Jag kan till och med önska att jag hade flextid ibland: Var på jobbet 8 timmar, sen är du KLAR, no questions asked. Men den absolut största delen av tiden älskar jag att ha ett jobb som tillåter arbetsliv och privatliv att gå ihop, och där mitt jobb-jag och mitt privat-jag är väldigt alignade. Det är nog det jag älskar med klippet med Kelly – en riktigt duktig och välansedd expert, men som också är väldigt mycket pappa. Och så den heroiska, panikslagna hustrun, som misslyckas med att passa barnen medan pappa intervjuas i direktsändning, men som verkligen gör ALLT för att ställa sitt misstag till rätta.  

Och har ni faktiskt inte redan har sett klippet rekommenderar jag verkligen att ni gör det: https://www.youtube.com/watch?v=Mh4f9AYRCZY

 

 

 

 

 

Zero Inbox

Silverthorne, Colorado Hela detta blogginlägg är egentligen en enda stor prokrastrinering. Efter en veckas jobb i Sverige, en veckas Innovation Tour med svenska entreprenörer på besök i Silicon Valley och en veckas skidåkning i Colorado har min inkorg helt svämmat över, och borde verkligen tas om hand. Liksom en "My Boo" eller "tamagotchi" som inte fått kärlek på flera veckor väntar nu inkorgen på att jag ska ge den den mat, medicin, lektid och pälsvård den behöver för att återfå sin forna glans - annars hotar den långsamt att tyna bort (fast - se där en härlig tanke!).

Jag och maken bestämde oss för att ta ett par timmar framför datorn idag när vi kommit hem från skidbacken, innan vi ska ut och äta middag. Efter bara 45 minuter konstaterar maken glatt, från andra sidan soffbordet, "Zero Inbox!". Jag sneglar mot min. Där väntar fortfarande 159 olästa mail på min kärlek. Tittar jag i Slack finns säkert ytterligare 20 meddelanden att besvara. Lägg sedan till obesvarade sms och messenger och min privata inkorg så förstår ni att jag har en bit kvar till Zero Inbox.

Men är Zero Inbox, d.v.s. att ha noll mail i inkorgen, ens något eftersträvansvärt? Själv har jag aldrig lyckats leva upp till Zero Inbox, i alla fall inte under någon längre tid. Jag vet att jag diskuterade detta at length med min man en gång, och att jag då försökte övertyga honom att Zero Inbox var hopplöst förlegat, såååå 2009, därför idag behövs det inte längre en tom inkorg, därför med moderna sökmotorer hittar man mailen man behöver ändå. Fast då läste vi på, och tyvärr verkade det som om de allra flesta som hade en åsikt i frågan var överens om att Zero Inbox faktiskt förhöjer effektiviteten. Med hjälp av Zero Inbox rensar man undan sånt som "stör sikten" och man kan prioritera sina uppgifter utifrån hur viktiga de är och inte beroende på i vilken ordning mailen råkade hamna i inkorgen. Jag hade fel, helt enkelt, Zero Inbox var INTE förlegat.

En tid efter att vi hade den där diskussionen, min man och jag, började jag jobba på ett företag, som utvecklar och säljer just ett verktyg för förhöjd effektivitet, och som låter dig vidarebefordra dina mail rakt in i ett slags "task list" där du kan bryta upp mailen i deluppgifter, prioritera vilka uppgifter som är viktigast, delegera det som ska delegeras, osv osv. Och ändå. Ändå fortsätter min inkorg svämma över från tid till annan. Skomakarens barn och allt det där.

Min bloggkollega Thomas Sonesson föreläste en gång om entreprenörskap för nyblivna Bona Postulata-vinnare (Bona Postulata är ett tillväxtpris för uppländska företag). Då pratade han bland annat om mailhantering. Han sa att det finns ju inget egenvärde i att jobba med mailhantering eller annan administration - som entreprenör måste du hela tiden prioritera din tid stenhårt, och ibland är det helt enkelt viktigare att sälja än att sortera inkorgen och då får inkorgen vänta lite. Han har ju rätt förstås. Och sannolikt är det väl så enkelt som att vi alla har olika sätt att bli effektiva på. En gillar post-its, en gillar Zero Inbox, en betar av alla surdegar före frukostkaffet, en använder Favro.com. 

En princip som jag själv gillar när det gäller mailhantering är "DO, DELETE, DELEGATE". Den innebär att du läser varje mail bara en enda gång (alltså inget fuskscrollande/tjuvkikande i mobilen när du står i liftkön) och sen bestämmer du om mailet ska åtgärdas (DO), vilket du bara gör om det tar högst 2 minuter, eller om det ska raderas (DELETE), eller om det ska delegeras vidare till någon annan person eller till din egen task list (DELEGATE). Den principen funkar ganska bra tycker jag, men bygger på att du avsätter lite tid för din mailhantering och inte bara läser mailen "on the go".

Well, vänner, mailen kallar, hur gärna jag än skulle önska att jag fick blogga lite till. En taktik som jag brukar använda för att undvika/avbryta prokrastrinering är att jobba i sprinter, där jag belönar mig själv mellan sprinterna. Exempel: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du kolla FB/twitter/etc i 10 minuter sen. Eller: Om du rensar mailen i 50 minuter nu, så får du gå till Dillon Dam Brewery på after ski sen. Ok, det funkar som motivator idag.

Fotnot: Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, 'framåt', och crastinus, 'till morgondagen', av cras, 'i morgon') eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser

Uppsala Innovation Tour - Del 8

Menlo Park Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 5 förmiddag - Facebook, design och farväl

In i det sista var det osäkert om vi skulle få komma in på Facebooks huvudkvarter eller inte. Klockan 7.30 imorse stod det dock klart att vi var välkomna och ett par timmar senare checkade vi in på 1 Hacker Way, Building 10. Till skillnad från Google tar inte FB emot turister, om de inte är särskilt inbjudna, så vi kände oss lite extra utvalda som fick komma in.

FB:s huvudkontor är som en liten stad (uppbyggd med Palo Alto som förebild), med frisörer, restauranger, kemtvätt, bank, gym på plats. Man har nyligen byggt ut och idag huserar över 10 000 anställda här. Platsen upplevs bäst på plats, men här kommer en fotokavalkad som ändå kan ge er en bild.

I receptionen möttes vi av en postervägg med en hel del bra budskap.

Huvudgatan ser ut nästan som vilken mindre stad som helst. Vår guide sa att många liknar campus vid Disneyland. Hon tyckte inte det var en helt träffande jämförelse.

Precis vid ingången fanns en bild över alla husen - det ger kanske en bild av hur stort området är. Idag är campus ännu större än så här.

För snabbare transport mellan husen lånar FB ut cyklar. 

FB-paraplyer fanns som tur var att låna denna ovanligt regniga dag

Thomas vid entrén till huvudgatan.

Denna gula kran är hitflyttad från FB:s första kontor, och är samlingspunkten vid de "hackatons" man har varje kvartal. Det finns bilder på FB-grundaren Mark Zuckenberg när han står på kranen och anför sina anställda.

Pit-stop på souvenirbutiken (spirit wear).

Det finns gott om mat, snacks, dryck, kaffe för de anställda på området. Allt är gratis, även för gäster. Här en bild från food-courten, som hade platsat på vilken bättre galleria som helst.

Det finns mycket konst på både väggar och golv - här en kramring på golvet i en av korridorerna.

Det kändes lite extra bra att hitta en hel vägg som handlade om datacentret i hemlandet, lokaliserat i Luleå!

Ytterligare en cafébild, den här gången från nybyggda Building 20

FB är känt för sina många posters som pryder väggarna, och man har till och med sitt eget tryckeri på campus.

Gruppfoto förstås!!

Efter FB träffade vi Malin på NONOBJECT, en innovativ designbyrå som inte bara bryr sig om produkten, eller bara kunden, utan som har fokus på hela området däremellan. Vilket problem ska vi lösa? Malin tyckte att design ska prägla hela kedjan: från produkt till förpackning till återvinning när det är dags. 

Så var det då dags att vinka farväl till alla uppsalavänner. 

Det blev tomt när de åkte, men jag tröstar mig med att våren börjar vara här på riktigt. Och att vi redan börjat planera en uppföljare till Uppsala Innovation Tour.

Uppsala Innovation Tour - Del 4

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

Dag 3 förmiddag - tema marknadsföring och Stanford

Jetlagen slår alltid hårdast andra natten vilket några av våra uppsalaresenärer fick uppleva natten mot onsdagen. Som tur var inleddes dagen med en rivstart som höll alla alerta och vakna. Det var energiknippet Mathias Thulin från GetAccept som berättade om "Sales and Marketing the Silicon Valley way".

GetAccept erbjuder en molntjänst, som ger kunderna kontroll på säljprocessen från första kontakt till signering. Det är ett av få svenska bolag som blivit accepterat till acceleratorn YCombinator, med mentorer som grundare från Yahoo och Google - tufft men oerhört lärorikt enligt Mathias och med en success rate för bolagen på 99%. Mathias berättade att de i bolagets tidigaste skede jobbat två pass per dygn - ett 9 till 17 och ett 21 till 4 - perfekt, tyckte de, att de hade kunder i flera tidszoner att jobba mot! Ni kan följa Mathias på hans och hans företags resa på vloggen Inside Silicon Valley, https://www.youtube.com/watch?v=wedpD4TECVE&feature=youtu.be.

Mathias delade med sig av flera bra tips kring marknadsföring och försäljning. Några som jag särskilt tog med mig var: 

  1. Krångla inte till det. Du ska kunna pitcha ditt företag på 30 sekunder, och den pitchen ska alla på företaget kunna. Hinner du inte på 30 sekunder? Då får du tänka om. Fundera på: Vad gör er unika? 
  2. Våga släppa din produkt så snart den är tillräckligt bra - en Minimum Viable Product. "Just do it". Inhämta feedback från kunderna tidigt och se till att mäta, mäta, mäta kunders beteenden. På så vis skapar du en helt annan relation till kunden, än om du bara trycker ut en "färdig" produkt på marknaden. Mathias ser en trend generellt: Man tar bort funktioner ("kill your darlings") - kanske på bekostnad av en enstaka kund, men till fördel för den stora marknaden. 
  3. Hitta era ambassadörer och beslutsfattare. Hur kan ni använda era trognaste kunder som reklampelare på hemsidan?
  4. Många talar idag om att de vill åstadkomma "automatiserad onboarding" av sina kunder. Men börja med manuell onboarding, för att lära känna dina kunder ordenligt.
  5. Ska awareness, kunskap om din produkt, genom att jobba med partners med starka varumärken och med referal programs. En idé kan vara att skapa en "lead generation product", alltså en gratistjänst som lockar många i din kundgrupp, och som ger dig en anledning att connecta och börja prata med kunderna.
  6. Se till att alla i organisationen förstår vad ni gör. Mathias berättade att alla utvecklare på GetAccept jobbar en dag i månaden med sälj - just för att förstå kunderna.

 

Vår värd för detta föredrag vad Beringer Finans. Deras country manager Timo Lehes berättade om en viktig lärdom han gjort efter alla hans år inom start-up och VC-världen: Det är svårt att först bygga "klart" ett bolag i Sverige och sedan komma till Silicon Valley för att ta in kapital och fortsätta växa. Timos råd var istället: Om du är nyfiken på Silicon Valley, så kom hit, ta intryck, prata med folk, åk hem och samla "krigskassa" och kom sedan tillbaka hit för att växa bolaget här och sedan ta in mer kapital.

Från Beringer Finans tog vi en rask promenad via landmärket HP garage till Stanford University, där vi blev rundvisade på området av en av universitetets studenter. Hon berättade engagerat och entusiatiskt om hur livet var som student på detta universitet, som är rankat nummer två i världen. En sak hon kom tillbaka till flera gånger var förmånen att redan som undergraduate få jobba så nära några av världens bästa forskare och professorer. 

Efter lunch träffade vi en av dessa världsledande professorer (säger jag helt objektivt), nämligen Erik Ingelsson, tidigare professor i Uppsala och numera professor i medicin vid Stanford. Han berättade om sin forskning om hjärt och kärlsjukdomar och bl.a. geners betydelse för att förutse men också behandla sjukdomar. Väldigt intressant - även om vi blev lite besvikna när vi förstod att det fortfarande är för tidigt för att med hjälp av DNA kunna säga exakt hur någon ska t.ex. äta eller motionera.

Erik jämförde Stanford och Uppsala som forskningsmiljö och talade också om hur han upplever att samverkan mellan akademi och näringsliv är mycket mer intensiv i Silicon Valley än i Sverige (även om han ser en positiv utveckling i Sverige). Sedan Erik blev professor vid Stanford i maj 2016 har han fått förfrågningar från många företag att engagera sig som konsult eller i advisory boards - sådana förfrågningar fick han inte i Uppsala i samma utsträckning. Det finns mycket att vinna på ökad samverkan: Forskarna får en tydligare bild av vad forskningen kan användas till, och vilka "pains" som finns på marknaden och i samhället. Företagen får tillgång till spjutspetskompetens och breddat nätverk, men kan också använda tunga namn i advisory board i sin marknadsföring. En forskare kan också ofta genom sin metod och sitt arbetssätt tillföra mycket i företagen.

Stanford lade i själva verket grunden för framväxten av Silicon Valley. Där har vi väl själva beviset på att akademi + näringsliv = SANT. Än en gång visar Silicon Valley hur vi tjänar på att blanda ihop, inte skilja åt.

Uppsala Innovation Tour - Del 3

 

Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

DAG 2 eftermiddag - möte med framtiden och nordiska rock-stars

Efter en lika klassisk som amerikansk lunch på dinern Palo Alto Creamary gick vi tvärs över Emerson Street till Institute for the Future. Sean Penn, Business Development Director på institutet, berättade om deras verksamhet men också om en del framtidsspaningar.

Själv hade jag förväntat mig mycket tech fokus på en framtidsspaning av det här slaget. Men Sean började med att slå fast att människor kommer vara mer viktiga än tech, även i framtiden, och att all innovation på ett eller annat sätt faktiskt syftar till att underlätta för människor att leva, arbeta, ha fritid, lära sig nya saker... Tekniken eller innovationen i sig har inget egenvärde. 

Institute for the Future är ett icke vinstdrivande forskningscenter, som med hjälp av forskning och data förutspår vad som kommer hända om så länge som 10 år. Ett företag behöver framtidsplanera och ibland tänka väldigt fritt kring hur det ska agera om något drastiskt händer i framtiden, t.ex. största konkurrenten börjar erbjuda "er" tjänst gratis. Genom att framtidsplanera kan ett bolag se till att vara i ett läge där man snabbt kan anpassa sig om något händer. Det företag som bara planerar för framtiden som om allt kommer fortsätta vara precis som idag, står dåligt rustat om något plötsligt förändras i omvärlden eller i företaget.

Sean berättade om ett antal key shifts vi sett på sistone, och som fortfarande pågår, t.ex. att vi går från  ägande till tillgänglighet (du tar Uber istället för att köpa en egen bil), från kol till elektricitet, från manuell till självständig. Detta kommer påverka inte minst bilindustrin, och Sean trodde att Tesla kommer bli en stor vinnare i framtiden. Helt klart bör vi som företagare fundera på vilka key shifts vi står inför i vår egen bransch.

Sedan pratade Sean om vilka tekniska innovationer vi kan förvänta oss i framtiden. T.ex. är det sannolikt att jag på sikt kommer kunna säga till någon i rummet att "det vore gott med lunch nu, ska vi gå till restaurangen mittemot den vi var på igår?" och ett intelligent verktyg bokar automatiskt in mig på restaurangen. Men man ska komma ihåg att ofta är själva teknologin den "lätta" delen - sen måste man ta hänsyn till hur människor kommer reagera på innovationen. Det kan också bli etiska dilemman: Om en självkörande bil måste köra på någon av två personer, ska han då väja eller inte beroende på om de två personerna är av olika ålder, bryter mot en trafikregel själva osv? Ta gärna MIT:s test kring just detta, http://moralmachine.mit.edu

Sean på IFTF 

Dagen avrundades med mingel på Nordic Innovation House, dit också flera nordiska start-ups kommit.

Vid träffen presenterade Nordic Innovation House, Vinnova och Swedish-American Chamber of Commerce SF/Bay Area sin respektive verksamheter. Alla försöker de hjälpa nordiska start-ups till en soft landing i Silicon Valley. 

Efter det höll jag en fire side chat med Jens Nylander, som är en svensk serieentreprenör som flyttat till Palo Alto för att växa sitt bolag Auomile, ett verktyg för att hantera tjänstebilar. Jens och jag pratade länge om hur man växer snabbt med bibehållen kultur. Vi pratade också om hur viktigt det är att CEO ger anställda utrymme, när bolaget skalar upp på allvar, och släpper på ev. kontrollbehov.

Temat för Jens firechat var "How to grow a successful business in the US". På just den specifika frågan svarade Jens: 

1) Var inte rädd att prata med andra om vilken målsättning du har med bolaget. Var stolt över den målbilden och se till att kommunicera den.

2) Ta inte in för lite pengar när du väl gör en runda. 

3) Prata igenom med din familj om hur mycket tid du kommer behöva lägga ner på företaget. Se till att ni har samma förväntansbild.

Vi hade verkligen en fullmatad dag idag, och jag tror att alla fick med sig åtminstone några nya idéer att ta hem till Sverige. Imorgon står marknadsföring, Stanford och Ericsson Experience center på schemat.

Jens och Automiles produkt

 

 

Uppsala Innovation Tour - Dag 1

Menlo Park Den 13 till 17 februari 2017 kommer tio uppsalaföretagare att besöka Silicon Valley för att lära sig och inspireras av företagen där. Resan, som kallas Uppsala Innovation Tour, ordnas på initiativ av uppsalaborna Maria Ingelsson, Magnus Axelid och Maria Mattsson Mähl. Uppgångs bloggare Thomas Sonesson och Maria Ingelsson kommer att rapportera dagligen från Silicon Valley.

DAG 1 - äntligen framme och några praktiska tips

Idag var äntligen dagen då några av Uppsalas mest nyfikna och innovativa företagare landade i San Francisco för 4,5 dagars inspiration och relationsbyggande! Efter en lång resa var det ett gäng trötta men glada deltagare som samlades i hotellrestaurangen på Sheraton i Palo Alto för en bit mat och samtal. 

Resan kom till på initiativ av mig, Magnus Axelid (Relation) och Maria Mattsson Mähl (AlphaCE). När jag nu ändå bor i Silicon Valley kändes det självklart att passa på att ordna en studieresa hit för uppsalafolk. Silicon Valley, som är så mytomspunnet, kan ju lära oss nordbor massvis om företagande, inte minst hur man tar en snillrik innovation ut på marknaden (något som vi svenskar verkar ha svårt för ibland - vi uppfinner gärna en produkt eller tjänst, men när det är dags att marknadsföra och sälja produkten, säljer vi den ofta utomlands istället och börjar själva jobba på nästa uppfinning). Nu menar jag inte att vi i Uppsala varken kan eller ska försöka kopiera Silicon Valley rakt av - vi ska förstås bygga på våra egna styrkor och vara stolta över det som skiljer oss åt från andra regioner - men jag tror vi kan inspireras av mycket och kanske få ett eller annat tips att ta med oss hem.

Programmet för Uppsala Innovation Tour har satts samman av Yvonne Eriksson på Widely, som i flera år arbetat med att ordna innovationsresor för såväl ledningsgrupper som kungligheter från Sverige med omnejd. Hon hälsade oss välkomna denna kväll och gav lite tips inför veckan:

- Dare to ask! Sitt ytterst på stolen, var aktiva. 

- Be om visitkort från alla du träffar och connecta via LinkedIn. 

- Ställ dig framför spegeln ikväll och förbered din pitch. Du ska ha både en 30 sekundersversion och en lite längre pitch på lager - var beredd på att även rena främlingar kan fråga dig om ditt företag.

- Här gäller "go big or go home" - släpp Jante och våga ta plats!

- Pay it forward. Var generös utan att förvänta dig kortsiktigt något tillbaka. Jag lovar, du kommer vinna på det i längden. Det skapar en fantastiskt generös kultur, där människor bjuder på allt från kontakter till husrum.

- Fail fast forward. Här i Silicon Valley är det inget konstigt att misslyckas ibland. Man brukar säga att det krävs 3-4 fails innan en fullbordad homerum - så det är bara att börja öva!

- Silicon Valley is a mindset not a destination. (Det där sista lät bra tyckte jag - då kan vi ju verkligen ta med oss mycket hem till Uppsala!)

Och så en obehaglig påminnelse från Yvonne: Glöm inte att Silicon Valley ligger i en jordbävningszon, utan var beredda även på det värsta. Ha mobilens ficklampa nära till hands, ställ skorna under sängen (så de inte riskerar bli fyllda med krossat glad), ha också lite cash och vatten.

Yvonne avslutade med att duka upp ett pillerbord med C-vitamin och melatonin, ett hormon som hjälper dig att sova lugnt även vid jetlag.

Därefter tog Magnus Axelid vid och vi jämförde svenskt relationsbyggande med amerikanskt. Finns det några skillnader överhuvudtaget? Tja, svaret kommer senare i veckan - bland annat det ska vi ta reda på dessa dagar...

Själv fyllde jag på med lite tips mot jetlag:

- Se till att vara utvilad när resan börjar. Drick ordentligt med vatten (inte alkohol om du kan låta bli).

- Stäng av mobilen första natten, så du inte vaknar av buzzandet eller förleds att börja kolla mail mitt i natten (då kommer du aldrig att somna om).

- Ställ genast om klockan i nya tidszonen. Prata aldrig aldrig om vad klockan är i Sverige.

- Om det är ljust när du landat - ta en promenad och sug i dig av luften och solen.

- Försök att stanna uppe till åtminstone kl 21 första natten. Fall inte för frestelsen för en alltför tidig kväll - du får snabbt igen det morgonen därpå.

Nu är det dags att sova och ladda för ett fullspäckat program i Palo Alto imorgon, där bland annat VC, framtiden och en entreprenörs berättelse om "how to succeed in the US" står på agendan.

 

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 12 år.
Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...