Maria Mattsson Mähl

Välfärdsentreprenören

Det finns för få kvinnliga entreprenörer. De flesta startar företag där de har erfarenhet. Därför är det viktigt att sprida kunskap om företagande i välfärdssektorn. Det här är mitt bidrag:

Från idé till verklighet

Idag hade vi upptakt inför lördagens TV-inspelning av Företagsänglarna. Sponsorer och partners samlades hos Handelskammaren för att få instruktioner av den proffsiga producenten Annette Stavenow Eriksson.

 

Någon timme senare var det dags att träffa Swedish Tonic. Swedish Tonic var en affärsidé som lyckades få investerare för ett år sedan. Tre glada studenter som ordnat coola smakprover till oss änglar var en av 53 affärsidéer som anmälde sig till tävlingen. Då var det ett embryo till en verksamhet. Idag finns det ett starkt varumärke och ett företag som har försäljning och export på gång till länder som England, Danmark och Spanien... Det är starkt jobbat på ett år. I synnerhet eftersom killarna forfarande pluggar.

Jag frågade Viktor Eriksson, en av grundarna, vad som han var roligast med deltagande förra året och fick svaret

"Det var helt otroligt att någon trodde på vår idé och vågade satsa pengar. Känslan av att någon trodde på oss gav en enorm kick."

Här ser ni vd Gustaf Ytander förbereda sig inför styrelsemötet. Bakom honom på väggen finns en stor bildskärm där man skymtar den ppt som han strax ska gå igenom.

Från idé till verkligen på ett år. Visst är det häftigt med entreprenörskap?

 

 

 

 

Årsmöte med branschen

Igår hade Bemanningsföretagen årsmöte, en årlig tillställning då branschen aktörer samlas för att utbyta erfarenheter och bestämma allt från medlemsavgifter till styrelseledamöter för det kommande verksamhetsåret. Självfallet var AlphaCE på plats.

Här inleder Ann-Kari Edenius, vd för Bemanningsföretagen, och Mikael Tornving den efterföljande galan.

 

 

Bemanningsgalan är en trevlig tillställning då det finns utrymme att träffa forna kollegor och höra det senaste skvallret. Det är också ett tillfälle att reflektera över utvecklingen och trenderna. Jag kan konstatera att jag varit med länge (i över ett decennium) och de senaste fem åren som representant för AlphaCE. Vi är ingen vanlig aktör i branschen, då de flesta jobbar med rekrytering eller klassisk uthyrning av konsulter. Men att vara unik eller nischad är inte så märkligt på ett branschevent. Trender kommer och går. Det som är gångbart i en högkonjunktur passar inte i en lågkonjunktur och tvärtom. 

Branschen är arbetsmarknadens smörjmedel, sa någon vid middagsbordet. Det ligger något i det. Vi jobbar i med- och motgång för att lösa upp knutar på arbetsmarknaden. Det kan vara att hjälpa den svenska divisionen att hantera ett rekryteringsstopp som det amerikanska moderbolaget beslutat om, men som sätter käppar i hjulet på den svenska marknaden. Eller att hjälpa en kund hantera arbetstoppar eller säsongsvariationer. Vi jobbar med nyanlända och långtidsarbetslösa. Någon annan jobbar med chefer och specialister.

Morgondagens arbetskraft kommer inte att vilja ha guldklocka, sa någon annan. Det stämmer. Vem vill sitta på samma kontorsstol med samma arbetsuppgifter i 25 år? Dagens ungdomar ledsnar ju efter några månader och vill ha nya utmaningar...

För 20 år sedan var bemanningsbranschen något fult, ett skällsord. Det var till och med kriminellt att inte använda Arbetsförmedlingen i början på 90-talet. Det har hänt mycket sedan jag klev in på arbetsmarknaden och jag tror att vi om 20 år kommer skratta åt dagens arbetsrätt och arbetsmarknad. Det vi idag tycker är busigt eller kreativt kommer att vara självklart imorgon. Jag ser fram emot att få följa branschens utveckling :)

Här är jag på scen tillsammans med reprensentater från Miljonbemanning och Store Support, två branschkollegor som hade fömånen att få träffa igår.

 

Den svenska drömmen

Jag växte upp till tonerna av Internationalen. Min pappa var en god historieberättare som gärna pratade om arbetarnas kamp och livets orättvisor i början av 1900-talet. Vid middagsbordets samtal fick jag höra historier om de förskräckliga brukspatronerna – Sundsvalls träpatroner -  och den bedrövliga arbetsmiljön som arbetarna tvingades leva i.

Vissa saker var säkert sanna – som att farfar och farmor periodvis var otroligt fattiga - och andra saker var säkert lite överdramatiserade för att fånga det lilla barnets uppmärksamhet. En sak är i alla fall sann. På lönekontoret där man delade ut farfars veckolön hängde gevären på rad, redo ifall någon arbetare skulle protestera mot ett godtyckligt löneavdrag. De hänger där än idag, i den vackra och välbevarade kontorsbyggnaden vid Galtströms bruk, som ett bevis på forna tiders personalpolitik.

Min pappa var en av de första arbetarsönerna som fick ta studenten. Han hade ”läshuvud” som man sa förr i tiden och blev lärare i matematik och kemi. ”Kunskap är makt” deklarerade han ofta vid middagsbordet om jag suckade över läxor eller prov.

Vi gjorde ofta läxorna tillsammans vid köksbordet, jag och min far. Han berättade om hur lite hjälp han själv hade fått hemifrån och förmodligen var han stolt och glad över att han kunde hjälpa mig. Vi diskuterade oss igenom alla kärnämnen i grundskola och gymnasium. Jag hade inte samma läshuvud som pappa, men jag gillade våra samtal.

På universitetet kom jag att studera sociologi med inriktning mot arbetsmarknad. Halleluja, vilken hit det var för mig! Här fick jag fördjupa mig i Karl Marx och Taylorism. Det var en fröjd. Jag och pappa turades om att läsa kurslitteraturen. En av kursböckerna hette SAF, Svensk arbetsgivarförening. Det var med fasa som jag tog mig an denna partsinlaga som berättade om arbetsgivarnas roll och vikt under 1900-talet. Jag och pappa diskuterade Saltsjöbadsavtalet och arbetsrättens framväxt under 70-talet. Boken var som en främmande fågel i våra samtal.

Tack vare välfärdssamhällets framväxt under 1900-talet kunde min far gå från den fattiga arbetarsonen till att bli en allmänbildad skolledare i ett villaområde i Uppsala, där andra föräldrar härstammade från präster, läkare och professorer. Vi bodde i samma område, men ändå var klasskampen ständigt närvarande.

Idag blev jag invald i styrelsen för Svenskt näringsliv (fd SAF). En absurd händelse i mitt liv, med tanke på min bakgrund. Gårdagens arbetarunge har lyckats ta sig hela vägen till toppen av svenskt näringsliv. Nu sitter jag i samma styrelse som höjdarna från skogs- och tillverkningsindustrin. Det säger något om Sveriges utveckling under de senaste 100 åren… Tack vare möjligheten till privata initiativ i välfärden och mitt entreprenörsdriv har jag lyckats bli företagare och dessutom en framgångsrik sådan.

Den svenska välfärden hjälpte min pappa att göra klassresan. Idag hjälper jag och mina fantastiska kollegor arbetssökande och nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Visst är Sverige fantastiskt?

Här är en bild på min farfar Kalle Mattsson när han arbetade vid Masugnen i Galtströms bruk.

Vill du ha tvångströjan?

I veckan kom Ilmar Reepalus slutrapport om vinster i välfärden. Som välfärdsentreprenör är det svårt att låta bli att kommentera den och den efterföljande debatten.

Det finns två saker som jag tycker är märkliga:

1. Jag förstår inte hur eller varför ett företag (eller en annan verksamhet för den delen) inte ska gå med överskott. Det är totalt osund. Precis som det är osunt att en verksamhet går med förlust år efter år. Det är som att säga till familjen att man absolut inte får månadsspara till en eventuell semester eller att tvinga barnen att köpa lördagsgodis för veckopengen trots att de kanske inte ens gillar godis. Det viktiga är väl inte att man förbrukar pengarna? Det viktiga är väl vad man får för för pengarna, vilket osökt för in mig på min fundering nummer två...

2. Ilmar Reepalu hävdar att det skapar byråkratiskt krångel att mäta kvalitet. Det påståendet är sant. Att kontrollera är lite krångligt, men det spelar väl ingen roll? Oavsett om en skola är privat eller kommunal måste väl samhället ha ett kontrollsystem? Jag tycker i alla fall att vi ska kontrollera faktorer som kunskapsmål, lärartäthet, kundnöjdhet, medarbetarindex m.m. löpande för att säkerställa att de som behöver får den insats som var avsedd.

För några veckor sedan fick jag höra ett citat av den politiske chefredaktören Widar Andersson (s) som var ordförande i Friskolornas Riskförbund under perioden 1997-2003. Enligt utsago lär han för flera år sedan ha jämfört vår välfärd med en tvångströja.

"För den som fryser och inte har något alternativ duger tvångströjan gott att värma sig med. För den som inte fryser och som dessutom har vant sig vid att kunna välja form, färg och material ter sig tvångströjan som ett rätt otrevligt val."

Kanske är det precis så. Att i början på 1900-talet hade vi en fantastiskt folkskola som lade grunden för dagens samhälle vi. I takt med att kunskap, preferenser och influenser ökat har vi också börjat ställa högre krav på vår välfärd. Vi vill inte få tvångströjor tilldelade oss. Vi vill kunna välja utifrån våra egna behov och önskemål.

Vi kommer aldrig kunna backa tillbaka bandet. Framtiden ligger inte i den modellen. Vi måste våga utveckla den. Det är läskigt och svårt, men något alternativ finns egentligen inte.

För det där med gamla tvångströjor, det tror jag inte på!

Tre utmaningar för Ylva Johansson

Igår hade arbetsmarknadminister Ylva Johansson (s) presskonferens om "Åtgärder för förbättrade resultat hos Arbetsförmedlingen". Det är bra att hon ser allvaret i den utmaning som väntar Sverige och att hon lyfter problematiken på ett konstruktivt sätt, för det finns flera orosmoln på arbetsmarknaden. Jag ser framförallt tre stora utmaninar:

1. Det är valår nästa år. Kan inte Sverige hantera integrationen och långtidsarbetslösheten finns en risk att medborgarna kommer att rösta på missnöjespartier vilket kan påverka valresultatet i en riktning som jag tror är skadlig för Sverige.

2. Nu kommer flyktingvågen som vi såg hösten 2015 att komma ut i "systemen". Andelen utlandsfödda som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kommer att öka dramatiskt och en stor andel av dem (ca 30%) har mycket låg utbildningsbakgrund. De saknar kunskaper i svenska, kontaktnät på arbetsmarknaden och en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden. Lyckas vi inte få dessa individer i arbete kommer det att belasta den svenska ekonomin dramatiskt.

3. Just nu har vi en högkonjunktur. Ändå finns det 372.000 öppet arbetssökande inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Det är lika många som för ett år sedan, trots högkonjunkturen. Snart har vi lågkonjunktur och då måste landet vara rustat för att stötta dem som blir hårdast drabbade, vilket oftast är lågutbildade och andra som har svag ställning på arbetsmarknaden. Tidigare har modellen hetat arbetsmarknadsutbildningar. Det har precis som Ylva Johansson sa i presskonferensen varit svårt för AF att upphandla detta.

Arbetsmarknadsministern lyfter idén att låta kommunerna ta ett större ansvar för det lokala AF. Det finns absolut fördelar med att inte ha "konkurrerande" samhällsaktörer som jobbar med samma frågor, men det finns en risk i att delegera allt för mycket till kommunen. Vissa kommuner har stor en erfarenhet och en hög ambition. Andra kommuner har större startsträcka innan de blir lika duktiga. Det kan drabba den arbetssökande.

Arbetsförmedling får oförtjänt mycket kritik. Det finns gott om duktiga medarbetare i myndigheten. Men de har ett komplext uppdrag och de är en myndighet med allt vad det innebär...

Till syvende och sist så handlar det väl om att hjälpa så många som möjligt ut i jobb? Just nu vill jag ha arbetsro och använda den högkonjunktur som råder till att hjälpa så många som möjligt! Ett fokus på systemskifte riskerar att skapa mer analys och prat iställlet för att verkstad och jobbresultat.

Min kamp idag

Idag är det många som samlas på gator och torg för att prata politik. Jag växte själv upp med en socialdemokratisk pappa som släpade med mig i 1-majtåget där vi viftade med röda flaggor och sjöng Internationalen. 1 maj var en högtidsdag då man satte på sig finkläderna för att lyssna på vältaliga politiker.

Nu är det över 30 år sedan jag gick i ett 1-majtåg. Däremot kan jag fortfarande minnas känslan av kamplust mot gamla stukturer, som könsroller och förutfattade meningar. Och jag kan förstå frustrationen när maktens korridorer inte begriper vad som är bra för vanligt folk.

Det är säkert bra att vi har en ledig dag då medborgarna får möjlighet att reflektera över politiska frågor, men personligen funderar jag dagligen på hur vi bäst kan utveckla samhället. Hur får fler arbetssökande jobb? Hur snabbt kan en akademiker som sökt asyl i Sverige få sina betyg godkända? Hur ser vi till att det finns bostäder där det finns jobb och jobb där det finns bostäder?

Förra veckan fick 50 arbetssökande jobb via AlphaCE. Det är en imponerande siffra. Mina kollegor gör ett fantastiskt jobb - varje vecka lyckas de matcha arbetssökande med potentiella arbetsgivare.

Om nio månader tar AlphaCE:s största avtal slut. Arbetsförmedlingen har upphandlat enligt LOU och då är det 2+1+1 år som är avtalsperioden. Denna fyraårsperiod är nu på väg att ta slut.

Därför kommer jag att ägna denna 1 maj åt att skriva anbudstexter... Solen må skina därute och andra må ägna dagen åt politisk kamp på gator och torg eller att påta i trädgården.

Min kamp idag handlar om att skapa förutsättningar för mina fantastiska kollegor att få fortsätta arbeta med det som de gör så bra. Vi förtjänar att lyfta verksamheten ytterligare en nivå. Istället för att montera ned orter och verksamheter där vi har lokaler, utrustning och duktig personal är det dags att ta nästa steg och utveckla kompetensen, lokalerna och arbetsgivarkontakterna.

Om cirka två veckor ska anbudet lämnas in. Håll tummarna för att vi lämnar in den bästa offerten.

Dags för Valborg

Uppsala I Uppsala kan man känna av förberedelserna inför årets stora händelse Sista april. På lunchen mötte jag allt från studentoveraller till välklädda ynglingar som letade sig fram längs med gågatan och överallt kom det folk med påsar från Systembolaget.

Jag minns så väl när jag började arbeta i Stockholm och fortfarande hade kurskamrater som studerade eller var aktiva i nationslivet. I flera veckor satt jag på fikarasten och pratade om "sista april" och frågade vad alla skulle göra. Tills en dag då någon tittade på mig och sa...

- Vad är det för speciellt med Valborg? En massa pensionärer som går och tittar på en majkase.

Där och då insåg jag att det näst intill maniska fokus på champangefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning, champangegalopp eller sången vid Gunillaklockorna inte lyckats sprida sig särskillt långt utanför Uppsalas gränser. Det går tydligen att leva ett helt liv i Stockholm utan att veta hur kul man kan ha som ungdom i Den eviga ungdomens stad.

Nåväl, i år kommer jag inte att kunna ta del av forsränningen eller mösspåtagningen. Men för alla er som är nyfikna på vad Uppsala kan erbjuda på söndag finns här en länk med massor av tips:

http://planetenuppsala.se/evenemang/valborg-sista-april-i-uppsala/46-valborgsfirande 

 

Och här är en bild från Economicum, där många väljer att ha picknick vid lunchtid. Personligen flera gånger städat efter detta kaos den 1 maj på uppdrag av barnens idrottsförening (vad gör man inte för sina barn)... Men i år får någon annan förmånen ;)

Önskar er alla en riktigt härlig Valborg!

 

 

Slutklämmen på S-kongressen

Göteborg Vad är det som gör att jag väljer att missa min sons 13-årsdag för att vara utställare? Hur kommer det sig att jag spenderat fem dygn med människor som argt och engagerat argumenterat emot privata aktörer i välfärden? Det är några av de frågor som jag har haft anledning att fundera över de senaste dygnen...

Jag har inget bra svar, men jag tror att det bottnar i en övertygelse om att vi egentligen vill samma sak. Politiker använder orden och de offentliga systemen för att åstadkomma förändring. Jag, som har varit företagare i 20 år, bygger bolag som praktiskt försöker lösa samma problem. Jag är övertygad om att vi behöver både och. Just därför är det så viktigt att vara på plats, även om jag kännt mig som en katt bland hermeliner vid ett flertal tillfällen.

Att diskutera samhällsproblem med politiskt intresserade personer är roligt. Vi dessutom har haft gott om genuint intresserade kommunalråd som bett om infomration och konkreta tips till sin kommun. Ett kommunalråd i en av Sveriges största städer kom rusande in i vår monter och sa med emfas:

"Er har jag läst om! Ni gör ett fantastiskt arbete. Jag följer er på Facebook och ni är otroliga. Varför finns ni inte hos oss?"

Sånt värmer. Det kommunalrådet ser och förstår det engagemang som AlphaCE har.

Det fanns flera liknande kommentarer som jag nu tar med mig hem som små souvernirer från S-kongerssen. Dem ska jag vårda ömt och plocka fram vid behov. Men först ska jag ta en rejäl tupplur, fira lite påsk samt förstås umgås med födelsedagsbarnen som längtar efter sina födelsedagspresenter.

Strax dags att kliva på planet till Arlanda...

 

 

 

Samtal med makten

Göteborg Idag är det min tredje dag på S-kongressen och nu har kongressen kommit in på sakfrågor.

Vi har haft konstruktiva samtal med både ministrar och andra ledande politiker. Raimo Pärssinen, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, var en av dem som letade sig fram till vår monter. Jag har träffat honom tidigare och han känner väl till vår verksamhet, men det var roligt att få presentera mina kollegor.

En minister som vi hittade i minglet var näringsminister Mikael Damberg. Han lyssnade intresserat till varför AlphaCE är så effektiva och ställde följdfrågor. Han tycktes vara stolt över Tillväxtverkets projektpengar och vi berättade förstås att vi var en av dem som fått tilldelning.

Jag vet inte om politikerna har någon nytta av våra praktiska erfarenheter från arbetsmarknadens utmaningar, men jag tror och hoppas att vår närvaro här ger dem konkreta exempel från olika orter i landet. Vi kan berömma vissa kommuner som gör bra saker och vi kan tipsa mindre effektiva kommuner vad de borde göra för att bli bättre.

Idag fanns också en stor artikel i Dagens industri om AF:s låga förtroende. Det är förstås också ett samtalsämne här på kongressen, men jag tycker att det är orättvist att kritisera dem eller jämföra dem med oss. Deras uppdrag är komplext och de förväntas möta snabba förändringar på arbetsmarknaden. Det är inte lätt att vara snabbrörlig när man är en organisation med över 14.000 anställda.

 

Här är bilderna från mässan....

 

Statsministern och polisen

Idag anslöt statsminister Stefan Löfvén till Socialdemokraternas kongress. De 350 ombudsmännen har idag valt partiledare. Det fanns endast en kandidat föreslagen så resultatet var föga förvånande.

Stefan Löfvén höll ett varmt tal som förmodligen de flesta kunde relatera till. Journalister och ledarskribenter på plats här i Göteborg var rätt snabba med att såga hans retorik, men partikamraterna tyckte det var ett av hans bästa. Talet innehöll empati, kämpaglöd och en tydlig uppmaning att "vi måste alla vara med och bidra".

"Vi ska revolutionera etableringen av nyanlända" sa Stefan Löfvén i sitt tal.

Eftersom AlphaCE är effektivast av AF:s leverantörer på att hjälpa arbetssökande till jobb hoppas vi förstås att vi får vara med. För 19.528 kr ordnar vi jobb åt en nyanländ alternativkostnaden är kanske 7-9 år i försörjningsstöd.

På eftermiddagen kom statsministern bort till oss i utställarhallen för att hälsa på vår montergranne polisen. I normala fall hade jag nog haffat honom för att berätta om AlphaCE:s verksamhet. Nu kändes det mer respektfullt att låta journalister och fotografer få fokusera på helgens stora hjältar. Stämningen på kongressen är starkt präglad av det som hände i fredags.

Här är bildbeviset på när Stefan Löfvén besökte våra grannar...

 

 

 

 

S-kongressens hermelin

Göteborg Idag anlände jag Svenska mässan för att delta på Socialdemokraternas kongress. Det lär bli fem intensiva och intressanta dagar... En riksdagspolitiker uttryckte nyligen:

- Vi måste våga sticka ut på kongressen. Vi måste ta distans till regeringens politik och visa vad som är viktigt för en socialdemokrat.

Redan på planet hittade jag Evin Cetin, en driven ombudsman från Dalarna. Vi kom snabb in på frågor som integration och vinster i välfärden. Jag har faktiskt inga problem att diskutera varken det ena eller det andra. Jag känner mig trygg i min egen erfarenhetsbank och är dessutom uppvuxen inom socialdemokratin. Jag känner igen både argumentation och engagemang.

När det var dags att registrera mig hittade jag Ilmar Reepalu, Malmös starka fd kommunalråd som varit ansvarig för utredningen kring vinster i välfärden. Han frågade mig om jag var orolig inför kongressens beslut. Mitt svar kom lika självklart som självsäkert:

- Vårt samhälle behöver sådana som mig mer än vad jag behöver vinst.

Men frågan är vem som hade gett mig vingar i mitt entreprenörskap om det inte hade funnits andra entreprenörer som hade haft den ekonomiska kapaciteten att hjälpa mig och dessutom såg potentialen? Frågan är om banken hade gett oss banklån om de inte hade sett någon möjlighet att ta ut amorteringar, ränta och även såg en potentiell kund med ekonomiska muskler framför sig?

Nu ska de bli intressant att höra om kongressen ser mig och andra välfärdsentreprenörer som en tillgång eller ett hot. Önska mig lycka till, det lär behövas.

Här är en bild på mig och Ilmar när vi registrerade oss för att kunna komma in på Svenska Mässan.

Maria Mattsson Mähl Född och uppvuxen i Uppsala. Bor i Bälinge, har två barn och är gift med Stefan. Gillar att spela musik på fritiden och motionerar allt för lite mellan barnens olika aktiviteter.