Maria Mattsson Mähl

Välfärdsentreprenören

Det finns för få kvinnliga entreprenörer. De flesta startar företag där de har erfarenhet. Därför är det viktigt att sprida kunskap om företagande i välfärdssektorn. Det här är mitt bidrag:

Tv om entreprenörskap

Stockholm Den här veckan har jag gjort en TV-serie med tre korta program om hur man blir en bättre entreprenör.

Jag ska erkänna att jag var ruskigt nervös inför tv-inspelningen... Och när jag luftade min ångest vid frukostbordet svarade mina barn med ett självklart "Äh, var bara dig själv, mamma. Nått måste de ju ha sett, för annars hade de väl inte frågat."

Nu har jag precis fått tjuvkika på resultatet och jag är inte helt nöjd. Den där snabbpratande personen som viftar med händerna hela tiden är rätt hysterisk (och det är jag). Men de andra som jobbar med produktionen är nöjda och det är ändå huvudsaken. Kommunikationschefen på AlphaCE är också nöjd, så nu är det bara att åka med....

Initialt blir det tre filmer i "Lilla företagarskolan":

1. Tänk stor

2. Så tar du hem den stora affären

3. Anställ folk med konstiga namn

Jag hoppas förstås att en och annan person blir inspirerad och vill starta företag. Förhoppningsvis blir det också en förlängning på programmet med andra företagare, som ger sina bästa tips för att lyckas som entreprenör. Det ser jag fram emot.

Här är en bild från inspelningen på Henrik Svidén och Anna Dalqvist som ansvarar för produktionen:)

 

 

 

 

Extratjänster förstår jag inte

Ibland förstår jag inte politikernas val och beteende. De senaste veckorna har jag haft anledning att klia mig lite extra i huvudet ett par gånger...

Jag har alltid haft ett nördigt intresse för arbetsmarknadsfrågor. Jag kan konstatera att under mina 25 år i yrkeslivet har Sverige aldrig haft en så stor efterfrågan på arbetskraft som just nu. Det kan nästan jämföras med högtrycket strax före IT-bubblan eller våren 2008 då svensk tillverkningsindustri gick för högtryck strax innan finanskraschen. Men efterfrågan nu är högre, det är fler branscher och sektorer som har rekryteringsbehov idag.

Det har också skett ett paradigmskifte. Förr krävde ofta arbetsgivarna att den arbetssökande talade flytande svenska och hade en svensk utbildning. Idag är minimikraven förändrade. Istället för kunskaper i svenska språket, frågar arbetsgivarna om den arbetssökande kan göra sig förstådd på engelska. Eller också rycker man på axlarna och säger "vi har flera medarbetare på lagret som talar arabiska, så det löser sig".

Språkkrav har ersatts med krav på attityd och arbetsvilja. En vanlig kommentar från en arbetsgivare är numera:

- Vi söker attityd och ambition. Är man beredd att lära sig och göra jobbet, då är vi beredda att ställa upp med utbildningsinsatsen.

AlphaCE träffar 100-300 arbetsgivare varje vecka som vill rekrytera. Många av dessa är beredda att rekrytera personer med bristande eller kort utbildningsbakgrund. Trots detta lyckas vi "bara" hjälpa 40-50 arbetssökande ut till jobb varje vecka. Vi skulle lätt kunna hjälpa det dubbla antalet ut i jobb - om vi bara hade tillgång till fler arbetssökande.

På Arbetsförmedlingen finns just nu 352.865 arbetslösa. Det finns således gott om arbetssökande att tillgå. Många politiker är bekymrade över att en växande andel som är inskrivna på AF har låg eller bristande skolgång. Jag tror det är därför som man har valt att lanserat något som man kallar "EXTRATJÄNSTER", subventionerade tjänster i offentlig sektor.

Både myndigheter och kommuner har fått i uppdrag att använda extratjänster. Som exempel kan nämnas att Uppsala kommun avser att anställa 700 med hjälp av detta bidrag. De senaste veckorna har jag talat med flera regioner ute i landet och budskapet är likadant överallt på AF - fullt fokus på extratjänsterna.

I ett läge när företagen behöver allt stöd som går att uppbringa så skapar man extratjänster - varför då? Just nu går det att ordna jobb åt dessa personer ändå...

Förr eller senare kommer vi att se en lågkonjunktur i Sverige. Låt inte arbetskraftsbrist bli den utlösande faktorn som gör att företagen väljer att tacka nej till orders eller att lägga sin produktion i andra länder.

Sveriges företag behöver hjälp att hitta arbetskraft, de är villiga att sänka kompetenskraven. Jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa dem så gott vi kan innan vi börjar satsa på extratjänster.

 

Inbjuden till utskottet

Riksdagen Igår var jag inbjuden till Arbetsmarknadsutskottet tillsammans med två andra leverantörer för att berätta om vår syn på arbetsmarknadsläget och vad som krävs för att de drygt 600.000 arbetssökande som är inskrivna på Arbetsförmedlingen ska få jobb. Huvudfrågan från ledamöterna var "varför använder inte AF de medel och utbildningsplatser som finns?"

Jag har träffat riksdagsledamöter förr, men detta var första gången som jag kom ända in i arbetsmarknadsutskottets mötesrum. För en arbetsmarknadsnörd som mig är förstås det lite extra roligt.

Jag måste också säga att frågorna visade att ledamöterna var både kunniga, de hade en detaljkunskap som gladde mig. Det fanns också ett engagemang och en nyfikenhet. Alla vill egentligen samma sak, men som en av ledamöterna sa:

"Jag förstår inte. Vad är det som är problemet. Jobben finns ju. Arbetsgivarna är beredda att anställa dem som inte talar svenska, har låg utbildning eller inte har någon arbetslivserfarenhet. Om arbetsgivarna är beredda att utbilda på plats - varför hjälper vi inte fler..."

Vi delar förstås samma frustration. AlphaCE hjälper idag 40-50 arbetssökande till jobb varje vecka. Vi skulle lätt kunna hjälpa det dubbla eller kanske till och med tre gånger så många. Svensk arbetsmarknad är glödhet och arbetsgivarna är inte korkade - de har förstått vem/vilka som finns att tillgå idag och är beredda att anpassa arbetsinnehåll och introduktionsutbildning utifrån de förutsättningar som finns.

Vår gemensamma önskelista till utskottet var:

1. Använd befintliga avtal

2. Skapa hållbara modeller för upphandling

3. Flexibla och effektivare vägar för individen mot jobb, t.ex. tjänsten Stöd och matchning

4. Vi är en resultat och effektivitetssträvande bransch, mät oss mot resultat och effekt

5. Finansieringen måste i större utsträkcning följa individen (och inte systemets väg)

6. Kommunerna försöker hantera brister hos AF genom att göra egna lösningar och idéer. Det skapar kontraproduktivitet.

7. Blockpolitiken skapar osäkerhet för personal, arbetsgivare, investeringar och arbetssökande. Ge oss långsiktiga spelregler.

 

Här är en bild på mina kollegor i branschen, Anne Buckard och Anders Wallentin från Arbetslivsresurs. Två branschkompisar som jag härjat med i drygt 10 år...

 

Ny bild av Etiopien

Jag är precis hemkommen från några dagar i huvudstaden Addis Abeba i Etiopien. Syftet med resan var att besöka en yrkesskola som finansierats av Volvo Group och Sida. Min förhoppning var också att jag skulle få delta i en workshop med 15 olika yrkesskolor från hela Etiopien som arrangerades av UNIDO, FN:s projektorganisation för biståndsprojekt.

Jag kan inte påstå att jag kunde särskilt mycket om Etiopien innan resan. Bilden av landet präglades starkt av svältkatastroferna min uppväxt. Jag visste också att landet talar ahmariska, att det är en demokrati och att de angränsar till konfiktfyllda eller oroliga områden som Somalia, Eritrea och Sudan. Därför måste jag säga att min korta visit i Etiopien har varit nyttig. Jag har numera en helt annan och mycket mer nyanserad bild.

Etiopien växer kraftigt. De senaste åren har tillväxten legat på 10-15 % varje år. Det syns också i Addis Abeba. Det finns gott om byggnadsställningar och vägkonstruktioner. Det nya blandas med det gamla. Vissa använder bilar eller buss för transport, andra använder åsnor. Det finns allt från provisoriska marknadsstånd längs med vägarna till avancerade köpcentrum. Överallt  myllrar det av människor. Vissa säger att det bor 2-3 miljoner i Addis Abeba. Andra hävdar att det är 8-10 miljoner. Det är svårt att räkna för antalet som flyttar in till huvudstaden ökar för var dag.

Syftet med min studieresa var att besöka Selam, en yrkesskola med flera olika inriktningar. Framförallt var jag intresserad av att lära mig mer om Volvo-skolan som jag läst om i tidningarna hemma i Sverige. Selam har flera olika projekt, allt från dagis och grundskola till restaurangskola och teknikerutbildning. Skolan finansieras delvis med bistånd, men de har även hittat andra intäktsmöjligheter. De säljer t.ex. grödorna som produceras i deras jordbruksutbildning eller kläderna som produceras i deras sömmerskeutbildning.

Volvo har donerat utrustning och maskiner till Selam för ca 20 msk. Det är en astronomsk siffra i ett land där en akademikers snittlön ligger på 3.500-5.000 kr/månaden. Utan donationen skulle skolan aldrig kunnat köpa liknande utrustning. Många ingenjörer har god teoretisk kunskap, men de saknar den praktiska erfarenheten - av den enkla anledningen att teknisk utrustning och material är både dyrt och svårt att köpa. I den worskhop som jag fick delta i på tisdagen med 15 olika skolor visade det sig att just utrustning är en av de svåraste utmaningarna. För att få duktiga tekniker måste de få träna på bra utrustning.

Här är en bild från skolan Selam där syns elever som jobbar med motorerna från Volvos fabrik i Eskilstuna.

Volvo har varit smarta ur flera perspektiv. För det första hjälper de till att bygga en marknad - ju fler tekniskt kunniga människor det finns i landet, desto fler kommer att fråga efter avancerad maskinpark. För det andra bygger de sitt varumärke. Allt från ministrar i regeringen till engagerade yrkeslärare pratar varmt om Volvo. Regeringen köper Volvo om de kan påverka den offentliga sektorns inköp och Volvos lastbilar är den mest förekommande lastbilssorten i landet.

Detta projekt har inneburit en vinna-vinna-situation för alla parter. Volvo får sälja fler lastbilar. Studenterna får bättre kunskap. Och Etiopen får ett hjälp med att flytta landet från ett beroende av jordbruk till ett samhälle med ökat tekniskt kunnande, där drömmen är att bli ett industriland med hög teknisk kompetens.

Jag är imponerad av Etiopiens tydliga strategi och Volvos engagemang. Jag hoppas att jag kan sprida detta goda exempel. Det som har fungerat så väl för Volvo borde kunna fungera även för andra svenska tillverkningsföretag.

Här kommer en bild från centrala staden.

 

Hårt slit bakom siffrorna

Framgång kommer sällan av sig självt. Oavsett om det finns en bakomliggande tur eller talang´, måste de flesta dessutom jobba hårt för att lyckas. Det gäller idrott, musik och företagande. Det gäller även när man vill hjälpa arbetssökande ut i jobb.

AlphaCE är extremt duktiga på att ordna jobb åt arbetssökande. Just nu snittar vi drygt 8 jobb om dagen och häromveckan lyckades vi med rekordmånga 87 jobb på en arbetsvecka. Det är fantastiska resultat och många i branschen frågar efter vårt framgångsrecept. Här kommer några tips:

1. För det första har vi varit uthålliga. Vi bestämde oss redan för fem år sedan att vi skulle bli bäst på att ordna jobb åt dem som står längst från arbetsmarknaden. Vi var nyktra i vilken enorm utmaning det var, men hade ändå en tydlig ambition och vision.

2. För det andra har vi vågat mäta våra resultat. Detta var extremt provocerande i början. Vi möttes av kommentarer (inte minst från vår egen personal) av karaktären "det går inte att mäta jobb, det finns andra värden som t.ex. ett bra cv eller en gladare person". Det är helt sant. Det är viktigt med bra ansökningshandlingar och att må bra, men troligen blir det lättare att få ett jobb på en anställningsintervju om både cv och humöret är på topp. Det har därför varit hög prioritet på att mäta antal som varit på praktik, anställningsintervju och jobb. Det tog drygt två år innan alla i organiastionen accepterade denna mätning.

3. För det tredje levererar vi "utanför boxen". I vår verksamhet har vi Account managers, arbetsgivaransvariga som fokuserar på arbetsgivare med rekryteringsbehov. Detta är inget som våra offentliga kunder kräver eller betalar för. Det är en extrakostnad - utöver SFI-lärare och handledare -som vi tror är affärskritiska för verksamheten. Nu börjar vi se att konkurrenter (och även AF) rekryterar denna roll. Det är bra - men frågan är om de orkar vara lika långsiktiga som oss... Det har tagit lång tid att visa på effekterna av denna funktion.

I veckan som gick skickade jag ett mail till Mikael Sjöberg, som är gd för Arbetsförmedlingen. Trots att både han och jag jobbar med arbetsmarknadens utmaningar har jag aldrig träffat honom. Däremot har jag träffat Sveriges fem senaste arbetsmarknadsministrar vid flera tillfällen, jag har haft möten med diverse statssekreterare och jag har pratat med de flesta som sitter i arbetsmarknadsutskottet. Mikael Sjöberg har jag dock aldrig fått chansen att prata med....

Jag är övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att förstå hans strategi framåt och den förändringsresa som AF nu ska göra. Jag tror dessutom att jag skulle kunna ge honom ett och annat tips på hur man kan jobba framåt för att åstadkomma ännu bättre jobbresultat på svensk arbetsmarknad.

Nu håller jag tummarna för att Mikael Sjöberg har noterat AlphaCE:s hårda slit och att jag får chansen att träffa honom för att prata om hur vi bäst hjälper arbetssökande ut i jobb.

Här lite statistik från AlphaCE, det är antal jobb per arbetsdag fördelat på vecka 1-20 våren 2017 :)

 

 

Årsmöte med branschen

Igår hade Bemanningsföretagen årsmöte, en årlig tillställning då branschen aktörer samlas för att utbyta erfarenheter och bestämma allt från medlemsavgifter till styrelseledamöter för det kommande verksamhetsåret. Självfallet var AlphaCE på plats.

Här inleder Ann-Kari Edenius, vd för Bemanningsföretagen, och Mikael Tornving den efterföljande galan.

 

 

Bemanningsgalan är en trevlig tillställning då det finns utrymme att träffa forna kollegor och höra det senaste skvallret. Det är också ett tillfälle att reflektera över utvecklingen och trenderna. Jag kan konstatera att jag varit med länge (i över ett decennium) och de senaste fem åren som representant för AlphaCE. Vi är ingen vanlig aktör i branschen, då de flesta jobbar med rekrytering eller klassisk uthyrning av konsulter. Men att vara unik eller nischad är inte så märkligt på ett branschevent. Trender kommer och går. Det som är gångbart i en högkonjunktur passar inte i en lågkonjunktur och tvärtom. 

Branschen är arbetsmarknadens smörjmedel, sa någon vid middagsbordet. Det ligger något i det. Vi jobbar i med- och motgång för att lösa upp knutar på arbetsmarknaden. Det kan vara att hjälpa den svenska divisionen att hantera ett rekryteringsstopp som det amerikanska moderbolaget beslutat om, men som sätter käppar i hjulet på den svenska marknaden. Eller att hjälpa en kund hantera arbetstoppar eller säsongsvariationer. Vi jobbar med nyanlända och långtidsarbetslösa. Någon annan jobbar med chefer och specialister.

Morgondagens arbetskraft kommer inte att vilja ha guldklocka, sa någon annan. Det stämmer. Vem vill sitta på samma kontorsstol med samma arbetsuppgifter i 25 år? Dagens ungdomar ledsnar ju efter några månader och vill ha nya utmaningar...

För 20 år sedan var bemanningsbranschen något fult, ett skällsord. Det var till och med kriminellt att inte använda Arbetsförmedlingen i början på 90-talet. Det har hänt mycket sedan jag klev in på arbetsmarknaden och jag tror att vi om 20 år kommer skratta åt dagens arbetsrätt och arbetsmarknad. Det vi idag tycker är busigt eller kreativt kommer att vara självklart imorgon. Jag ser fram emot att få följa branschens utveckling :)

Här är jag på scen tillsammans med reprensentater från Miljonbemanning och Store Support, två branschkollegor som hade fömånen att få träffa igår.

 

Den svenska drömmen

Jag växte upp till tonerna av Internationalen. Min pappa var en god historieberättare som gärna pratade om arbetarnas kamp och livets orättvisor i början av 1900-talet. Vid middagsbordets samtal fick jag höra historier om de förskräckliga brukspatronerna – Sundsvalls träpatroner -  och den bedrövliga arbetsmiljön som arbetarna tvingades leva i.

Vissa saker var säkert sanna – som att farfar och farmor periodvis var otroligt fattiga - och andra saker var säkert lite överdramatiserade för att fånga det lilla barnets uppmärksamhet. En sak är i alla fall sann. På lönekontoret där man delade ut farfars veckolön hängde gevären på rad, redo ifall någon arbetare skulle protestera mot ett godtyckligt löneavdrag. De hänger där än idag, i den vackra och välbevarade kontorsbyggnaden vid Galtströms bruk, som ett bevis på forna tiders personalpolitik.

Min pappa var en av de första arbetarsönerna som fick ta studenten. Han hade ”läshuvud” som man sa förr i tiden och blev lärare i matematik och kemi. ”Kunskap är makt” deklarerade han ofta vid middagsbordet om jag suckade över läxor eller prov.

Vi gjorde ofta läxorna tillsammans vid köksbordet, jag och min far. Han berättade om hur lite hjälp han själv hade fått hemifrån och förmodligen var han stolt och glad över att han kunde hjälpa mig. Vi diskuterade oss igenom alla kärnämnen i grundskola och gymnasium. Jag hade inte samma läshuvud som pappa, men jag gillade våra samtal.

På universitetet kom jag att studera sociologi med inriktning mot arbetsmarknad. Halleluja, vilken hit det var för mig! Här fick jag fördjupa mig i Karl Marx och Taylorism. Det var en fröjd. Jag och pappa turades om att läsa kurslitteraturen. En av kursböckerna hette SAF, Svensk arbetsgivarförening. Det var med fasa som jag tog mig an denna partsinlaga som berättade om arbetsgivarnas roll och vikt under 1900-talet. Jag och pappa diskuterade Saltsjöbadsavtalet och arbetsrättens framväxt under 70-talet. Boken var som en främmande fågel i våra samtal.

Tack vare välfärdssamhällets framväxt under 1900-talet kunde min far gå från den fattiga arbetarsonen till att bli en allmänbildad skolledare i ett villaområde i Uppsala, där andra föräldrar härstammade från präster, läkare och professorer. Vi bodde i samma område, men ändå var klasskampen ständigt närvarande.

Idag blev jag invald i styrelsen för Svenskt näringsliv (fd SAF). En absurd händelse i mitt liv, med tanke på min bakgrund. Gårdagens arbetarunge har lyckats ta sig hela vägen till toppen av svenskt näringsliv. Nu sitter jag i samma styrelse som höjdarna från skogs- och tillverkningsindustrin. Det säger något om Sveriges utveckling under de senaste 100 åren… Tack vare möjligheten till privata initiativ i välfärden och mitt entreprenörsdriv har jag lyckats bli företagare och dessutom en framgångsrik sådan.

Den svenska välfärden hjälpte min pappa att göra klassresan. Idag hjälper jag och mina fantastiska kollegor arbetssökande och nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Visst är Sverige fantastiskt?

Här är en bild på min farfar Kalle Mattsson när han arbetade vid Masugnen i Galtströms bruk.

Vill du ha tvångströjan?

I veckan kom Ilmar Reepalus slutrapport om vinster i välfärden. Som välfärdsentreprenör är det svårt att låta bli att kommentera den och den efterföljande debatten.

Det finns två saker som jag tycker är märkliga:

1. Jag förstår inte hur eller varför ett företag (eller en annan verksamhet för den delen) inte ska gå med överskott. Det är totalt osund. Precis som det är osunt att en verksamhet går med förlust år efter år. Det är som att säga till familjen att man absolut inte får månadsspara till en eventuell semester eller att tvinga barnen att köpa lördagsgodis för veckopengen trots att de kanske inte ens gillar godis. Det viktiga är väl inte att man förbrukar pengarna? Det viktiga är väl vad man får för för pengarna, vilket osökt för in mig på min fundering nummer två...

2. Ilmar Reepalu hävdar att det skapar byråkratiskt krångel att mäta kvalitet. Det påståendet är sant. Att kontrollera är lite krångligt, men det spelar väl ingen roll? Oavsett om en skola är privat eller kommunal måste väl samhället ha ett kontrollsystem? Jag tycker i alla fall att vi ska kontrollera faktorer som kunskapsmål, lärartäthet, kundnöjdhet, medarbetarindex m.m. löpande för att säkerställa att de som behöver får den insats som var avsedd.

För några veckor sedan fick jag höra ett citat av den politiske chefredaktören Widar Andersson (s) som var ordförande i Friskolornas Riskförbund under perioden 1997-2003. Enligt utsago lär han för flera år sedan ha jämfört vår välfärd med en tvångströja.

"För den som fryser och inte har något alternativ duger tvångströjan gott att värma sig med. För den som inte fryser och som dessutom har vant sig vid att kunna välja form, färg och material ter sig tvångströjan som ett rätt otrevligt val."

Kanske är det precis så. Att i början på 1900-talet hade vi en fantastiskt folkskola som lade grunden för dagens samhälle vi. I takt med att kunskap, preferenser och influenser ökat har vi också börjat ställa högre krav på vår välfärd. Vi vill inte få tvångströjor tilldelade oss. Vi vill kunna välja utifrån våra egna behov och önskemål.

Vi kommer aldrig kunna backa tillbaka bandet. Framtiden ligger inte i den modellen. Vi måste våga utveckla den. Det är läskigt och svårt, men något alternativ finns egentligen inte.

För det där med gamla tvångströjor, det tror jag inte på!

Tre utmaningar för Ylva Johansson

Igår hade arbetsmarknadminister Ylva Johansson (s) presskonferens om "Åtgärder för förbättrade resultat hos Arbetsförmedlingen". Det är bra att hon ser allvaret i den utmaning som väntar Sverige och att hon lyfter problematiken på ett konstruktivt sätt, för det finns flera orosmoln på arbetsmarknaden. Jag ser framförallt tre stora utmaninar:

1. Det är valår nästa år. Kan inte Sverige hantera integrationen och långtidsarbetslösheten finns en risk att medborgarna kommer att rösta på missnöjespartier vilket kan påverka valresultatet i en riktning som jag tror är skadlig för Sverige.

2. Nu kommer flyktingvågen som vi såg hösten 2015 att komma ut i "systemen". Andelen utlandsfödda som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kommer att öka dramatiskt och en stor andel av dem (ca 30%) har mycket låg utbildningsbakgrund. De saknar kunskaper i svenska, kontaktnät på arbetsmarknaden och en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden. Lyckas vi inte få dessa individer i arbete kommer det att belasta den svenska ekonomin dramatiskt.

3. Just nu har vi en högkonjunktur. Ändå finns det 372.000 öppet arbetssökande inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Det är lika många som för ett år sedan, trots högkonjunkturen. Snart har vi lågkonjunktur och då måste landet vara rustat för att stötta dem som blir hårdast drabbade, vilket oftast är lågutbildade och andra som har svag ställning på arbetsmarknaden. Tidigare har modellen hetat arbetsmarknadsutbildningar. Det har precis som Ylva Johansson sa i presskonferensen varit svårt för AF att upphandla detta.

Arbetsmarknadsministern lyfter idén att låta kommunerna ta ett större ansvar för det lokala AF. Det finns absolut fördelar med att inte ha "konkurrerande" samhällsaktörer som jobbar med samma frågor, men det finns en risk i att delegera allt för mycket till kommunen. Vissa kommuner har stor en erfarenhet och en hög ambition. Andra kommuner har större startsträcka innan de blir lika duktiga. Det kan drabba den arbetssökande.

Arbetsförmedling får oförtjänt mycket kritik. Det finns gott om duktiga medarbetare i myndigheten. Men de har ett komplext uppdrag och de är en myndighet med allt vad det innebär...

Till syvende och sist så handlar det väl om att hjälpa så många som möjligt ut i jobb? Just nu vill jag ha arbetsro och använda den högkonjunktur som råder till att hjälpa så många som möjligt! Ett fokus på systemskifte riskerar att skapa mer analys och prat iställlet för att verkstad och jobbresultat.

Min kamp idag

Idag är det många som samlas på gator och torg för att prata politik. Jag växte själv upp med en socialdemokratisk pappa som släpade med mig i 1-majtåget där vi viftade med röda flaggor och sjöng Internationalen. 1 maj var en högtidsdag då man satte på sig finkläderna för att lyssna på vältaliga politiker.

Nu är det över 30 år sedan jag gick i ett 1-majtåg. Däremot kan jag fortfarande minnas känslan av kamplust mot gamla stukturer, som könsroller och förutfattade meningar. Och jag kan förstå frustrationen när maktens korridorer inte begriper vad som är bra för vanligt folk.

Det är säkert bra att vi har en ledig dag då medborgarna får möjlighet att reflektera över politiska frågor, men personligen funderar jag dagligen på hur vi bäst kan utveckla samhället. Hur får fler arbetssökande jobb? Hur snabbt kan en akademiker som sökt asyl i Sverige få sina betyg godkända? Hur ser vi till att det finns bostäder där det finns jobb och jobb där det finns bostäder?

Förra veckan fick 50 arbetssökande jobb via AlphaCE. Det är en imponerande siffra. Mina kollegor gör ett fantastiskt jobb - varje vecka lyckas de matcha arbetssökande med potentiella arbetsgivare.

Om nio månader tar AlphaCE:s största avtal slut. Arbetsförmedlingen har upphandlat enligt LOU och då är det 2+1+1 år som är avtalsperioden. Denna fyraårsperiod är nu på väg att ta slut.

Därför kommer jag att ägna denna 1 maj åt att skriva anbudstexter... Solen må skina därute och andra må ägna dagen åt politisk kamp på gator och torg eller att påta i trädgården.

Min kamp idag handlar om att skapa förutsättningar för mina fantastiska kollegor att få fortsätta arbeta med det som de gör så bra. Vi förtjänar att lyfta verksamheten ytterligare en nivå. Istället för att montera ned orter och verksamheter där vi har lokaler, utrustning och duktig personal är det dags att ta nästa steg och utveckla kompetensen, lokalerna och arbetsgivarkontakterna.

Om cirka två veckor ska anbudet lämnas in. Håll tummarna för att vi lämnar in den bästa offerten.

Dags för Valborg

Uppsala I Uppsala kan man känna av förberedelserna inför årets stora händelse Sista april. På lunchen mötte jag allt från studentoveraller till välklädda ynglingar som letade sig fram längs med gågatan och överallt kom det folk med påsar från Systembolaget.

Jag minns så väl när jag började arbeta i Stockholm och fortfarande hade kurskamrater som studerade eller var aktiva i nationslivet. I flera veckor satt jag på fikarasten och pratade om "sista april" och frågade vad alla skulle göra. Tills en dag då någon tittade på mig och sa...

- Vad är det för speciellt med Valborg? En massa pensionärer som går och tittar på en majkase.

Där och då insåg jag att det näst intill maniska fokus på champangefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning, champangegalopp eller sången vid Gunillaklockorna inte lyckats sprida sig särskillt långt utanför Uppsalas gränser. Det går tydligen att leva ett helt liv i Stockholm utan att veta hur kul man kan ha som ungdom i Den eviga ungdomens stad.

Nåväl, i år kommer jag inte att kunna ta del av forsränningen eller mösspåtagningen. Men för alla er som är nyfikna på vad Uppsala kan erbjuda på söndag finns här en länk med massor av tips:

http://planetenuppsala.se/evenemang/valborg-sista-april-i-uppsala/46-valborgsfirande 

 

Och här är en bild från Economicum, där många väljer att ha picknick vid lunchtid. Personligen flera gånger städat efter detta kaos den 1 maj på uppdrag av barnens idrottsförening (vad gör man inte för sina barn)... Men i år får någon annan förmånen ;)

Önskar er alla en riktigt härlig Valborg!

 

 

Från idé till verklighet

Idag hade vi upptakt inför lördagens TV-inspelning av Företagsänglarna. Sponsorer och partners samlades hos Handelskammaren för att få instruktioner av den proffsiga producenten Annette Stavenow Eriksson.

 

Någon timme senare var det dags att träffa Swedish Tonic. Swedish Tonic var en affärsidé som lyckades få investerare för ett år sedan. Tre glada studenter som ordnat coola smakprover till oss änglar var en av 53 affärsidéer som anmälde sig till tävlingen. Då var det ett embryo till en verksamhet. Idag finns det ett starkt varumärke och ett företag som har försäljning och export på gång till länder som England, Danmark och Spanien... Det är starkt jobbat på ett år. I synnerhet eftersom killarna forfarande pluggar.

Jag frågade Viktor Eriksson, en av grundarna, vad som han var roligast med deltagande förra året och fick svaret

"Det var helt otroligt att någon trodde på vår idé och vågade satsa pengar. Känslan av att någon trodde på oss gav en enorm kick."

Här ser ni vd Gustaf Ytander förbereda sig inför styrelsemötet. Bakom honom på väggen finns en stor bildskärm där man skymtar den ppt som han strax ska gå igenom.

Från idé till verkligen på ett år. Visst är det häftigt med entreprenörskap?

 

 

 

 

Maria Mattsson Mähl Född och uppvuxen i Uppsala. Bor i Bälinge, har två barn och är gift med Stefan. Gillar att spela musik på fritiden och motionerar allt för lite mellan barnens olika aktiviteter.