Idén att staten bör garantera medborgarna en basinkomst, eller medborgarlön som det ofta kallas, har funnits länge och tilltalat politiska tänkare till både höger och vänster. Förespråkarna tänker sig vanligtvis ett system där alla vuxna medborgare tilldelas en summa pengar varje månad. Alla får lika mycket. Ingen behovsprövning och inga krav på motprestation. Enkelt och elegant. Statens byråkrati kan bantas rejält när basinkomst ersätter socialförsäkringar, barnbidrag och pension. Den enskilde slipper stå med mössan i hand hos kommunens socialkontor och be om försörjningsstöd.

Sedan i fjol pågår ett pilotprojekt i Finland med 2000 personer som får 5 300 kronor i skattefri basinkomst per månad och i dagarna släpper Timbro antologin ”Pengar för ingenting – Essäer om medborgarlön”. Att frågan fått ett uppsving brukar härledas till den accelererande digitaliseringen och automatiseringen av tjänster; när jobben rationaliseras bort anses det bli allt svårare att försörja sig på lönearbete. Basinkomst brukar också ses som ett möjligt svar på de växande välståndsklyftorna i västvärlden.

I mötet med verkligheten lär dock den av staten garanterade basinkomsten stöta på ett antal problem. Alla entledigade byråkrater på Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och kommunens socialkontor kan säkert finna lyckan i friluftsliv, kroki, filateli eller förverkligade musikerdrömmar. Men vem kommer att vilja ta ett heltidsjobb inom vården (eller andra vitala men slitsamma jobb i välfärden) om det går att leva på passiv basinkomst och när möjligheten till sjuklön minimeras? Alla arbetsuppgifter kommer ju inte att övertas av robotar. Och hur ska systemet finansieras? Nationalekonomen Mårten Blix, som skrivit ett av bidragen i Timbro-antologin, räknar med att det skulle kosta staten 525 miljarder kronor att ersätta befintliga trygghetssystem med medborgarlön.

Det allvarligaste problemet med att ersätta dagens trygghetssystem med medborgarlön är dock att principerna för den generella välfärdspolitiken skulle utmanas i grunden. Vi har redan i dag en situation där taken i socialförsäkringarna är så låga att allt färre får sin inkomst försäkrad av det allmänna.

När den allmänna försäkringen brister tvingas löntagarna vända sig till privata tilläggsförsäkringar som är allra dyrast för den som löper störst risk att bli sjuk. Om ett system med en statligt garanterad grundtrygghet i form av medborgarlön tilläts ersätta dagens socialförsäkringar skulle den ojämlika möjligheten att försäkra sig mot inkomstbortfall fördjupas ytterligare.

I ärlighetens namn är det dock viktigt att påpeka att många av förespråkarna för basinkomst inte tänker sig att basinkomsten ska göra alla andra statliga transfereringar överflödiga. Snarare tänker de sig basinkomst som ett golv för andra trygghetssystem.

Sådana mer modesta idéer om medborgarlön kan mycket väl utgöra grunden för en fortsatt diskussion om vår välfärdsmodell. Men medborgarlön kan aldrig helt ersätta dagens trygghetssystem.