Tänk dig att vara i 30:e veckan och förneka att du är gravid och att du inbillar dig att du bär en cancersvulst i magen – inte en bebis. Det här hände Uppsalabon Veronica Westerling. I stället för att titta på barnvagnar gjorde hon en att göra-lista inför sin egen begravning.

En sådan blockering kommer förstås inte ur ingenting, utan har sin historia. Vi kommer till den.

Veronica Westerling tar emot med öppna armar i lägenheten i Sala backe. Hon säger att hon är en person med mycket känslor och rörelser. Jag förstår snabbt vad hon menar. Det är skratt, svordomar, glada tillrop, gestikulerande, mimspel och alerta ögon hela tiden. Sedan 2014 driver hon Vakna Uppsala med maken Adam. Klockan 06.45 samtalar hon med gäster på UKK:s scen inför en publik som nätverkar och äter frukost. Åtta gånger per år hålls frukostmötena som nu lockar runt 200 beslutsfattare, entreprenörer och andra som vill nätverka.

Hon beskriver Vakna Uppsalas tre ben: näringsliv, människa, och miljö.

– De hänger ihop i en slags triangel och det är svårt för dem vi riktar oss till att inte kroka i någonstans i den.

Nätverk finns det mycket av idag. Allt för ofta är de exkluderande och slutna i stället för inkluderande och öppna, tycker Veronica Westerling.

– De fungerar som ringen på skolgården där alla inte får vara med. Så vill vi inte alls ha det. Jag säger åt publiken att gå och prata med någon ny person och att skylla på mig om det känns svårt.

Vägen till Vakna Uppsala har varit krokig. Egentligen är Veronica Westerling artist, utbildad på Bolandsskolans estetgymnasium, Balettakademin och Kulturama i Stockholm.

Men framför den svenska musikalscenen finns ett nålsöga. Veronica Westerling kom inte ända igenom och blev inte antagen till scenskolan. Istället fick hon en fråga från England om att delta i ett koncept på Cypern, liknande Wallmans salonger.

– Jag var 21 år och hängde på. Det var en jätterolig men galen säsong, med massor av hyss

Nu hade hjulet börjat snurra. Hon fortsatte som underhållare inom Fritidsresor i flera säsonger på olika destinationer och blev teamledare. Till sist var livet i full spinn. Hon tappade kontrollen.

– Jag jobbade mig själv in i väggen. Till slut var jag tvungen att fatta ett beslut: jobba på eller begå ett långsamt självmord. Jag hade utvecklat en ätstörning. Jag hade förstått det, men ville ändå inte förstå.

Hon tackade nej till en chefsroll och åkte hem till Sverige. När Veronica träffade sina föräldrar för första gången på åtta månader vägde hon 39 kilo.

– De säger att de träffade ett spöke.

Föräldrarna förstod att deras dotter var i behov av omedelbar vård, men psykiatrin i Uppsala erbjöd bara dagvård. När kvällen kom var sjukdomen fortfarande där och alla dagens goda insatser försvann när hon satte fingrarna i halsen hemma. Den dygnet runt-vård familjen tyckte att hon behövde tyckte inte psykiatrin att de kunde ge på annat sätt än genom slutenvård, men det hade enligt den utåtriktade Veronica Westerling inneburit att hennes "kistlock spikats igen".

I stället blev det privatfinansierad vård på ett behandlingshem. Vid det här laget var hon 27 år och hade pojkvän.

Behandlingen började bra, men det var något de inte såg på kliniken. Men det såg mamma.

Under en permission sätter mor och dotter upp gardiner när mamma säger: "Du är så svullen om magen."

– När man tillfrisknar från ätstörningar sätter det sig på buken, så jag hade inte en tanke på att kulan kunde vara något annat. Jag blev arg, det var ju det sämsta hon kunde säga till en ätstörd dotter, säger Veronica som ändå svalde ilskan och gick till en doktor.

Beskedet blev drastiskt: Antingen är du gravid eller så har du cancer.

– Jag sa direkt att det måste vara cancer, något annat kunde det inte vara.

Med den all in-personlighet Veronica Westerling verkar ha tog hon sig omgående an sin nya sjukdom, utan att den ens var diagnosticerad. I väntan på besök på akutgyn för det definitiva tumörbeskedet gjorde hon en att göra-lista för sin egen begravning.

– Det var blommor och psalmer, ja rubb och stubb. Hos akutgyn oroade jag mig mer för att få en parkeringsbot än vad läkarens besked skulle vara. På bilderna såg jag en cancersvulst som rörde sig.

Men det var inte en tumör. Det var en cirka 30 veckor gammal bebis. I sitt dysfunktionella mående hade hon förträngt möjligheten att hon faktiskt borde kunna ha ett barn i magen. I ett slag förvandlades död till liv och i dag är dottern som föddes bara fyra veckor senare efter ett dramatiskt kejsarsnitt, 11 år – och ska få ett syskon. I sovrummet står en spjälsäng. Om en och en halv månad är det dags igen. Det planerade kejsarsnittet är insprängt mellan två Vakna Uppsalamöten.

När första barnet kom stod hon utan jobb, med en oavslutad ätstörningsbehandling och ett förhållande som inte funkade. Hon beskriver vägen vidare därifrån som "jävligt hårt jobb", med diverse arbeten som gett henne ett väldigt långt cv.

Under en jobbintervju blev hon sittande med rekryteraren i tre timmar. Hon fick inte jobbet.

– Det är han som är min man i dag, Adam. Det sa bara klick. Jag vet att det låter kungligt fånigt, men så var det.

2014 fick Adam frågan om de ville ta över konceptet Vakna Uppsala. Som vanligt slängde sig Veronica Westerling in i det okända med full kraft och 2015 körde de igång. Vid sidan om har hon behövt arbeta deltid, en ekvation som inte fungerat och hon har fått dra i handbromsen. Igen.

– I dag har jag en terapeut för att hålla riktningen. Jag pratar också mycket mer med Adam. Framförallt arbetar jag med ett erkännande av mig själv, vem jag är och det jag lidit av och försöker att ha en känsla av tacksamhet inför allt jag har gått igenom och upplevt. Det är tur att jag har mina dagböcker kvar.

Kärnan i att må bra är att ha självtillit, säger hon, att kunna lita på att hon är värdefull, utan att vara duktig och prestera för någon annan. Hon har tvingats erfara den destruktiva sida som hennes dramatiska och utåtriktad personlighet bär. Det svåra är att släppa fram det genuina jaget men inte låta det destruktiva ta över. En utmaning är också att en person som hörs och syns – och det gör Veronica Westerling – provocerar vissa. Det vet hon alltför väl.

– Men jag kan ju inte dra ned på mig själv. Precis som en försynt person har rätt att bli accepterad så har jag det. I mina intervjuer på scenen i Vakna Uppsala försöker jag just hitta gästernas kärna, deras ”varför”, deras egen röst, säger hon.

På armen bär hon ett armband med pärlor i olika färger och storlekar. Det är en så kallad frälsarkrans, som tidigare biskopen Martin Lönnebo konstruerat. Hon bär den alltid.

-– Jag är troende och den ger mig trygghet och påminner om att det är tro, hopp och kärlek som är det viktiga.

När hon var liten lekte hon präst.

– Det låter ju lite knasigt, men jag kom från ett troende hem och gick på kyrkans barntimmar, så för mig var det inget konstigt. Jag tror att det var min vilja att ha publik och förmedla känslor som kom fram redan då.

Och efter 39 intensiva år har Veronica Westerling kanske hittat den scen där hon kan leda sina egna väckelsemöten: 06.45 på Uppsala Konsert och Kongress.