Den unge pojke, ”Ali”, som intervjuades i UNT i lördags är typisk för de flera hundra Uppsalabor som går under beteckningen gängkriminella. Han har känt sig utanför sedan småskoleåldern, är dömd för brott och har använt narkotika en tid. Han har själv blivit skottskadad i en av de många uppgörelser med skjutvapen som ägt rum i Uppsala (14 bara i år) och han är beredd att ge tillbaka. ”Det enda du tänker på är hämnd. Du andas in hat – och andas ut ännu mera hat”, säger han.

Det man kan lära av Ali är att det inte hjälper med enbart fler poliser. Men inte heller hjälper det med enbart en starkare socialtjänst, med fler omhändertaganden av barn och unga, att förhindra missbruk och att försöka återanpassa unga brottslingar (15-18 år). Uppvaknandet i söndagens SVT Agenda gällde just socialtjänsten och Fredrik Lundh Sammeli (S) lovade nya miljarder till kommunerna. Liksom med poliser kommer det att bli svårt att skaka fram nya socialsekreterare på kort tid och inte heller detta kommer att lösa problemet.

Lyssna på Ali. Han har ”aldrig varit accepterad; inte på dagis, inte på skolan, inte på gården, inte i familjen”. En 7-åring börjar i skolan. En 10-åring får en orosanmälan till de sociala myndigheterna. En 13-åring döms för småbrott och utför tjänster åt äldre kriminella. En 16-åring får ett vapen i sin hand.

Det är nästan självklart att det är skolan (och förskolan) som är nyckeln. Där träffas alla barn i Uppsala födda ett visst år, med sinsemellan mycket olika bakgrund, familjeförhållanden och förutsättningar att lyckas. Eller misslyckas. Skolan kan jämna ut de olika förutsättningarna, eller så förmår den inte det. Om inte resurserna räcker eller om boendesegregationen gjort uppgiften övermäktig, om över halva klassen behöver särskilt stöd och inte behärskar språket.

Socialtjänsten behöver hjälp, med att det inte fylls på med nya ärenden underifrån i en takt man inte klarar av. Och man behöver hjälp i andra änden, med att hantera grovt kriminella 16-17-åringar. Dessa kan inte ”överlämnas till socialtjänsten” och därmed också i många fall återbördas till sin kriminella miljö. De behöver hanteras av polisen och kriminalvården, där hade Tomas Tobé (M) en poäng i Agendadebatten.

Debattörer slår varandra i huvudet med ”hårdare straff” respektive ”förebyggande arbete”. Ungefär som att det gällde samma ungdomar och som om det ena uteslöt det andra. Det är Sveriges alla 0-18-åringar det gäller. Sjuåringens otrygghet måste byggas bort och han måste tas om hand, lära sig läsa, skriva och räkna under lugna förhållanden. Han får inte bli en utåtagerande tioåring. Då har vi misslyckats. 17-åringen som med vapen i hand terroriserar sitt bostadsområde måste först plockas bort därifrån, sedan få det stöd han behöver med återanpassning och rehabilitering.

Det finns inga politiska motsättningar om målen, bara handlingsförlamning och en diskussion som inte rört sig ur fläcken på 20 år.