Allhelgonahelgen präglas av tankar på döden och på anhöriga som gått bort. Det var därför naturligt för krematoriepersonalen vid Berthåga kyrkogård i Uppsala att ordna guidade turer för dem som ville veta hur det går till när avlidna personer tas om hand vid en så kallad eldbegängelse.

Hur vi reagerar när en anhörig dör varierar stort från person till person. Michael Persson är gruppchef vid krematoriet och en av dem som guidar runt i lokalerna.

Han berättar att en del anhöriga vill följa den avlidna under hela proceduren vid kremeringen, det vill säga när kroppen förbränns efter döden.

Artikelbild

| Till följd av den starka hettan i krematorieugnarna krävs rejäla arbetsredskap.

– Vi försöker alltid tillmötesgå de anhörigas vilja så långt det går. En del vill till exempel se när askan av den avlidna kommer ut ur ugnen efter förbränningen och då får de självklart göra det, säger Michael Persson.

– Att som nära anhörig se när en avhållen person förs in i sin kista i brännugnen är givetvis en oerhört känsloladdad upplevelse. En del röjer få reaktioner medan andra visar mycket känslor. Vi finns på plats och stöttar personerna om de önskar.

Michael Persson visar in i ett kylrum i källarplanet där det ligger rader med kistor. På några av dem har anhöriga placerat minnesföremål som ska följa med in i ugnarna. Där finns till exempel teckningar, klädesplagg och ett läppstift.

De avlidna förvaras i kistor i ett kylrum med plats för 130 avlidna. Temperaturen ligger på 5 grader och kropparna får finnas här högst en månad, sedan måste de kremeras eller gravsättas.

Artikelbild

| Efter kremeringen återstår ibland metalldelar som kan härröra från protester eller lagade frakturer.

Krematoriet har även en frysavdelning med plats för två avlidna. Frysarna används när kroppar förvaras under längre tid än en månad på grund av medicinska undersökningar på uppdrag av polisen eller när anhöriga inte kan enas om det ska vara kremering eller jordbegravning.

Tord Engström, chef för Berthåga kyrkogård, berättar att ungefär 85 procent av de avlidna Uppsalaborna kremeras och att nivån håller sig ganska konstant.

Artikelbild

| "Jag föredrar att kremeras när jag dött. Det känns mer renligt än jordbegravning", anser Sigrid Östlund-Borchert som deltog i rundvandringen.

Han guidar gruppen, som uppgår till ett tjugotal personer, till de båda ugnar där de avlidna förs in i kistor för att slukas av lågorna. Ugnssalen är renskrubbad och ugnsdörrarna tillverkade av rostfritt stål som kan stå emot hettan.

I början av förbränningen uppgår temperaturen till cirka 700 grader. Genom den energi som frigörs från kroppen och kistan blir det efter en stund runt 1 000 grader i ugnen.

Artikelbild

| Här ses ugnarna från den sida där askan tas ut efter kremeringen.

– Under en vanlig arbetsdag bränner vi sex–sju kistor per ugn. På ett år blir det ungefär 2 500 personer som kremeras här, uppger Tord Engström.

Förbränningsprocessen brukar pågå drygt en timme och när den är över återstår förutom aska ibland även metalldelar, exempelvis från proteser.

Artikelbild

| Kapellet vid Berthåga kyrkogård.

Enligt en lag från 2016 ska metallresterna återvinnas, dels av miljöskäl, dels av etiska orsaker så att metallbitar inte ska komma upp i dagen om gravrätten en dag går förlorad.

Under lagens första år återvanns drygt 30 ton metall till ett värde av 80 miljoner kronor, pengar som gick till Allmänna arvsfonden och blev bland annat stipendier.

En av dem som följt med under rundturen är Sigrid Östlund-Borchert.

– Jag är 71 år och i min ålder vet man inte hur länge man lever. Jag vill bli kremerad efter min död och kom hit för att veta hur det blir med mig när jag inte längre finns, säger Sigrid Östlund-Borchert.

– Besöket på krematoriet känns bra eftersom det tog bort en massa funderingar jag burit på.